lördag 23 april 2011

Oförmögen, ovillig och obefintlig


Häromdagen var det en vän till mig som aktualiserade Epikuros gamla argument som går ut på att Gud inte kan vara både kapabel och villig att utrota all ondska, för annars skulle det inte finnas någon ondska. Om han är kapabel men inte villig är han ond, om han är villig men inte kapabel är han inte allsmäktig, och om han är varken kapabel eller villig är han inte mycket till Gud.

Logiken är fortfarande över tvåtusen år senare oknäckbar, men det räcker att ta en väldigt kort titt på världen för att inse att argumentet - och han lär inte ha varit den förste som kom med det - inte har övertygat mänskligheten. Det är för att kredofili är den utmärkande egenskapen hos religiösa; de vill tro, de behöver tro, de måste tro. Logiken lämnas därhän.

Den religiöses standardmotargument går ut på att det är något vi inte förstår eftersom Gud är så mycket större och perfektare än vi är. Gud är evig, ofelbar och allvetande, så om han tillåter ondska måste det finnas en bra anledning till det. Det påminner mig om när en släkting tyckte jag skulle gå med i Greenpeace eftersom de bekämpar kärnkraft och att kärnkraft måste vara något dåligt eftersom Greenpeace bekämpar det.

Jag hatar det argumentet eftersom det så tydligt visar en av religionens onda sidor: för att parafrasera Richard Dawkins gör religionen oss nöjda med okunskap. Det är ingenting för mig. Mänskligheten tog sig inte från gyttjan och hit genom att acceptera att vi är stackars svaga dumma varelser.

Men framför allt så håller inte logiken. I samma ögonblick som man postulerar allmakt så tappar man alla ursäkter för att världen inte är perfekt. För att använda det kristna exemplet: om allt det här med Jesus och korsfästelse och offerlamm och syndabock och att ta på sig hela världens brott och synd verkligen är nödvändigt, om det gigantiska test som världen enligt kristendomen utgör behövs, om hela vår art och alla andra arter faktiskt måste lida oss igenom den här långa perioden innan fredsfursten stiger ner från himlen och grundar sitt eviga rike, då är Gud inte allsmäktig.

Som förälder måste man ibland göra saker som ens barn hatar. Ibland är det för att man inte har något val. Ibland är det för att det är bra för barnen i längden, till exempel för att undvika att de förvandlas till bortskämda snorungar som inbillar sig att världen är till för dem i stället för alla andra. Det beror på att föräldrar inte är allsmäktiga. Om de vore det skulle barnen lugnt kunna räkna med en evig paradisisk existens.

Vi har alla - påstås det - en allsmäktig fader, och ändå ser våra liv inte ut så. Vad kan det bero på?

5 kommentarer:

Leif sa...

Det är inte bara det att Gud (som porträtterad i Bibeln) inte finns. De som vill att han ska finnas vill det ju uppenbarligen så mycket att de struntar i allt annat.

Leif sa...

Att svara på din sista fråga känns helt omöjligt. Det borde gå att placera något filosofiskt hegelianskt syntesmumbo-jumbo om att det måste finnas lidande annars kan man inte uppleva njutning men det känns fullständigt teleologiskt och helt ogrundat.

Patrik sa...

Om Gud är allsmäktig kan han göra så att vi kan uppleva njutning utan lidande.

Leif sa...

Men utan lidandet hade vi inte kunnat uppfatta vad njutning är.

Patrik sa...

Jo, om Gud fixade det så, vilket han skulle kunna om han vore allsmäktig.