När får man vilja dö?

På sista tiden har jag funderat på självmord, och när jag läser den meningen inser jag att den ger helt fel intryck, så låt mig göra klart att jag inte har funderat på att begå självmord. Mitt liv äger alldeles för hårt för det. Däremot har jag tänkt en del på självmord och därtill hörande frågor.

Jag har tidigare skrivit om att jag anser att livsuppehållande åtgärder inte alltid är av godo, men det är en rätt stor klyfta mellan att inte anstränga sig halvvägs till graven för att ge någon tre veckor av meningslöst liv och att tillåta - eller hjälpa - någon att begå självmord.

Ta ett fall som Dax Cowart. Sönderbränd i en olycka bad han mannen som hittade honom om en pistol så han kunde skjuta sig. Sedan tillbringade han över ett år med att få smärtsam behandling som han inte ville ha och bad ständigt och konsekvent om att få dö. Borde mannen som hittade honom ha gett honom pistolen? Nej. Ingen är vid sina sinnens fulla bruk när de precis drabbats av åttioprocentiga brännskador och ingen närvarande var kapabel att bedöma hur hans framtid såg ut. När han kommit över den första chocken och fått tid på sig att fatta vad som hänt, då var det läge att lyssna på honom. När han till slut släpptes ut försökte han begå självmord men misslyckades.

Om man inte har något slags religiös koppling till konceptet liv och betraktar det som heligt över allting annat i evighet amen, så kan jag inte se varför man inte skulle vilja ge Cowart dödshjälp. Men så tittar jag på hur hans liv ser ut i dag. Han är advokat och reser runt och håller föredrag om medicinsk etik. Han har givetvis haft chanser att begå självmord, men inte tagit dem. Han hävdar fortfarande att han borde ha fått välja döden, trots att han nu är - säger han själv - mycket nöjd med att han lever.

Vad spelar det för roll i den här frågan? Betyder hans nuvarande lycka att det var rätt att tvinga honom att leva? Om det där första självmordsförsöket hade lyckats, hade det då betytt att det var fel att vägra honom dödshjälp? Det är naturligtvis absurt; det moraliska värdet kan inte bero på huruvida han senare lyckas eller misslyckas när han försöker ta sitt liv. Det enda man kan se på är hans situation, hans prognos, hans kompetens (han förklarades kompetent av två psykiatrer) och hans egna önskemål. När man har tillbringat ett år med att vilja dö, då måste man få dö.

Om du inte håller med, var går gränsen? Finns det en gräns? Vad säger vi om någon som paret Coumbias, där den sjuke maken vill dö och hans friska hustru vill följa honom i graven? De har nu arbetat i snart tre år på att få aktiv dödshjälp, en kamp som har fört dem till många olika länder på jakt efter ett som ger dem den hjälp de är ute efter. Spelar det någon roll att hustrun inte har några medicinska problem utan bara vill dö?

Om de inte räcker, vad sägs om Ramon Sampedro, som vid tjugosex års ålder blev förlamad från nacken och neråt och under de följande tjugonio åren kämpade för att få lov att dö, tills en vän till slut gav honom en dödlig dos gift? När borde han ha fått välja döden? Efter ett år? Efter fem? Efter femton? Hur lång tid behöver han på sig för att säkert veta att han inte längre vill leva i en kropp som inte lyder honom och aldrig kommer att göra det?

Normalt innehåller mina inlägg en tvärsäker deklaration om vad som är rätt och fel. Det här inlägget gör inte det, för jag kan inte sätta ut en gräns. Det enda jag vet är att jag tycker att Dax Cowart borde ha fått dö så smärtfritt som möjligt, och att hans hyggligt behagliga liv i dag inte kan få lov att spela någon roll, för då kan ingen någonsin få dödshjälp.

Som avslutning, tänk på detta: svenska läkare är förbjudna att uttala sig positivt om dödshjälp. Så öppen är den diskussionen här i ärans och hjältarnas land.

