Slut

För länge sen sa jag att jag aldrig skulle låta mig drabbas av den långsamma bloggdöden utan i stället lägga ner den dagen det var dags att lägga ner. Jag har redan dragit ner gravt på takten och nu är det över en månad sen jag hade en tanke värd att skriva ner, så det här är hejdå till de få som fortfarande läser här.

George, Trayvon och Marissa

När George Zimmerman blev frikänd exploderade den sociala mediasfären och det dök upp lättretweetade bilder med texter som "white man stalks and kills black unarmed teenager, gets off, black woman shoots a warning shot against her violent husband against whom she has a restraining order, gets 20 years" och slacktivisterna likeade och shareade och kände sig riktigt på topp. Och tydligen var det inte en enda av dem som brydde sig om att läsa i fem minuter.

Låt oss börja med George Zimmerman och Trayvon Martin. Händelseförloppet är förhoppningsvis känt nog att jag inte ska behöva gå in närmare på det och vi kan alla vara överens om att han betedde sig som ett pucko. Han borde ha fortsatt prata med polisen och inte blanda sig i själv. Vi vet inte vad som sades mellan honom och Trayvon Martin men vad det än var så var det inte fredligt, och det var stendumt av honom.

Men "white man stalks and kills" eller "kills an unarmed black teenager for walking in his neighborhood"? Det är inte vad jag ser. Det jag ser är att George Zimmerman var en hetsig uppretad provokativ fan - kanske rasist men jag vet inte - medan Trayvon Martin var en testosteronfylld tonårskille som lät sig provoceras. En av dem var beväpnad, den andre dog.

Jag hade gärna sett Zimmerman fällas för vållande till annans död eller dråp eller dylikt, men jag är inte ens jurist i Sverige och verkligen inte i Florida. Enligt Floridas lag kanske domen är helt korrekt. Men hur det än är med det så kan jag inte se en iskall mördare eller ens en våldsam galning när jag tittar på Zimmerman, och emedan det var han som var den aggressive så tror jag att de båda kunde ha gjort andra val den kvällen och gått därifrån oskadda.

Över till Marissa Alexander, den svarta kvinnan över. Hennes fall är ett läroboksexempel på konsten att förändra verkligheten genom noggrant urval av fakta. Ja, hennes man var en våldsam skit. Ja, han hade besöksförbud. Nej, hon träffade honom inte med skottet. Ja, hon fick tjugo år för det. Och hennes fans är mycket försiktiga med att berätta ett enda dugg utöver det.

Det här är vad som egentligen hände: Marissa Alexander åkte till sitt och sin mans före detta gemensamma hem, där hon inte hade bott på två månader, för att hämta saker. Ingen annan var hemma och hon stannade över natten. Nästa morgon kom mannen hem tillsammans med sina två barn, och alla fyra åt frukost tillsammans. Tycker du till att börja med att detta låter som en kvinna livrädd för sin våldsamme man? Om det vore jag så hade jag varit nöjd med att karlen inte var hemma, tagit mina saker och stuckit.

Efter frukost började de bråka. Då gick Alexander ut till sin bil, hämtade sin pistol, gick tillbaka in i huset, siktade på mannen och barnen, och sköt. Skottet gick förbi hans huvud och träffade väggen, varpå han tog sina barn och flydde medan han ringde SOS - och lät skräckslagen, för övrigt.

Detta blev - föga förvånande - polisanmält. Alexander erbjöds villkorlig dom och time served. Hon kunde ha promenerat ut ur häktet men helvete heller. I stället bestämde hon sig för att försvara sig enligt stand-your-ground-lagen, en stenkorkad lag som säger att man inte behöver försöka fly platsen innan man använder våld i självförsvar. En ganska typiskt amerikansk lag med andra ord, som tycker det är viktigare att få döda än att inte behöva backa, och samma lag som fick Zimmerman frikänd.

För att lagen ska gälla så måste det dock röra sig om självförsvar, och det fanns aldrig en chans att Alexanders strategi skulle fungera. Eftersom Florida har regler om att man kan få plus tio år för ett brott som involverar ett skjutvapen och tio år till om det avlossades - regler som jag är beredd att sätta pengar på är populära bland dem som ivrigast upprepar Marissa Alexanders namn - så hamnade hon på tjugo år. Och där är hon nu.

Så, gigantisk överraskning. Än en gång visar sig verkligheten helt annorlunda än slacktivisternas papegojramsor gör gällande. Det ovanstående tog mig minuter att ta reda på, för övrigt, men det är uppenbarligen en för stor investering av tid och energi. Lättare att likea och retweeta.

22 tips till fel personer

22 tips till feministiska män började retweetas i går kväll och jag försökte formulera ett svar som fick plats inom Twitters själakrossande begränsningar och som inte skulle missförstås, inte avfärdas, inte... ni fattar. Det visade sig förstås omöjligt så jag får väl skriva av mig här i stället.

Varför riktar sig detta specifikt till feministiska män? Om en man kallar sig feminist och inte redan har förstått, tänkt och omfattat allt det där så lär ju inte 22 käcka tweets göra någon skillnad i den betongskallen. För mig var det uppenbart - uppenbart - uppenbart - uppenbart - jo det funkar ju fint och jag är inte bitter - mascara är inte snyggt - bögarna vill inte heller dansa med mig - uppenbart - uppenbart - uppenbart - uppenbart.

Är det här inte sånt som man skulle försöka säga till män som INTE har kopplat de allra mest självklara insikterna än? Män som kanske faktiskt känner obehag inför att dansa med andra män eller inte begriper varför det kan vara obehagligt för en kvinna att få blickar när hon är ensam på en busstation mitt i natten. Om man är feminist är det ju för att man har fattat allt det där och framställningen att detta skulle vara revolutionerande obekväma insikter... det är bara konstigt. Om det här är upplysande så har man tokkört på den grundläggande feminismkursen.

Men det är inte det som verkligen stör mig. Det som stör mig är att det skyfflar skit över dem som anstränger sig (nej, den påhäftade disclaimern i nummer 22 med ytterligare påhäftad insinuation hjälper inte) och struntar i dem som inte bryr sig. Nu har jag nog aldrig kallat mig feminist men då alla jag känner förmodligen skulle kalla mig det så känner jag mig träffad ändå, och vad känner jag när jag läser det här?

