Lycka 1: Skillnadens betydelse

Jag har funderat lite på det här med lycka. Eftersom jag - som jag hoppas att jag har klargjort i det förflutna på just denna blogg - betraktar lycka som mer eller mindre alltings mening och mål, samt att det utgör grunden för min syn på etiken, bör jag ju ha en någorlunda solid uppfattning om vad det egentligen innebär. Jag vet vad lycka är för mig och utgår i den materialistiska determinismens anda ifrån att alla andra upplever något mycket snarlikt. Vi är trots allt alla primater med motsättliga tummar.

Mitt rotande i ämnet har lett mig att tro några ganska specifika saker i ämnet. Ju mer jag rotar desto säkrare blir jag på att de stämmer och desto fler verkar ha kommit fram till samma slutsatser, inklusive människor som tillbringar sina liv med att ta reda på vilket som är det lyckligaste landet och varför.

Till att börja med: om man har fått sina grundläggande behov tillfredsställda med någorlunda trygghet, så spelar det liten roll vilken absolut komfortnivå man ligger på. Det som spelar roll är skillnaden mellan en själv och andra. En modern medelklassvensk som plötsligt blev tvungen att leva som en medeltida bonde hade naturligtvis blivit väldigt olycklig av det, men det finns inte mycket som pekar på att de medeltida bönderna själva var särdeles olyckligare än dagens medelklassvenskar.

Man blir lycklig av att vara på minst samma ungefärliga nivå som alla andra. Om alla andra har feta bilar, TV-apparater med jätteskärmar och konstant internetuppkoppling från en apparat inopererad i käkbenet så blir man olycklig av att ha en trettio år gammal rishög, en svartvit femtontummare och ett 9.6-modem som man önskar att man hade råd med en dator till. Men om ingen i ens bekantskapskrets har varken bil, TV eller dator så blir man hejdlöst lycklig med ovanstående utrustning.

Detta kan till en början tyckas vara ett argument för en laissez faire-politik där alla får chansen att skapa sig sin egen lycka, men för varje person som klättrar upp på toppen är det tio som ramlar ner. Det krävs rätt mycket för att man ska bli signifikant lyckligare och det måste, i alla fall kortsiktigt, tas från andra, som i sin tur blir olyckliga för att någon annan har mycket mer. Snarare kan man tänka sig att det lyckligaste samhället är ett med så små socioekonomiska skillnader som möjligt. Amish kanske har fattat nåt, trots allt.

Det är också vad som brukar visa sig i diverse studier i ämnet. Länder med små socioekonomiska skillnader, som Finland och Sverige (jo, våra skillnader är relativt sett jättesmå och om du tror annorlunda, öppna en tidning och gnäll lite mindre), rankas alltid högt.

Allt eftersom jag skriver inser jag att jag har rätt mycket att säga om lycka, så jag bryter här och fortsätter i morgon, i ett nytt inlägg på en blogg mycket nära dig men ännu närmare mig.