Jag har tidigare tjatat
om min kärlek till det brittiska frågeprogrammet QI, det kanske
smartaste programmet i sin genre och det i särklass bästa.
Följaktligen blev jag extatisk när jag - två dagar innan premiären
- fick veta att det skulle komma en svensk version under namnet
Intresseklubben.
Hipphippkillarna tar de
två fasta posterna med Johan Wester som programledare/Stephen Fry
och Anders Jansson som permanent gäst/Alan Davies, och så är det
ytterligare tre gäster per program. I första programmet var det
Johan Glans, Babben Larsson och K-G Hammar. Jag tyckte att det första
programmet var fantastiskt, väldigt roligt, och helt i klass med de
första avsnitten av QI. Folket bakom Intresseklubben har
fullständigt fattat grejen med QI och överfört den till Sverige,
och de kommer bara att bli bättre.
Johan Croneman håller
inte med. Han gillar K-G Hammars närvaro (liksom jag; jag blev
överlycklig när jag såg att han skulle vara med för det innebar,
för att upprepa mig, att folket bakom Intresseklubben fullständigt
hade fattat grejen med QI) men inte de andra två gästerna. Han
frågar sig var Johan Glans passar in.
Jag skulle vilja säga
att han passar in på precis samma ställe som Phill Jupitus, Sean
Lock, Jo Brand, Rob Brydon, Doon Mackichan, Johnny Vegas, Lee Mack,
Graham Norton och Ross Noble, som en gång lyckades besvara en fråga
korrekt och förklarade att "that is the only thing I know".
Liksom Johan Glans och Babben Larsson är de komiker, inte utvalda
för sin bildning utan för att de är roliga. För QI är, trots vad
Jonas Croneman säger, ett humorprogram. Vi skrattar, publiken
skrattar, gästerna skrattar.
Det som skiljer QI från
andra humorprogram är inte att QI inte är roligt utan att QI är
smart och bildande förutom att vara roligt. Men det finns inget
förbud mot ståuppvitsar; Phill Jupitus berättar om Newcastlebon i
general Custers armé, Alan Davies undrar varför svampen gick på
fest och Rob Brydon pratar långa strumpor. Det är en del av QI, och
några av de roligaste stunderna är när samtalet fullständigt
spårar ur, som när gästerna diskuterar vad man ska göra med ett
döende bi eller kommer fram till att Rodney Bewes är tidsresenär.
Att vissa av komikerna
som gästar QI dessutom är väldigt kunniga, antingen allmänt eller
inom något särskilt område, är en trevlig bonus. Men det är på
intet vis nödvändigt för ett lyckat avsnitt; däremot är det
nödvändigt att ha med roliga gäster. K-G Hammar var ett
fantastiskt val för det första avsnittet av Intresseklubben och
speglar hur QI ibland har med Ben Miller, Brian Cox, Gyles Brandreth
eller Ben Goldacre, eller bara kändisar som inte är kända som
komiker, som Daniel Radcliffe och Jeremy Clarkson. Men hur bra K-G
Hammar än var och hur väl han än stod sig mot fyra professionella
komiker så hade ärligt talat ett program med tre K-G Hammar varit
en rätt dyster historia.
Formatet behöver de
kvickkäftade, roliga människorna som inte är rädda att framstå
som dumma. QI har lastbilslass med dem och det behöver
Intresseklubben också. Därför var Babben Larsson och Johan Glans
utmärkta val, de var roliga, och programmet lyckades. Det fanns
ingenting där som inte hade platsat i QI.
Det som däremot gör mig
lite orolig är att just Johan och Babben ska vara med i nästa
avsnitt också, och minst en av dem är med i åtminstone de nästa
tre också. Nog har Sverige fler komiker utan att vi behöver ta till
semipermanenta gäster? Jag vill se Johan Wester och Anders Jansson
på plats och in character, omgivna av skiftande människor. Men jag
har hopp om det också. Det här kan faktiskt bli hur bra som helst.
2 kommentarer:
Var inne och tittade på det nu och jag gillar vad jag ser.
Synd att andra avsnittet var så dåligt jämfört med första. Frågorna är dessutom alldeles för lätta.
Skicka en kommentar