Att det tydligen inte räcker att vara så rädd att störa en kvinna att man helt slutar ta kontakt. Det räcker inte att stirra i marken för att kvinnor inte ska känna sig uttittade. Det räcker inte att demonen i skallen tjatar om att man ska vara tio gånger försiktigare när man pratar med en kvinna än när man pratar med en man för annars kan man gå över nån osynlig gräns eller råka avbryta henne och då är det ju så klart för att hon är kvinna. Det räcker inte, man kan alltid må sämre så här är lite till och har du problem med det så kanske du inte var så upplyst som du trodde ändå, hö hö.

Samtidigt är killarna som inte bryr sig ett jävla dugg förstås helt oberörda och går glatt vidare med att tafsa, hojta "hora" så ofta de kan, osynliggöra, dubbelbestraffa och hålla glastaket intakt. Förmodligen säga något nedsättande om damlandslaget om de har en minut över. Är det inte dem vi borde rikta oss till i stället? Men det är ju svårt. Lättare att kasta skit där man vet att den fastnar.

Det jag skulle vilja höra, en gång, är "du är inte ett svin". Eller rentav "det märks att du försöker låta bli att vara ett svin". Jag begär inte "du är bra", bara "du är inte usel". Tycker inte det borde vara helt omöjligt att få känna det ibland.

Skarpa kurvor

Kan man vara bipolär med extremt korta cykler? Jag undrar eftersom jag inte har nån bättre förklaring på hur jag mår nu för tiden. I går kväll var jag arg på universum och ville helst av allt slå någon blodig. Inte någon särskild alltså. Någon som skulle ha det, naturligtvis, men annars var jag inte kräsen. Vem som, egentligen.

Och nu, tolv väldigt oremarkabla timmar senare (jag tillbringade de flesta av dem på jobbet) så är jag precis lika omotiverat lycklig och allmänt nöjd med livet. Jag tror att några anställda och kunder på mitt lokala Willys undrade varför jag gick och fånflinade och sjöng för mig själv en måndagmorgon som denna. Jag vet inte själv.

Det här kan vara det minst substansrika blogginlägg jag någonsin skrivit. Känns passande.

Mina drömmars dröm II

Mitt första äventyr inom lucid dreaming har tyvärr inte följts av större framgångar. Sen dess har jag bara haft en rad nära-missar, den senaste alldeles nyss, och det börjar verka som om mitt undermedvetna jobbar hårt för att hindra mig.

Det tydligaste exemplet hände för några månader sedan. Jag hade en surrealistisk hallucinatorisk Dalidröm som bara inte kunde vara verklighet. Jag befann mig på en säng med ben som var goda tio meter höga och märkliga djur, bland dem något extremt giraffliknande som traskade omkring i cirklar runt mig, och där nånstans insåg jag att det här måste vara en dröm, det är den enda rimliga förklaringen.

Så jag försökte koncentrera mig och förändra världen runt mig, få kontroll, men varje gång jag försökte så hände det något så bisarrt att jag inte kunde ignorera det. Så jag försökte igen, men det bara fortsatte. Mitt undermedvetna försökte aktivt distrahera mig så att jag inte skulle lyckas. Och det gick; jag tappade koncentrationen gång på gång och efter ett bra tag vaknade jag.

Sen har vi i dag. Som vanligt får jag de bästa resultaten av att vakna tidigt, äta frukost i lugn och ro, och sen ta en lur. Något i drömmen - jag minns inte vad - gav mig den avgörande ledtråden att det här inte var på riktigt, och genast satte jag mig ner och fokuserade. Det funkade, började funka. Plötsligt insåg jag att ögonen var stängda, så jag försökte öppna dem. Det tog emot och jag förstod att om jag öppnade dem så öppnade jag dem i verkligheten. Det ville jag ju inte så jag höll dem stängda och efter en stund fick jag tillbaka synen.

Sen var det att knalla runt i drömvärlden och försöka använda mina gudalika krafter, men de är inte så lätta att få ordning på. Ett tag började jag bli osäker på huruvida jag hade vaknat, vilket begränsade min handlingsfrihet en hel del. Det finns rätt mycket man kan göra i en dröm som är gravt olämpligt att göra i verkligheten. Det har konsekvenser och sånt drygt.

Men det gick inte ända fram den här gången heller. Jag hade min magi, men inte fokus nog att använda den målmedvetet. Jag blev distraherad. En bra grej är i alla fall att jag inte vaknar direkt, som jag har läst ska vara ett problem, utan jag kan till och med komma så långt att jag känner ögonlocken öppnas och ändå vända tillbaka till drömmen. Jag ska nog bli drömgud en dag.

Ett gap

Jag läser om att H&M har en plusmodell med det något oturliga namnet Jennie Runk. Fröken Runk modellar storlek 44 och större - vilket inte säger mig mycket men att döma av bilderna är det för litet för en satans massa kvinnor - och huvudpoängen med artikeln verkar vara att hon uppskattas och uppmärksammas, för i vår värld är det en nyhet att något är en nyhet.

Det var dock något helt annat jag fastnade för, något som tydligen gick artikelförfattaren helt förbi. Nämligen följande:

Den 24-åriga amerikanska modellen upptäcktes redan år 2000, men fick då två alternativ. Antingen banta så att hon kunde visa kläder i storlek 38 eller mindre, eller gå upp lite i vikt och bli plusmodell.

Även om vi bortser från att hon tydligen var elva år när hon "upptäcktes": är det bara jag som tycker att något fattas här? Hon kunde antingen gå ner till storlek 38 eller upp till storlek 44. Finns det inga kläder med storlek 40 eller 42? Behöver sådana kläder inte mannekängas? Säljer de sig själva? Eller är det bara en grundläggande lag i modellbranschen att ingen för helvete ska få vara den storlek hen är från början? Banta eller käka men du får fan inte fortsätta som du är.

Det är sånt här man tänker på när man äter frukost till Lyxfällan

Jag är väldigt svag för självförbättring. Biggest Loser, Du är vad du äter, Lyxfällan, det är gött alltihop. Och det är det senare programmet som har fått mig att fundera, för det är mycket jag inte förstår med det. Hur hamnar man - egentligen - i den situationen?

Jag menar inte "hur kan man låna och spendera pengar man inte har och hur kan man låta det gå så långt" och så vidare, för dummare saker än så kan jag begripa. Människan har diverse designfel och ett av dem är den ständiga kortsiktigheten, den här förmågan att sätta saker åt sidan som om de försvinner om man inte tänker på dem. Det har inte hänt mig men jag fattar hur det händer. Det börjar med något litet, gränserna flyttas och så sitter man i ett hål.

