Det vi tillåter oss att tro på

Gary Larson berättar gärna om en av sina skämtteckningar, som visade en mygga som kommer hem till sin fru, tar av sig rock och hatt och berättar om sin hårda arbetsdag med en massa blod att suga. Han fick läsarbrev som påpekade att detta var helt inkorrekt då det endast är mygghonor som suger blod. Tydligen var läsarna helt okej med myggor som bor i hus, bär kläder, är gifta och talar, men man ska vid Gud inte påstå att hanarna suger blod.

Det här är en hygglig illustration av förhållandet mellan människan och det för underhållnings skull påhittade, ett ämne som - mina läsare får ursäkta - innehåller oändlig fascination för mig. Det som Coleridge kallade för willing suspension of disbelief bygger på ett outtalat avtal mellan skaparen och mottagaren. Mottagaren lovar att inte vara lika kritisk mot det påhittade som han är mot verkligheten, och skaparen lovar att han ska hålla sig till de förutbestämda gränserna. Det omöjliga är tillåtet, förutsatt att det ingår i det regelverk som skaparen tillhandahåller, men det osannolika är strikt förbjudet. Det är tillåtet att en skurk uppfinner en antimateriabomb och låser in den i ett kassaskåp, men det är inte tillåtet att hjälten gissar kombinationen på första försöket... förutsatt att han inte har den magiska förmågan att göra just sånt, för då är det okej. Magi är nämligen omöjligt och därmed tillåtet.

Det lustiga är att det är nästintill omöjligt att definiera gränsen. Jag hade en diskussion med en arbetskamrat som tyckte att det var ett riktigt pinsamt fel när Edward Norton i The Incredible Hulk visas med naken överkropp och pulsmätare runt handleden, eftersom just den modellen av pulsmätare använder sig av ett bröstband. Detta i en film där en människas vrede får honom att öka i massa, i strid mot i princip varenda naturlag vi känner till. Det är okej, men att rekvisitakillen köpte fel pulsmätare är oförlåtligt.

Även om jag tyckte att just den grejen inte var mycket att hojta om så är jag inte immun själv. När jag såg den fjärde Indiana Jones-filmen rycktes jag ur buzzen redan i början när hjälten överlever att vara inne i ett kylskåp som slungas iväg några kilometer och dimper ner i marken. Han bara öppnar dörren och går ut. Detta i en filmserie som innehåller en blodtörstig antik kista, en man som kan ta ut hjärtat ur bröstkorgen på folk utan att de dör och en bägare som skänker evigt liv. Jag har min egen fasta uppfattning om vad som är okej i en Indiana Jones-film och vad som inte är det. När han i andra filmen kastar sig ur ett plan med en gummibåt som blåses upp under fallet och på så sätt överlever något som i verkligheten hade gjort honom precis lika död som att vara i det där kylskåpet accepterar jag det, för det ser ut som nåt som Indy skulle kunna göra. När de flyger i Hero tycker jag det är coolt eftersom de låtsas att det är ovanligt häftiga språng, men när de flyger i Crouching Tiger, Hidden Dragon stör det mig, för där låtsas de inte, de bara flyger. Och naturligtvis har jag inga problem med att Stålmannen flyger. Superhjältar flyger, kinesiska stridskonstnärer gör det inte. I min värld.

Varför finns det så få filmer som From Dusk Till Dawn, som inleds som en brottsfilm men halvvägs igenom förvandlas till en vampyrfilm, komplett med kors och heligt vatten? För att det bryter mot reglerna. I brottslingarnas värld finns inga vampyrer. Just den filmen är väldigt medvetet gjord just på det viset, för det är Quentin Tarantinos hobby att bryta regler och få filmerna gjorda i alla fall. De flesta kan inte ens gå i närheten av gränsen och ändå få grönt ljus från finansiärerna och han älskar skiten ur det faktum att han kan.

Eftersom gränsen är så vagt definierad och framför allt varierar så mycket från människa till människa borde det för skaparen vara helt hopplöst att försöka hålla sig till reglerna, men märkligt nog är det inte det. Du log säkert när du läste om reaktionen på Larsons skämtteckning, men du förstår nog klagomålen också. I Larsons skämtteckningar har myggor på sig hatt och rock och bor i hus och gifter sig och talar, men de suger också blod och såvitt vi vet finns ingen regel som säger att den rollen har könsbytts. Att man inte sätter sig ner och skriver ett brev till tecknaren betyder bara att man fortfarande klamrar sig fast vid illusionen att man har ett liv.

Däremot är det väldigt lätt att fastna i sitt eget verk och inte ha koll på vilka regler man har lyckats få mottagaren att acceptera. Man får naturligtvis aldrig motsäga sig själv - en karaktär som beskrivits som liten och klen kan inte utan förklaring spöa upp en hundrakilos proffsboxare - men det är rätt lätt att undvika. Det knepiga är i att försöka tolka sina egna alster som om man vore en utomstående och se vilken stämning man har skapat. Vissa saker förstärker stämningen, andra förstör den. Det är bland annat därför författare är i så förtvivlat behov av betareaders och redaktörer. Egenkärleken är mycket stark.