måndag 27 juni 2011

Är jag ironisk nu?


I går såg jag Henrik Schyfferts enmansshow The 90s - ett försvarstal, hans utläggning om det årtionde som enligt honom själv innehöll hans peak. Han vägrade kalla det nostalgi, men naturligtvis fanns det en hel del nostalgi där. Även för mig var nittiotalet ett signifikant årtionde så det var inte svårt att sugas med och ibland skratta så det värkte.

Schyffert är dock nästan tio år äldre än jag så en del gick mig förbi och det var en och annan grej jag helt enkelt inte höll med om, men på en punkt prickade han så jävla rätt: under nittiotalet fick ironin sig en uppsving (enligt Schyffert för att vi precis lämnat det extremt allvarliga åttiotalet) och det gick till slut så långt att man knappt ens själv visste att man var ironisk.

Här har han hittat något. På nittiotalet gick folk omkring med tshirts med namn på band som de hatade, för det var ju band man hatade, så det var uppenbart att det var ironiskt. Andra gick omkring med tshirts med namn på band som det första gänget älskade, för i det gänget hatade man de banden. Det var helt omöjligt för den äldre generationen att dechiffrera, vilket naturligtvis var en stor del av poängen. Vi distanserade oss från allvaret genom att aldrig någonsin vara allvarliga och till och med när vi var allvarliga hade vi alltid nödutgången att vi bara skojade. Eller?

Däremot säger Schyffert att detta gick över nån gång i slutet på nittiotalet, men såvitt jag kan se har det bara blivit värre. Ironins syfte är inte längre att skapa humor utan att göra den talande immun mot kritik, men den finns kvar och har blivit en allestädes närvarande livsstil.

Jag tror att det beror på att något annat fick en renässans under nittiotalet, nämligen skriven kommunikation. När telefonen slog igenom slutade folk skriva brev av sociala skäl. Det var räkningar och officiella kungörelser och viktiga dokument, men ingen satte sig ner och skrev ett brev bara för att snacka lite. Ärligt talat: jag tror att de flesta av mina läsare är födda på sjuttio- och åttiotalen. Hur många vanliga brev har ni nånsin på eget initiativ skrivit?

På nittiotalet gick internet mainstream, och med det fick vi e-post och så kom ICQ och diverse IM-tjänster, och så kom mobiltelefonerna med sms och chatfunktioner, och nu handlar kommunikation om att destillera så mycket som möjligt så kort som möjligt och man kan inte förmedla ögonhimlingar eller tonfall och därmed har vi ett kommunikationsuniversum där ingenting egentligen är på allvar. Man måste i princip veta hur smart ens interlokutör är för att göra den bedömningen, därav utmaningen att skriva en Youtube-kommentar som är så korkad att allmänheten förstår att den inte är på riktigt. Det är omöjligt.

Och nej, emoticons hjälper inte. Jag borde verkligen skriva det där anti-emoticon-inlägget.

Den på internet alltuppfyllande ironin startade som trollning, en förr i tiden inte helt oädel konstart som gick ut på att skriva något upprörande som fick dumma människor att skrika tillbaka med flammor och svavel medan de smartare glatt spelade med. När intelligensnivån sänktes, trollningen avsofistikerades och humorn ruttnade bort blev ironi i stället en rustning. "Ha ha, var du så dum att du trodde jag menade det där" och så vidare, oavsett hur gruvligt allvarlig man var med sitt första inlägg, för nu upptäckte man att det inte var någon vidare populär åsikt och är det inte tur att man har en konstant tillgänglig flyktväg?

3 kommentarer:

LordOnanation sa...

Huvudet på spiken min käre vän. Nu ska jag gå ut och köpa en Anvil-tröja och läsa lite youtubekommentarer för att riktigt glädja mig över att jag har har en IQ som överstiger mitt skonummer något som en majoritet av de som kommenterar youtubevideos inte har. :)

mberzell sa...

Som en gammal stofil så reagerar jag på en formulering i din text: "På nittiotalet gick internet mainstream..." Jag antar att det är en anglifiering 'went mainstream'? Men det borde finnas en snyggare översättning.

Jag tror att Schyffert har rätt när han säger att ironin försvann när 90-talet försvann. Dock har du rätt i att folk försöker gömma sig bakom ironi, när de blir anklagade för att tycka fel, sagt något dumt etc.

Patrik sa...

Av alla mer eller mindre oheliga språkvidrigheter jag spottar ur mig i den oklara estetikens namn är det "gick mainstream" du reagerar på?