Men det är en del jag inte förstår. Till att börja med: jag tror inte jag vet särskilt mycket mer än de som är med i Lyxfällan. Jag vet till exempel inte exakt hur illa det är att hamna hos kronofogden, eller exakt hur jävligt livet blir när man har en betalningsanmärkning, eller ens hur man blir av med en sån. Jag ger bara typ 80-20-odds på att det alls går. Jag har ingen koll på hur långt det ska gå innan man blir vräkt, och då har jag ändå som vicevärd-in-training varit med på en vräkning, eller vad man gör efter att man blivit vräkt.

Jag har ingen budget. Jag skulle nog kunna spotta upp hyggliga gissningar om jag vore tvungen att fylla en sån där tavla de sätter upp i början av varje avsnitt, men jag skulle behöva räkna i huvudet för att komma fram till, till exempel, hur mycket jag betalar för lån varje månad. Jag är tvungen att tänka efter ett par sekunder för att få fram hur mycket jag får ut i lön och det är på en tusing när. Jag vet vad min hyra är, cirkus, men resten av kategorierna skulle jag behöva gissa en del på.

Men orsaken till att jag inte vet de här sakerna är att jag aldrig har behövt veta det. Jag betalar mina räkningar, jag köper min mat, och jag överlever. När en månad är tight märker jag det genom att jag behöver ta från sparkontot och då sätter jag tillbaka de pengarna när nästa lön kommer. När jag har gott om pengar en månad sätter jag in det som är över på sparkontot. Det går mig inte förbi. Jag har faktiskt varit hos inkasso en gång och jag begriper fortfarande inte hur jag missade räkning och påminnelser men det är det värsta jag har gjort på området.

Men de här människorna kan gå back femtusen, tiotusen, femtontusen, eller mångdubbla den summan varje månad, tydligen utan att märka det. Om jag gick back femtusen i månaden skulle det märkas väldigt fort och efter kort tid skulle det vara omöjligt att fortsätta gå back femtusen i månaden. Hur mycket sparade de ihop innan de började backa, egentligen? Och hur kan det vara okänt för dem? Kan man verkligen låna om och om igen, så mycket att man inte märker att man blir tusentals kronor fattigare varje gång kalendern vänder sida?

Och när man är där, hur kommer det sig att man fortfarande inte vet nåt av det där jag listade ovan? När det börjar luta mot kronofogde och betalningsanmärkning och vräkning, är det inte då man åtminstone sätter sig framför Google i ett par minuter? Okej, det är väl samma människofel igen, men här går nog min förståelsegräns.

Framför allt: hur är det rent fysiskt möjligt att sjunka så djupt? Ens om man försöker? Kalla mig naiv, men jag inbillade mig att den där kreditupplysningen som görs så fort man hickar hade en funktion. Är inte den till för att hindra just sånt här? När man tar sitt fyrtionde lån (no jokes, en av dem hade lån och krediter på 43 olika ställen), ska inte det stället se de tidigare trettionio kreditupplysningarna, hosta lite förläget, och säga nej?

Tydligen inte. Jag räknar med att det finns någon insikt jag inte har nått än, ungefär som när jag slutligen begrep hur USA:s fastighetskris uppstod. Vem tjänade på att lura på folk en massa usla lån de inte hade råd att betala? Det gör man väl inget flis på? Sanningen var förstås att skurkarna i sammanhanget lurade på folk en massa usla lån som de hoppades att de - nätt och jämnt - skulle ha råd att betala. Slutresultatet blev en krasch, men alla hade hellre sett att det bara puttrade vidare och pengarna fortsatte flöda in. Det är antagligen något liknande på gång här.

Lite efter

Jag har velat skriva något om Reva-historien sen tidningarna började hojta om det men det har inte blivit av, så här kommer ett rykande inaktuellt blogginlägg om saken.

Till att börja med: notera den här dagen i era kalendrar, för jag håller helt med om det Fredrik Reinfeldt sa i frågan. Om vi ska ha fri invandring ska vi lagstifta om det, om vi inte ska ha fri invandring ska vi upprätthålla de lagar vi har om det. I det ingår att kasta ut folk som inte får stanna, och har vi problem med det - lagstifta om fri invandring, inte hacka på polisen.

Det är inte det problemet jag har med hela Reva-grejen. Mina invändningar är huvudsakligen praktiska. Till att börja med tror jag inte att det här med arbetande papperslösa är ett särskilt stort problem i Sverige. Jag tror inte det skadar någon nämnvärt. Jag tror vi har mycket värre saker att jobba på.

Men säg att jag trodde annorlunda. Då skulle jag fråga mig om vi verkligen bäst löser problemet genom att jaga ner de papperslösa, en i taget, och kasta ut dem. Eller om det kanske fanns ett bättre sätt att angripa frågan, till exempel genom att jaga ner människorna som anställer dem. Låter inte det strikt bättre?

Men säg att jag inte trodde det heller, säg att jag trodde att det finns en högst begränsad potentiella papperslösa arbetare här i världen och om vi bara slänger ut alla en gång var så är problemet löst sen. Inte ens då skulle jag tycka att det var en bra idé att poliser står och kolla leg på slump.

Jag behöver inte ens nämna den rasistiska aspekten, att polisen behandlar människor olika efter utseende. Det är förstås inte bra, men här spelar det knappt någon roll. Det är bara så fundamentalt ineffektivt att ha poliser som står stilla och kollar folks papper. Är det verkligen det bästa vi kan göra med polisens resurser? Är det det vi vill ha dem till?

Jag hoppas att de som stödjer Reva - huvudsakligen Sverigedemokraternas fanclub, vilket väl förvånar precis ingen - inte gnäller det allra minsta den dag de ringer 112 och polisen inte kommer för att de är upptagna med annat. Jag hoppas att de lugnt och nöjt tänker "de var säkert upptagna med att tjäna vårt land genom att be om leg i tunnelbanan", medan de förblöder.

Hurra för Bamse

Bamse, världens starkaste björn och min ständigt närvarande barndomsvän, fyller 40 i år vilket föranlett en krönika i Aftonbladet. Jag vet inte vad jag väntade mig av en Bamse-krönika i Aftonbladet men det här var en väldigt tunn analys. Och ja, jag vet att jag förmodligen tar den på större allvar än författaren. Det är min grej.

Först och främst: om detta att hjältarna alltid vinner (i det här fallet tack vare dunderhonung, Skalmans outtömliga skal och ibland Lille Skutts snabba fötter) innebär tråkig upprepning så faller en överväldigande majoritet av all populärkultur på samma grej. James Bond slutar vara intressant så fort han varit hos Q. Det är om något större variation hos Bamse.

