Alla är sjuka

Jag hatar scientologi och scientologi hatar psykiatri så på något plan känns det som om jag borde älska psykiatri, men tyvärr är världen inte så enkelt inrättad. Nu är mina åsikter om psykiatri inte alls på scientolognivå (och jag hoppas att det inte finns något hos mig som kan beskrivas såsom varande på scientolognivå) men jag är inte kär i det heller.

Jag vet att psykiatrin har fått många att må bättre. Jag vet att det finns psykofarmaka och terapiformer som gör underverk dagligen. Det finns gott om folk som gärna vittnar hela dagen lång om hur mycket hjälp de fick, och jag tror dem. Det jag inte tror på är psykiatrins förmåga att avgöra vem som behöver hjälp.

Låt mig presentera Rosenhan-experimenten. Psykiatern David Rosenhan och sju andra, alla mentalt friska, sökte hjälp hos tolv olika sjukhus för hörselhallucinationer. Så fort de blev inlagda sa de att de mådde bra och inte hörde röster längre. Alla diagnostiserades och förblev inlagda i mellan 7 och 52 dagar. I alla fall utom ett var diagnosen schizofreni. Det är ungefär den allvarligaste diagnosen inom psykiatrin.

När den studien var över fanns det sjukhus som bestämt hävdade att det aldrig kunde hända hos dem. Rosenhan ringde ett av dem och sa att han skulle göra ett försök där i stället, så kunde de se hur många de upptäckte. Under de tre följande månaderna undersökte sjukhuset 193 patienter varav 41 bedömdes vara Rosenhans kumpaner och ytterligare 42 ansågs misstänkta. Du har förmodligen redan gissat slutet på den här historien. Rosenhan hade naturligtvis inte skickat några.

Psykiatrin kan varken bedöma vem som är sjuk eller vem som är frisk, och det är ändå inte det otäckaste i den här historien. Det otäcka döljer sig i de mindre uppmärksammade bitarna av studien, där det visar sig att helt normalt beteende bedömdes som patologiskt, eftersom det observerades hos någon som skenbart hade psykiatriska problem. Rosenhans pseudopatienter gjorde anteckningar, vilket fördes in i journalen som symptomatiskt skrivbeteende. Om man var ledsen eller arg var det inte bara en sedvanlig humörsvängning som de flesta av oss upplever flera gånger om dagen, utan ett symptom. Jag skriver mycket mer än de flesta och har titt som tätt en dålig dag. Om jag är sjuk så är det inte därför.

Enligt psykatrisk diagnostik är vi alla sjuka. Det är inte bara innanför sjukhusets väggar, heller. Nu för tiden kan man inte bara vara ett miffo utan man har genast brått att självdiagnostisera sig med Aspergers, ett tillstånd vars symptomlista är så lång att två patienter kan ha det och knappt ha ett symptom gemensamt. Ungar är inte bara lite bråkiga eller har lite svårt att sitta still, utan de har ADHTYGUHP. Om man tycker det är jobbigt att folk står och skriker en i öronen medan man försöker göra sitt jobb är man en Highly Sensitive Person. Varenda variation, varenda egenskap som inte delas av minst 51% av befolkningen, patologiseras och klassificeras, huvudsakligen av människorna som har det, förmodligen i en desperat kamp för att vara speciell och framför allt för att ha en ursäkt.

Om jag hade varit femton år yngre hade jag förmodligen självdiagnostiserat mig med Aspergers och vägrat få diagnosen bekräftad. Sen hade jag haft en utmärkt ursäkt för att vara ett miffo. Men jag har inte Aspergers. Jag är bara ett miffo. Jag har inte Miffo-syndromet heller. Jag är bara ett miffo. Ett helt vanligt, ordinärt, mänskligt miffo. Det finns miljoner och åter miljoner av oss, och vi har ingen ursäkt.