Man ska ändå inte röka i sängen

Jag är förälskad i vetenskapen och när den ger sig på att förklara sånt som spelar så liten roll att de går runt och blir viktiga igen är det en fullständig euforisk kärlek som uppstår. Det går knappt att hitta ett ämne knepigt nog att ingen har tillbringat ett stort stycke av sitt yrkesverksamma liv med att undersöka det.

Det är till exempel alltid så charmigt när det ska förklaras vem vi attraheras av och varför, som om mästerplanen är att artificiellt få oss att tända på varandra så vi kan paras upp perfekt. Det är i och för sig en vacker tanke.

Jag älskar undersökningar som visar att en kvinna först vill ha män som är så olika henne som möjligt (för att undvika inavel) men när hon väl är gravid vill hon hänga med män som är så lika henne som möjligt, för då ska hon umgås med bröder och pappa som skyddar henne, inte den där odågan som satte på henne och försvann, eller att mansidealet har blivit allt mer feminint eftersom gravida kvinnor föredrar mjuka omhändertagande män och med alla hormonella preventivmedel finns det knappt en kvinna som inte tillbringar stora delar av sitt liv skendräktig.

Mest kul är det för att det så sällan stämmer på mig att det blir ett extra litet indicium som pekar på att jag anlände i rymdkapsel för snart trettiofyra år sen (päronen vägrar erkänna det, men jag vet). Nu ska till exempel flickvännen vara så lik mamma som möjligt och om mamma rökte ska flickvännen göra det också. Sexuell prägling, kallas det.

Min mor rökte oavbrutet från innan jag föddes till en god stund efter att jag flyttat hemifrån, och rökning är ordentligt oattraktivt för mig. Jag gillar inte åsynen, lukten, smaken eller besväret att det ständigt ska iväg och rökas vad man än gör, och framför allt går rökning så rakt emot en massa saker som är viktiga för mig. Hälsa. Disciplin. Rationalitet.

Det är inte bara rökningen. Jag älskar min mor. Hon är intelligent, omtänksam, kärleksfull och pålitlig och det är naturligtvis egenskaper jag uppskattar, men av alla de andra sakerna som nämns i artikeln - ögonfärg, hårfärg, hudfärg etc - så är det inte en som stämmer. Mitt skönhetsideal ligger massivt långt bort. Man skulle kunna tro att mina gener aktivt arbetar för att lämna Europa. De kanske vet något jag inte vet.

Och jag har faktiskt svårt att tro att det inte är så för de flesta. Är det inte ett klassiskt sitcomskämt att nån scorat sig ett fruntimmer som visar sig vara en avbild av hans mamma vilket bränner upp creepfaktorn i stratosfären och spräcker hela förhållandet?