Bamse må vara en "slät figur", som de flesta hjältar (det är alltid skurkar och sidekicks som är intressantast), men att kalla honom för en luden Tintin eller honungssörplande Musse Pigg är väldigt ytligt. Han delar inte många drag med dessa två förutom ett: alla tre är tecknade. Det ligger på samma nivå som när Terry Pratchett kallades för en blandning av Tolkien och Monty Python; det enda han delar med den första är dvärg, troll och drakar och det enda han delar med den andra är att båda är roliga.

Men framför allt är analysen av Krösus Sork felaktig. Han påminner inte alls om Joakim von Anka och citatet "Vadå!? Inget fusk? Hur ska man då kunna tjäna några pengar?" passar bara in på en av dem, och den är ingen anka. Joakim von Anka har begått dumheter under sin tidiga levnad och under mindre seriösa författares inverkan, men den Joakim som skapades av Carl Barks och destillerades av Don Rosa fuskar inte. Han är stenhård, iskall, girig, snål och blodigt tävlingsinriktad, men han är ärlig. Joakim är en hjälte, Krösus är en skurk.

Vi avslutar med Skalman, för "Trollkarlens röda blomma" är förmodligen det bästa Bamse-äventyret någonsin. Det informerar barn om droger utan att ljuga. Vårt samhälles strategi i frågan är att låtsas att droger är djävulens spyor som bara vettlösa galningar använder sig av, ett obevekligt gift som man fastnar i så fort man luktar på det. Barnen lyssnar på detta, blir livrädda, och sen växer de upp och ser människor använda droger... utan att för den skull förvandlas till vrak. Alla ljög. Vad har de mer ljugit om?

Skalmans äventyr visar däremot med all önskvärd tydlighet att man kan ta droger utan att omedelbart förstöra sig, att själva trippen är härlig, och varför man ändå inte ska göra det. Vi borde ha mer sånt, inte mindre, och kritiken mot det här äventyret är rent känslobaserad.

Så jag hoppas Bamse överlever 40 år till och tar tag i stora frågor oftare. Det finns inget bättre sätt att nå ut till dem som behöver det.

Och dessutom minns jag Anderssonskans Kalle.

Jag borde helt sluta läsa

Alltså, egentligen vill jag inte ha något "jag läste något så korkat att jag måste blogga om det"-tema. Men det har blivit min form av terapi. Det är det eller "kan vi inte bara spränga allt och börja om från myrorna?". Den här gången var det det intellektuella vacuum som går under rubriken To be happy, we must admit women and men aren't 'equal'.

Vi ignorerar titeln. Vi ignorerar våra förväntningar titeln leder till. Vi tittar bara på vad författaren Suzanne Venker faktiskt skriver, och finner att det är sänkande korkat. Hon beskyller feminismen för en hel del ont, bland annat följande:

Marriage becomes a competitive sport. The complementary nature of marriage - in which two people work together, as equals, toward the same goal but with an appreciation for the qualities each gender brings to the table - has been obliterated.

Nej, det är det som aldrig fanns men vi försöker skapa. En värld där det inte är så att mannen förvärvsarbetar och kvinnan städar och lagar mat, utan en värld där båda hjälps åt med det. Om de kommer överens om att kvinnan gör allt hushållsarbete - fett. Om de kommer överens om att mannen gör allt hushållsarbete - fett. Om de är nöjda med sitt arrangemang, oavsett vilket arrangemanget är - fett. Det är vad det innebär att samarbeta som jämlikar, inte att kromosomerna bestämmer arbetsuppgifterna.

Feminism didn’t result in equality between the sexes – it resulted in mass confusion. Today, men and women have no idea who’s supposed to do what.

Nej, därför att konceptet att ett visst kön är "supposed to" göra något särskilt är stendumt. I stället för stela normer kan man välja själv, och enda anledningen till att någon inbillar sig att folk är mindre lyckliga nu är att nu pratar man om sina problem i stället för att hålla käften och lida, vilket förr var det enda alternativet. Särskilt för kvinnor.

Prior to the 1970s, people viewed gender roles as as equally valuable. Many would argue women had the better end of the deal! It’s hard to claim women were oppressed in a nation in which men were expected to stand up when a lady enters the room or to lay down their lives to spare women life.

Nej, det är faktiskt väldigt lätt. Om jag får välja mellan att få rösta, utbilda mig, välja ett yrke och i största allmänhet själv bestämma över mitt liv och att nån reser sig när jag kommer in i ett rum så är valet redan gjort. Jag kan inte föreställa mig att Venker tycker annorlunda, så varför skriver hon så här? Kan någon förklara det för mig?

When the Titanic went down in 1912, its sinking took 1,450 lives. Only 103 were women. One-hundred three.

Och så drar vi upp Titanic igen. Det finns en anledning till att de här genusbakåtsträvande människorna alltid nämner just Titanic: det är ett av ytterst få fall där "kvinnor och barn först" gällde och följdes. Det andra kända fallet är från 1852 när HMS Birkenhead gick under, och det finns kanske några ströexempel till. "Kvinnor och barn först" var aldrig en väletablerad princip, aldrig en lag eller regel, och det var sannerligen inte normen. Tvärtom klarade sig män betydligt bättre än kvinnor, och Titanic-exemplet användes som en anledning att inte ge kvinnor rösträtt: det behövdes ju inte, män skulle alltid sätta kvinnors bästa före sitt eget.

Det här är inte information som är svår att hitta. Det tog mig bokstavligen en minut att forska fram. Hur kommer det sig att de här människorna som drömmer sig tillbaka till en tidigare värld, har så otroligt dålig koll på hur den världen såg ut? Därför att annars skulle de förstås inte drömma sig tillbaka till den. Den var nämligen ful och jävlig och de skulle tusen gånger hellre leva i dag. Men borde de inte själva ha ett intresse av att ta reda på vad det är de förespråkar, i alla fall ett så minimalt intresse att de kan lägga sextio sekunder på att läsa om det?

Och även om "kvinnor och barn först"-myten vore sann och män genom historien gick under med fartygen hellre än att se kvinnor förgås, är det något man väljer över att ha rösträtt och lagliga rättigheter? Jag har aldrig varit i en sjöolycka. Oddsen talar starkt för att jag aldrig kommer att vara det. Jag har mycket hellre fulla rättigheter, är en första klassens medborgare, än jag har den marginella fördelen att ha en större chans att överleva om jag någonsin skulle vara ombord på ett sjunkande skepp.

Being equal in worth, or value, is not the same as being identical, interchangeable beings. Men and women may be capable of doing many of the same things, but that doesn’t mean they want to. That we don’t have more female CEOs or stay-at-home dads proves this in spades.

