Intresseklubben har bara börjat anteckna

Jag har tidigare tjatat om min kärlek till det brittiska frågeprogrammet QI, det kanske smartaste programmet i sin genre och det i särklass bästa. Följaktligen blev jag extatisk när jag - två dagar innan premiären - fick veta att det skulle komma en svensk version under namnet Intresseklubben.

Hipphippkillarna tar de två fasta posterna med Johan Wester som programledare/Stephen Fry och Anders Jansson som permanent gäst/Alan Davies, och så är det ytterligare tre gäster per program. I första programmet var det Johan Glans, Babben Larsson och K-G Hammar. Jag tyckte att det första programmet var fantastiskt, väldigt roligt, och helt i klass med de första avsnitten av QI. Folket bakom Intresseklubben har fullständigt fattat grejen med QI och överfört den till Sverige, och de kommer bara att bli bättre.

Johan Croneman håller inte med. Han gillar K-G Hammars närvaro (liksom jag; jag blev överlycklig när jag såg att han skulle vara med för det innebar, för att upprepa mig, att folket bakom Intresseklubben fullständigt hade fattat grejen med QI) men inte de andra två gästerna. Han frågar sig var Johan Glans passar in.

Jag skulle vilja säga att han passar in på precis samma ställe som Phill Jupitus, Sean Lock, Jo Brand, Rob Brydon, Doon Mackichan, Johnny Vegas, Lee Mack, Graham Norton och Ross Noble, som en gång lyckades besvara en fråga korrekt och förklarade att "that is the only thing I know". Liksom Johan Glans och Babben Larsson är de komiker, inte utvalda för sin bildning utan för att de är roliga. För QI är, trots vad Jonas Croneman säger, ett humorprogram. Vi skrattar, publiken skrattar, gästerna skrattar.

Det som skiljer QI från andra humorprogram är inte att QI inte är roligt utan att QI är smart och bildande förutom att vara roligt. Men det finns inget förbud mot ståuppvitsar; Phill Jupitus berättar om Newcastlebon i general Custers armé, Alan Davies undrar varför svampen gick på fest och Rob Brydon pratar långa strumpor. Det är en del av QI, och några av de roligaste stunderna är när samtalet fullständigt spårar ur, som när gästerna diskuterar vad man ska göra med ett döende bi eller kommer fram till att Rodney Bewes är tidsresenär.

Att vissa av komikerna som gästar QI dessutom är väldigt kunniga, antingen allmänt eller inom något särskilt område, är en trevlig bonus. Men det är på intet vis nödvändigt för ett lyckat avsnitt; däremot är det nödvändigt att ha med roliga gäster. K-G Hammar var ett fantastiskt val för det första avsnittet av Intresseklubben och speglar hur QI ibland har med Ben Miller, Brian Cox, Gyles Brandreth eller Ben Goldacre, eller bara kändisar som inte är kända som komiker, som Daniel Radcliffe och Jeremy Clarkson. Men hur bra K-G Hammar än var och hur väl han än stod sig mot fyra professionella komiker så hade ärligt talat ett program med tre K-G Hammar varit en rätt dyster historia.

Formatet behöver de kvickkäftade, roliga människorna som inte är rädda att framstå som dumma. QI har lastbilslass med dem och det behöver Intresseklubben också. Därför var Babben Larsson och Johan Glans utmärkta val, de var roliga, och programmet lyckades. Det fanns ingenting där som inte hade platsat i QI.

Det som däremot gör mig lite orolig är att just Johan och Babben ska vara med i nästa avsnitt också, och minst en av dem är med i åtminstone de nästa tre också. Nog har Sverige fler komiker utan att vi behöver ta till semipermanenta gäster? Jag vill se Johan Wester och Anders Jansson på plats och in character, omgivna av skiftande människor. Men jag har hopp om det också. Det här kan faktiskt bli hur bra som helst.