Lära sig av det förflutna

I början av trettiotalet var Berlin den gayvänligaste staden i Europa. Nu betydde inte "gayvänlig" samma sak på den tiden som det gör i dag, men det fanns klubbar och barer och restauranger och det var möjligt att inom vissa gränser leva sitt liv utan att bankas till en blodig massa. Sen skedde det något av en politisk förändring i Tyskland - ni har kanske hört talas om den? - och allting blev väldigt, väldigt annorlunda.

Jag undrar om de såg det komma, de tiotusen tyska bögarna. Kunde de föreställa sig det som skulle hända, där de levde i något som måste ha känts som det moderna samhällets främsta linje? Judarna hade det naturligtvis svårast när det hade gått åt helvete men de hade aldrig haft det vidare lätt, medan bögarna precis tyckte att de började få ordning på världen när det började marscheras och viftas med rödvitsvarta flaggor.

Det måste ha känts helt omöjligt att det skulle gå så, och jag undrar om jag faller offer för samma sak när jag läser om den kristna högern inom ett av våra riksdagspartier och tänker att de omöjligt kan komma nånstans, att de kommer att förbli en rörelse på marginalens marginal. Människor man skrattar åt och ignorerar. Stollar och fånar.

Det kan inte hända, eller hur? Gayfientliga sexnegativa abortmotståndare och teokrater kan inte få någon faktisk makt i Sverige, denna progressiva högborg av social liberalism? De kan inte lyckas skapa en rörelse runt att jävlas med människor i en sagofigurs namn? Deras föråldrade idéer kan inte få nytt fotfäste, inte någonstans men framför allt inte här? Visst är de redan på historiens skräphög, de har bara inte fattat det än?

Jag hoppas att det är så, och jag tror att det är så också. Det känns orimligt, barockt, att de här människorna ska komma nånstans i närheten av mainstream. Att de ska kunna påverka vår vardag med sina besynnerliga tankar.

Jag tror att det är så. Men det gjorde nog de tyska bögarna också.