Nej, det gör det inte. Det kan man bara tro om man inbillar sig att vi har uppnått perfekt jämställdhet, att alla strukturer är utraderade och att spelplanen är jämn. Så är inte fallet. Vi har kommit otroligt långt, men vi är inte klara.

Men i övrigt är det här hon slår huvudet på spiken men ändå missar poängen. Män och kvinnor kanske inte vill göra samma saker men de ska få om de vill. Samhället Venker förfäktar lät dem inte göra det och i dag är vi nära ett samhälle där de kan. Det är det enda vi vill: att man ska få välja själv, inte kedjas av sitt kön. Hur kan det vara så förbålt svårt att fatta?

Case. In. Fucking. Point.

Apropå förra inlägget: om jag någonsin känner mig alltför uppåt och glad, om jag är för positivt inställd till livet, människor och världen, då ska jag bara läsa den här Aftonbladet-chatten igen och bli av med alla villfarelser.

Det handlar alltså om den brutala och dödliga sex-mot-en-gruppvåldtäkten i Indien. Och vad dominerar början av chatten? Att det är för jävligt att Aftonbladet skriver om det. För våldtäkter sker ju faktiskt i Sverige också.

Jag vet inte vad det är för förkrympta, förkolnade, nerkylda hjärtan de här människorna har, men jag vet vad det påminner mig om. Någon gång på nittiotalet skulle en tidning - förmodligen Sydsvenskan men jag är inte säker - starta en specialtidning riktad mot invandrare. Min rasistiske farfar tyckte det var för jävligt, de borde i stället ha en specialtidning riktad mot pensionärer. Då insåg jag att jag helt enkelt är en bättre människa än många andra. När jag läste om invandrartidningen tänkte jag "gött" och vände sida. Om jag hade läst om en pensionärstidning så hade jag... tänkt "gött" och vänt sida. Men inte farfar, och inte de här klumploberna heller.

Jag försöker förstå. Hur ser det ut inne i huvudet på någon som ser en tidning skriva om ett fasansfullt brott och blir arg, inte för att det finns slemkräk som gör sånt utan för att tidningen skriver om det? Hur är det ens möjligt att bli så arg över det att man lyckas uppmana nog med energi för att tjafsa om det i en chatt? Hur se de här varelsernas idealvärld ut?

Det är ändå bara uppvärmning, för sen dyker naturligtvis Sverigedemokraternas lokala fanclub upp och ska lyckas trycka in sin favoritfråga. Det är en vida spridd idiothobby det. Jag minns själv ett inlägg jag skrev om prostitution som kommenterades av någon skitfläck som copy-pasteade något han formulerat ihop - eller, mer troligt, snott nånstans ifrån - om att kvinnor också köper sex. Vilket alla vet och ingen hade ifrågasatt. Men är man en mjukhjärnad enfrågefanatiker så är den frågan alltid on-topic.

Så vi får höra frågan om varför Aftonbladet mörkar våldtäktsmäns etnicitet, och blir alla dummare av att läsa det en gång till. Det är ändå ingenting mot det vandrande syreslöseri som säger att nog finns det en lag om att man inte får skriva om sånt som kan påverka invandringen negativt.

Det finns bara två möjligheter: antingen är han så legendariskt korkad att jag personligen känt kejsartamariner som skulle spöa honom i varenda frågesport, eller så tror han inte på det och häver det ut sig för att flytta mittpunkten, normalisera, övertyga människor som faktiskt är så legendariskt korkade eller bara roa sig. Och då är han i stället ond. Båda alternativen är deprimerande.

De stora dystopierna känns direkt uppmuntrande i jämförelse. Inte ens den mest svartsynte domedagsprofet förutsåg att samhällssamtalet skulle styras av de dummaste, och fördumma alla som lyssnade.

Idioterna tröttnar aldrig

En gång i tiden tyckte jag det var kul att tjafsa på forum. Puckona på andra sidan var ju så uppenbara puckon att det var roligt att demonstrera vilka puckon de var. Till slut måste de ju fatta det själva, och jag sa till mig själv att även om just puckot inte ändrade sig så fanns det säkert oräkneliga lurkers som mådde bra av lite logik och vett.

Det slutade vara roligt för en massa år sen och mitt nätpostande drogs ner till en bråkdel av vad det varit. Jag började agera efter principen "om du inte menar det där är du ett patetiskt troll, om du menar det är du för korkad för att det ska vara meningsfullt att prata med dig, så i vilket fall som helst är det bäst att inte svara".

Jag insåg att en enormt stor del av de dumheter som sägs inte är ärligt menad och att rätt mycket av det är medvetet extremt i ett försök att flytta mittfåran. Om man är antifeminist kanske man säger att alla kvinnor borde våldtas även om man inte tycker det, för då är det det nya extrema och ens faktiska - mindre rabiata - åsikter rör sig närmare rumsrenhet. Det eftersökta fenomenet kan observeras från första minuten som Sverigedemokraterna hittade in i riksdagen. Och det är verkligen inte mödan värt att argumentera om, för det är inte människans egentliga åsikter man bemöter.

Det besparade mig en hel del möda och förbättrade mitt humör. Att ignorera är ett bra vapen att ha i bakfickan; det kan rädda rätt mycket. Det var bland annat därför jag startade den här bloggen; det var ett sätt att säga vad jag ville på det utrymme jag tyckte mig behöva och de som ville läsa det kunde göra det och resten kunde glatt låta bli. Jag bestämde mig från början för att ge mig in i ett minimum av debatter här; möjligen besvara direkta frågor, helst i ett nytt inlägg. Inga långa diskussioner i kommentartråden, det är jag för gammal för. Så om du nånsin skrev en kommentar som du undrar varför jag inte besvarade: antagligen tyckte jag den var korkad och/eller ointressant.

Det var därför jag ganska kvickt la ner diskussionen när min kristna missionär tittade in; jag hittade inte ett enda tecken på att hon var intresserad av ett ärligt samtal. Det är knappt någon som är det. Predika och hojta och sprida sina ord, men inte diskutera. Inte på riktigt. Det spelar ingen roll om det är en ensam källarinvånare eller Claphaminstitutet; intellektuell ärlighet är sällsynt. Och att försöka debattera med de intellektuellt oärliga är slöseri med tid och energi. Så jag har slutat.

