I dag kom det till min kännedom att någon har gjort en nyinspelning av den remarkabelt äckliga filmen I Spit on Your Grave. Jag har inte sett den nya versionen och har inga planer på det heller, för den som kan se originalet och dra slutsatsen att det mänskligheten behöver är en nyinspelning av den är en människa vars värld jag inte vill besöka ens en liten stund och verkligen inte i 107 minuter.
För er lyckosamma som inte har sett originalfilmen: Den innehåller fem karaktärer - och jag använder det ordet i bredast möjliga betydelse - som tillsammans nästan kan skrapa ihop till en hel personlighet. Fyra av dem misshandlar och våldtar den femte. Hon kommer undan en stund. De misshandlar och våldtar henne igen. Hon kommer undan och tar sig hem. De väntar på henne där, misshandlar och våldtar henne. De lämnar henne, tre av dem i tron att hon är död. Hon duschar, kammar sig, och mördar dem med en snara, en kniv, en yxa och en utombordsmotor. Eftertexter.
Det är en film som saknar all kvalité. Även om vi bortser från ämnet så är skådespelarna usla, manuset (i den mån ett behövdes) undermåligt, bilden tafflig och ljudet knappt hörbart. Den kallas bara film för att vi inte har ett ord som passar. Den skapades inte för att vara ett konstverk, eller för att underhålla någon frisk, eller för att säga något viktigt om mänsklighetens situation. Den hafsades ihop för att visa våld och blod och förnedring.
Den nästan orimligt långa misshandels-och-våldtäktsscenen har gjorts så tydlig och realistisk som den kunde bli inom lagens råmärken. Det är så nära porrfilmsestetik man kan komma utan att visa närbilder på könsorgan. Inga hänsyn tas. Jag försöker föreställa mig människan som planerar och utför en sådan scen.
Var det för att tillfredsställa en fantasi? Min erotiska inre värld innehåller verkligen inte bara romantik och rosa fluff, men det finns en gräns även för tvångsfantasier. En fantiserad våldtäkt är inte samma sak som en verklig, vilket torde bevisas av att det är en vanlig sexfantasi hos kvinnor. Om det man är ute efter är blod och tårar och böner och förtvivlan och skräck och känslan av att ett liv har fördärvats, då blir man nöjd med I Spit on Your Grave men då, återigen, bebor man en värld som jag inte vill komma i närheten av. Jag hoppas och tror att den världen är glest befolkad.
Ändå var det tydligen människor som satt i biosalongen och kommenterade våldtäkterna med "That'll show her!" och "I've seen some good ones, but this is the best". Är det inte tänkt att man ska känna i alla fall något för en filmkaraktär, även en så platt som denna? Om man inte kan uppbringa minsta gnutta sympati för den varelse man trots allt suttit och tittat på i en god halvtimme, vem är man då?
Jag kan bara komma på ett alternativ: Man är någon som själv gärna skulle utföra de handlingar som utspelades på filmduken. Att njuta av en våldtäktsfantasi är en sak, att heja på en realistisk våldtäktsavbildning är en annan. Om jag har rätt så tjänar I Spit on Your Grave i alla fall ett syfte: den är psykopatporr. Frågan är om det är ett syfte vi vill uppfylla, samt om filmens högljudda fans har missat poängen... eller fattat den helt rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar