Vår tid gör oss ensamma

Jag är inte en social människa och kan inte minnas att jag nånsin har varit det. Jag har aldrig varit killen som får nya vänner så fort han kliver in i ett rum eller börjar prata med slumpade främlingar på tåg. Jag tycker inte ens särskilt bra om människor som grupp; enstaka människor kan jag vara riktigt förtjust i men när jag tänker mig typiskt mänskliga egenskaper fördelade över flera individer vill jag stänga in mig i min lägenhet och skriva ett blogginlägg om mänsklighetens inneboende värdelöshet.

Man skulle väl kunna gräva i det här och försöka ta reda på om det är arv eller miljö; om jag råkade få alla människohatgenerna i familjen eller om det var något komplicerat och förmodligen freudianskt som gjorde att jag var sån här från tre års ålder. Det spelar dock ingen större roll. Betydligt intressantare är att emedan jag är sån här av mig själv, så gör nutiden det värre. Dagens värld verkar nästan skräddarsydd för att producera såna som jag.

Tänk er en värld där jag inte kan stänga in mig i lägenheten och skriva blogginlägg. Där ens bästa vän är en granne eftersom det är honom man umgås med. Där alla i huset känner varandra och samlas hemma hos den som har störst TV för att se MFF vinna Allsvenskan. Där folk i väntrum fördriver tiden genom att prata med varandra. Om du är något äldre än genomsnittet bland mina läsare så nickar du igenkännande just nu, för du växte upp i den världen. Det var inte så länge sen.

I dag kan vi undvika människor. Vi har historiskt unika möjligheter till att isolera oss och se till att vi bara kommunicerar på våra villkor med dem vi vill kommunicera med. Mobiltelefoner, IM, e-post, Facebook - det är min generations kafferastprat.

Jag pratar inte bara om att prata med människor vi känner, heller. Det är ännu mer uppenbart när det gäller främlingar. Något så gammalt och allestädes närvarande som service är på väg att dö, eftersom vi väljer bort det. Mitt lokala Willys har just infört självscanning. Jag kan välja - och väljer - att handla allt jag behöver utan att interagera med en enda människa. Gör det det ett dugg mindre irriterande när nån långsam fan är i vägen för slanggurkorna? Inte. Snarare värre. Det är långt ifrån att småprata med killen i grönsaksdisken för att hitta de rödaste tomaterna.

Det handlar om tillvänjning. I en värld där man pratade med grannen för grannen var vid Gud den man hade att prata med, då vande man sig vid irriterande människor med korkade små vanor och direkt surrealistiska klädval. Nu letar man reda på andra haikuförfattande nymoderata Gentoo-användande numismatiker och pratar bara med dem, utan att någonsin träffa dem i verkligheten. Man lär sig att man inte behöver hantera andra människor. Problemet är att det behöver man fortfarande ibland, och då blir man vansinnig av det.

Det hade väl inte gjort så hemskt mycket om det inte vore för en annan sak, en insikt som har tagit mig goda tre årtionden att nå fram till: det här gör mig faktiskt olycklig.

Jag borde tycka det är toppen, eller hur? Jag lever ensam sedan över fem år och utanför fönstret ser jag ett samhälle som pö om pö minimerar behovet av interaktion med människor, särskilt främlingar. Jag gillar inte människor, särskilt främlingar. Det låter perfekt. Jag har mina vänner - förvånansvärt många som jag skulle anförtro både mitt liv och min heder - och varför skulle jag vilja beblanda mig med någon annan?

För att mina vänner kräver för lite. De är också människor som större delen av tiden befinner sig på andra sidan av en elektronisk lina. Våra föräldrar och far- och morföräldrar gick över till grannen när de kände för det. Vi måste arrangera något. Vi måste ha en anledning att träffas. Om det ringde på dörren och min bästa vän i världen stod där skulle min första fråga vara "Vad gör du här?". Jag skulle bli orolig. Något måste ha hänt.

Jag vill att mina vänner ska ringa på dörren. Trots mina antipatier, trots att jag gärna vill se mig själv som enstöringen som är alldeles för smart för att behöva bekräftelse från andra människor så behöver jag dem. Jag behöver bli sedd och hörd och framför allt behöver jag vara behövd. Jag vill att någon ska ringa och må skit och fråga om vi kan gå ut och dricka utav bara fan. Jag vill att någon ska komma hit bara för att prata. Sånt verkade självklart när jag var tretton men någonstans under de senaste två decennierna försvann det och ersattes med - tydligen - ingenting.