Jag är inte ensam om det. Vi är nog rätt många. Det är just det som är problemet. Mer och mer ger vi upp och lämnar de digitala slagfälten åt idioterna. Och idioterna tröttnar aldrig. De ger aldrig upp. Det här är deras liv, och de har absolut ingenting bättre för sig. Och därför tror jag att kommentarfält och diskussionstrådar bara kommer att bli dummare och dummare, mer rasistiska och mer sexistiska, med färre och färre vettiga röster. Inte ens Aftonbladet, Youtube eller Flashback har kanske sett de värsta djupen än. Det är en otäck satans tanke, det.

Men för att orka rulla stenen uppför Tartaros kulle så måste man se någon form av resultat. Ha i alla fall en aning om att det spelar roll. Att någon läser och därmed fattar att de där gormande kräken inte har rätt, de är bara högljudda. Jag är glad att det fortfarande finns människor med mer energi än jag, för jag vill inte se vad som händer med diskursen den dag de försvinner.

Nätdejting

När jag såg att min gamle homie och bitterhetsbroder Magnus hade bloggat om nätdejting trodde jag att jag skulle få slänga iväg en "you and me both, bro"-kommentar men det visade sig att vi hatade eländet av olika skäl. Visst, jag hade också märkt den där "hon måste vara perfekt"-känslan som dyker upp när man vet att det finns tusentals fler att titta på, men jag upptäckte ingen svinsida hos mig själv och det var inte det som fick mig att avsky både nätdejting och världen i stort.

Till att börja med: jag hatar hela dejting-som-ett-spel-konceptet, vare sig det händer på nätet eller i verkligheten. Jag hatar ljugandet, låtsandet, tanken på marknaden som en marknad, alltihop. Och det blir väldigt, väldigt tydligt vid nätdejting. Då handlar det, precis som Magnus säger, inte om att vara sig själv utan om att skapa ett varumärke, fundera ut hur man lättast kan attrahera och behålla kunders intresse, och jag kräks.

Men framför allt är det själva upplevelsen som får mig att hata blotta tanken på att någonsin prova det igen. När jag har gjort det har jag sett till att hitta någon som jag faktiskt är intresserad av, tagit tid på mig att skriva ett vettigt meddelande av lagom längd som visar att jag faktiskt läst hennes profil, och inte fått något svar.

Samtidigt har de enda meddelanden jag fått kommit från människor som tydligen spammar varenda nytt konto med samma generiska felstavade intetsägande hälsning, bögar som vill suga min kuk, och prostituerade som vill ha mina pengar. För om man är en så tragisk desperat fan att man gett sig på nätdejting, då tar man väl vad som helst, inklusive om det kostar.

Så antingen fungerar det att inte vara ett pucko, men då måste man hålla på och hålla på och hålla på och aldrig ge upp och ignorera att världen envetet säger åt en att man ska vara ett pucko i stället, eller så fungerar det att vara ett pucko och då är det bara att spruta ut meningslösa meddelanden och hoppas att nånstans i den bortre änden av sannolikhetskurvan finns det någon som förmodligen inte är den rätta men åtminstone inte den totalt felaktiga.

Jag har hört framgångshistorierna om nätdejting, och den enda slutsatsen jag kan dra är att de människorna antingen hade en sanslös tur eller helt enkelt inte är jag.

Makt åt folket

Även om vi lever i det bästa samhället världen har skådat så är det inte för att vi har det perfekta systemet utan för att vi har det sämsta systemet förutom alla de andra vi testat. Vårt system - representativ parlamentarisk demokrati - har gott om nackdelar. Det belönar kortsiktighet, våra ledare är de som är bra på att vinna val och inte de som är bra på att leda, det rör sig ständigt närmare och närmare tvåpartisystem, och ibland drabbas vi av Jimmie Åkesson. Men det har också en stor fördel, nämligen att för det mesta så fungerar det. Riktigt bra.

Det kommer dock inte i närheten av att lösa det grundläggande problemet med alla samhällssystem: de som vill ha makten är per definition illa lämpade för att inneha den. Den som faktiskt vill vara statsminister med allt jävelskap det för med sig och totalt presscoverage och 24 timmars arbetsdag med konstant närvarande mobiltelefon är uppenbarligen inte riktigt rätt funtad, och den människan ska vi ha till att styra landet?

Jag funderar på om det finns något bättre sätt, och då kommer jag att tänka på en scen ur filmen Harrison Bergeron, som bygger på en novell av Kurt Vonnegut som dock inte innehåller scenen i fråga. I novellens och filmens värld förses de smarta, vackra och starka med handikapp så att alla ska vara likställda; att vara genomsnittlig är idealet. USA:s president utväljs i filmen slumpmässigt och rings upp när hans input behövs. När Mexiko jävlas får han ett samtal, blir sur över att han störs mitt i en fotbollsmatch på TV, och ger order om att sätta hårt mot hårt. Mexiko ska lära sig att man inte jävlas med USA.

Det är uppenbart satiriskt, men frågan är om det är en så dum idé, ändå. Kanske borde statskonsten inte vara något vi lämnar åt professionella politiker, människor som är experter på att ta sig fram inom den politiska hierarkin. Kanske borde vårt lands inriktning inte vara styrd av tillfälliga opinionssvängningar och specialintressen. Kanske borde styrandet inte isoleras från resten av verkligheten.

Jag tänker mig att politikerjobbet är något vi alla delar på. En del av vår medborgerliga plikt. Kanske kan vi alla delta under en viss tid av våra liv, men det blir förmodligen för många som ska blanda sig i då. Mer troligt är att det får lottas. Välj slumpmässigt ut några tusen personer och där har du en riksdag. Dela upp dem i små kommittéer som sköter ministerjobben - vi vill inte ha individer där och därmed riskera att Dan Park blir integrationsminister eller nån från Claphaminstitutet utbildningsminister. Under sin mandatperiod är det de här människornas jobb, och de får betalt för det, men de har inte kämpat för att komma just dit. Det är bara en del av att vara svensk. Något att vara stolt över.

Det skulle förstås krävas ett enormt tjänstemannamaskineri som till stor del vore politiskt immunt, och det skulle kanske leda till en Yes Minister-situation med en ingrodd kultur som höll in och kedjade politikerna. Naturligtvis skulle det få finnas en massa begränsningar - inga grova brottslingar, nån sorts koll för mentalsjukdom, och så vidare. Och vi skulle alltid löpa risken att slumpfaktorn bet oss i arslet och halva riksdagen plötsligt bestod av postschismanabaptister, men sånt brukar inte hända om man bara slumpar tillräckligt många.

Det här är ett typiskt exempel på något som aldrig kommer att hända. Men jag undrar om det inte vore bättre så här.

Skräckfilm och sverigedemokrater

Som ni förmodligen hört - många många gånger de senaste dagarna - får skräckfilmsförsäljaren Roland Hånell inte vara bankkund eftersom bankerna har problem med hans sortiment, och han tvingas därför lägga ner verksamheten. Den sedvanliga slacktiviststormen fyller bankernas Facebooksidor och Twitterflöden, för det är där saker händer numera. Det är för jävligt att bankerna censurerar kulturen, bankerna ska inte bestämma vad vi ska se för film, och så vidare.

Det håller jag förstås med om. Det här är i praktiken censur utförd av kommersiella företag, och det är definitivt för jävligt. Jag tycker inte att banker borde få lov att neka någon betaltjänster av annan anledning än brottslighet eller misskötsel.

Men det tyckte jag även när SEB nekade Sverigedemokraterna konto. Jag tycker faktiskt det är betydligt allvarligare när det gäller ett politiskt parti och saken gäller dess åsikter och partiprogram, när en bank blandar sig i den demokratiska processen. Ändå minns jag ingen storm den gången, och jag tror inte att det bara var för att det 2005 varken fanns Facebook eller Twitter.

Det var förstås för att vi inte tycker om Sverigedemokraterna, men vi tycker - mer eller mindre reflexmässigt - att ingen auktoritet ska blanda sig i vilka filmer vi ser. Så länge de inte råkar vara pronazistiska eller rekryteringsfilmer från NAMBLA. Om det var sånt Roland Hånell sålde tror jag inte vi skulle se särskilt mycket tjafsande om yttrandefrihet och tryckfrihet och censur och åsiktsförtryck.

Och det hade kunnat vara okej. Alfons, 23, kanske tycker att bankerna ska agera utifrån Alfons egna personliga preferenser och åsikter. Att de ska neka människor han tycker illa om men släppa in människor han gillar. Fint, fritt land och allt. Men då ska han inte påstå att han är något slags frihetens förkämpe och censurens outtröttlige motståndare. Det visar man genom att stå upp och kämpa när det är ens fiender som är offren.

Jag skulle vilja se den här stormen när Nazistiska Pedofilsällskapet Kvinnohatarna inte får vara bankkunder. Det är då jag skulle vilja se alla de här korsriddarna skriva sig svettiga om hur bankerna inte ska censurera eller blanda sig i politiken eller ha några åsikter om sina kunder alls bortom huruvida de kan betala sina räkningar. Det kommer förstås aldrig att hända. Snarare kommer de den dagen att hylla bankerna för deras civilkurage och rättrådiga moraliska kompass, och jag kommer att hyckelkräkas igen.

Mobbarens återkomst

Jag såg just ett avsnitt av The Big Bang Theory där en av Leonards gamla mobbare (han hade tydligen en hög) skriver till honom på Facebook och vill träffas och ta en drink. Samtidigt upptäcker Penny att hon tydligen var en mobbare själv (det är som jag har sagt, mobbning är per definition något som andra gör) och hon börjar ringa runt till sina offer för att be om förlåtelse.

Det fick mig förstås att fundera över vad jag skulle tycka om någon av dem som brukade jävlas med mig hörde av sig. Jag skulle i alla fall inte reagera som Leonard, skriva en lista över allt han gjort och kräva en ursäkt. Men jag skulle förstås inte heller vara intresserad av att låtsas vara vänner som bara inte hört av varandra på länge. Vi var inte vänner. Jag har förlorat kontakten med massor med människor som jag tyckte mycket bättre om.

Och vilken konstig situation det skulle vara. Även om han aldrig insåg vad han höll på med - se "mobbning är per definition något som andra gör" - så måste han ha vetat att vi inte kom överens. Smått liknande saker har hänt, jag har stött på vagt bekanta från skoltiden som jag aldrig gjort annat än bråkat med och de har betett sig som om vi var gamla kompisar. Det är ett fenomen jag inte begriper mig på, men jag antar att normala människor har svårt för att bara ignorera varandra emedan det är min favoritstrategi för alla sociala situationer.

Jag tror att jag skulle vara fullständigt ointresserad. Jag skulle i alla fall inte vilja ha en ursäkt. Det skulle bara vara pinsamt. Allt som hände, hände för tjugo år sen. Det var inte jag som råkade ut för det, det var inte han som gjorde det. Det var helt andra människor som har rätt lite gemensamt med dem vi är nu. Så är det i alla fall för mig och om det är annorlunda för honom är det ju riktigt tragiskt.

Jag skulle inte vilja ha nån annan sorts relation heller. Vi tyckte inte om varandra då och jag ser ingen anledning att försöka nu. Jag är inte typen som samlar vänner på hög. Om jag gillar någon brukar hen naturligt hänga kvar i närheten och om jag inte gör det så är det bara skönt om hen försvinner. De flesta hamnar i den senare kategorin. Jag är ingen people person. Så varför då umgås med någon som jag har ytterst liten kontaktyta med, och den lilla som finns är negativ?

Faktum är att jag inte kan komma på något resultat av en sån händelse som inte bara skulle bli pinsam. För någon. Troligen båda.

Hoppsan

Nu sägs det att det inte var Saudiarabien som krävde att IKEA skulle tömma sina kataloger på kvinnor utan IKEA gjorde det på eget bevåg och det finns andra saudiarabiska reklamkataloger med bilder på kvinnor. Om det är sant så får jag ju ta tillbaka en del av det jag sa i går. Skäll på IKEA, för helvete. Så mycket som möjligt.

Bara så det inte är några missförstånd: Saudiarabien suger fortfarande. Religion suger fortfarande. Och det var just de två som gjorde att IKEA fick för sig det här till att börja med, och som gjorde att vi fann historien trovärdig. Inte en kotte var förvånad, liksom. Så poängen är densamma, det här exemplet var fel.

Klaga rätt

Så det pågår en storm mot IKEA som tog bort bilder på kvinnor ur sina kataloger i Saudiarabien. Det är förstås ett klart klandervärt beteende men jag har inte lyckats arbeta upp det riktiga raseriet över det eftersom det är så oerhört oförvånande. Företag viker sig för att tjäna pengar, liksom. Big surprise. Jag blir i stället förbannad över det satans Saudiarabien som ställde kravet till att börja med.

Häromdagen gick jag förbi en kvinna i burka. Jag har sett henne ("hur vet du att det är samma?") ett par gånger så hon bor väl här i straxet. Så jag funderade lite över detta med burkan, som ju har blivit en symbol för kvinnoförtryck. Grejen är den att det inte är burkan som är problemet, och inte ens de som förespråkar och kräver burka.

Texterna i Koranen som av vissa tolkas som påbjudande burka är inte överdrivet tydliga. De säger att kvinnan inte ska visa sin skönhet eller sina behag (olika översättningar finns; jag talar tyvärr inte 600-tals-arabiska så jag har ingen egen åsikt) för andra än den närmaste familjen. Vad Muhammed menade med det hade han förmodligen själv klart för sig och jag tror vi kan utgå ifrån att hans första läsare också fattade.

Men nu är det fjortonhundra år senare och vi kan inte vara helt hundra på vad de där arabiska orden egentligen betyder. Vad är då det vettiga att göra, om man nu tror på allt det här och vill följa Muhammeds påbud? Att ta det säkra före det osäkra och bära burka, och tvinga alla kvinnor man kan att göra det. Då är man i alla fall trygg, man vet att man inte har gjort fel.

Problemet är inte burkan och inte IKEA. Problemet är religion. Religioner skapar fasta men grundlösa regler, irrationella påbud och förbud, och förvrider diskussioner genom att injicera sagoväsen som måste respekteras av alla närvarande. Allt det andra är bara symptom.

Ändring på torpet

Så här är det: jag vill skriva en bok, och få den publicerad. Det har varit mitt mål ungefär så länge jag kan minnas eller i alla fall så länge som jag har haft mål. Jag har gjort några försök i den riktningen, tagit skrivandet på allvar, men långt ifrån tillräckligt, och det vill jag ändra på. Jag vill veta om jag kan göra det här eller inte.

Jag har vidare upptäckt att det tydligen inte blir av så länge jag har den här bloggen att fylla. Min skrivtid används till att skriva inlägg, helt enkelt för att det är så mycket lättare, "publiceras" omedelbart och leder till påtagliga resultat och feedback. Ingen uppskjuten och osäker tillfredsställelse här inte.

Jag tänker inte lägga ner helt och hållet för då ångrar jag mig så fort det dyker upp något jag blir arg på och vill skriva om, men jag tänker tvinga mig att i första hand arbeta på skönlitteratur och därmed uppdatera här betydligt mer sällan. Nånstans mellan en gång i veckan och en gång i månaden, skulle jag tro. Jag hoppas att ni hänger kvar ändå och avnjuter min visdom även när den portioneras ut mer sällan.

När jag ändå har er uppmärksamhet: jag är i desperat behov av betareaders, folk som vill och kommer att läsa det jag skriver, säger till mig vad jag bör ändra när det är dåligt, och framför allt berättar för mig när det jag skriver suger. Så att jag inte sitter och skriver i min egen bubbla och tappar bort verkligheten. Någon där ute som vill?

Intresseklubben har bara börjat anteckna

Jag har tidigare tjatat om min kärlek till det brittiska frågeprogrammet QI, det kanske smartaste programmet i sin genre och det i särklass bästa. Följaktligen blev jag extatisk när jag - två dagar innan premiären - fick veta att det skulle komma en svensk version under namnet Intresseklubben.

Hipphippkillarna tar de två fasta posterna med Johan Wester som programledare/Stephen Fry och Anders Jansson som permanent gäst/Alan Davies, och så är det ytterligare tre gäster per program. I första programmet var det Johan Glans, Babben Larsson och K-G Hammar. Jag tyckte att det första programmet var fantastiskt, väldigt roligt, och helt i klass med de första avsnitten av QI. Folket bakom Intresseklubben har fullständigt fattat grejen med QI och överfört den till Sverige, och de kommer bara att bli bättre.

Johan Croneman håller inte med. Han gillar K-G Hammars närvaro (liksom jag; jag blev överlycklig när jag såg att han skulle vara med för det innebar, för att upprepa mig, att folket bakom Intresseklubben fullständigt hade fattat grejen med QI) men inte de andra två gästerna. Han frågar sig var Johan Glans passar in.

Jag skulle vilja säga att han passar in på precis samma ställe som Phill Jupitus, Sean Lock, Jo Brand, Rob Brydon, Doon Mackichan, Johnny Vegas, Lee Mack, Graham Norton och Ross Noble, som en gång lyckades besvara en fråga korrekt och förklarade att "that is the only thing I know". Liksom Johan Glans och Babben Larsson är de komiker, inte utvalda för sin bildning utan för att de är roliga. För QI är, trots vad Jonas Croneman säger, ett humorprogram. Vi skrattar, publiken skrattar, gästerna skrattar.

Det som skiljer QI från andra humorprogram är inte att QI inte är roligt utan att QI är smart och bildande förutom att vara roligt. Men det finns inget förbud mot ståuppvitsar; Phill Jupitus berättar om Newcastlebon i general Custers armé, Alan Davies undrar varför svampen gick på fest och Rob Brydon pratar långa strumpor. Det är en del av QI, och några av de roligaste stunderna är när samtalet fullständigt spårar ur, som när gästerna diskuterar vad man ska göra med ett döende bi eller kommer fram till att Rodney Bewes är tidsresenär.

Att vissa av komikerna som gästar QI dessutom är väldigt kunniga, antingen allmänt eller inom något särskilt område, är en trevlig bonus. Men det är på intet vis nödvändigt för ett lyckat avsnitt; däremot är det nödvändigt att ha med roliga gäster. K-G Hammar var ett fantastiskt val för det första avsnittet av Intresseklubben och speglar hur QI ibland har med Ben Miller, Brian Cox, Gyles Brandreth eller Ben Goldacre, eller bara kändisar som inte är kända som komiker, som Daniel Radcliffe och Jeremy Clarkson. Men hur bra K-G Hammar än var och hur väl han än stod sig mot fyra professionella komiker så hade ärligt talat ett program med tre K-G Hammar varit en rätt dyster historia.

Formatet behöver de kvickkäftade, roliga människorna som inte är rädda att framstå som dumma. QI har lastbilslass med dem och det behöver Intresseklubben också. Därför var Babben Larsson och Johan Glans utmärkta val, de var roliga, och programmet lyckades. Det fanns ingenting där som inte hade platsat i QI.

Det som däremot gör mig lite orolig är att just Johan och Babben ska vara med i nästa avsnitt också, och minst en av dem är med i åtminstone de nästa tre också. Nog har Sverige fler komiker utan att vi behöver ta till semipermanenta gäster? Jag vill se Johan Wester och Anders Jansson på plats och in character, omgivna av skiftande människor. Men jag har hopp om det också. Det här kan faktiskt bli hur bra som helst.