Den nyktres visdom

Okej, jag ska erkänna direkt: jag hoppades att det här inlägget skulle leda till en anstormning av kommentarer i stil med "lägg upp lägg upp lägg upp för vi vill läsa läsa läsa", men såvida inte definitionen av "anstormning" nyligen ändrats till "en enda" så skedde inte det. Däremot var det minst en person till som läste inlägget och hade något att säga om det, för honom stötte jag på i lördags på en fest av det trevligare slaget.

Han sa att han inte visste varför jag hade de här problemen, men han visste varför han själv skulle ha dem: för att läsarna skulle döma en som person utifrån det de fick läsa. Det resonemanget slog an en nerv hos mig. En vän till mig bad för ett bra tag sen om att få läsa något jag hade skrivit och jag skickade över ett halvdussin noveller, sånt som jag hade liggande på hårddisken. Han läste den alfabetiskt första, en historia som jag skrev för att jag kände för att prova att skriva en skräcknovell. Ingenting som förändrar världen, bara ett genreexperiment för mitt eget höga nöjes skull. När han hade läst den sa han i princip "Bra skrivet, men jag har läst den storyn hundra gånger innan", vilket är fullständigt sant. Det har jag också, och det visste jag medan jag skrev den. Och det var det första och sista han läste.

Det är problemet med första intryck: man får bara en chans och mottagaren lägger mycket mer signifikans i dem än avsändaren. Det finns säkert människor som tycker riktigt illa om mig för att de första gången träffade mig vid helt tillfälle, och på samma sätt är jag rädd för att ge folk helt fel uppfattning om mitt skriveri genom att ogenomtänkt ge dem fel grej att läsa från början.

Men efter att ha funderat på detta en smula kom jag fram till en briljant lösning: fuck it. Okej att det var exakt en person som uttryckte en önskan att läsa något jag hade skrivit och okej att jag kanske väljer fel sak, men så länge man har i alla fall ett fan ska man hålla fast vid det. Därför, without further adieu, här följer två kortnoveller jag i skrivande stund är nöjd med. Varning för PDF.

Messiasproblemet

Mitt ansikte

Jo, de är bra

Gårdagens inlägg hojtade efter en motpart, så här kommer den. Jag tror att en del av de högre betyg jag ger beror på att jag arbetar utifrån principen som Roger Ebert så snyggt gav uttryck för (parafraserat): om du frågar mig vad jag tyckte om Hellboy, så vill du inte veta hur jag tyckte att den var jämfört med Casablanca, du vill veta hur jag tyckte att den var jämfört med Raiders of the Lost Ark. Därför tycker jag till exempel att Con Air är en utmärkt film; den gör precis det den är ute efter att göra och man har roligt medan man ser den. Samtidigt skulle den naturligtvis aldrig dyka upp på någon lista över bra filmer, vare sig min eller någon annans (hoppas jag).

Över till filmerna.

The Postman. En film som är känd för att vara dålig och som jag ursprungligen såg för att jag kände för att se något riktigt korkat, dumt och uselt. Jag blev besviken. Den var inte alls lika dålig som sitt rykte och brutalt mycket bättre än sina trailers. Vad är det för fel på den här filmen? Visst, den är för lång. Visst, en del repliker är klumpigare än en pårökt oxe. Det är småsaker i jämförelse med felen hos många vitt och brett älskade filmer.

Titta i stället på filmens förtjänster. Den är en enda lång hyllning till civilisationen, och - get this - för en enda jävla gångs skull i världshistorien så är det inte soldater och krigare och förbannade mördare som är hjältarna, utan brevbärare. Vi kanske behöver militären (jag är skeptisk), men vilka är det som håller samhället igång? Jo, just brevbärare, sophämtare, sjuksköterskor, städare, människor som obesjungna ser till att imorgon fungerar ungefär lika bra som idag. Människor som märks som allra mest först när de försvinner och de vardagsfunktioner vi räknar med slutar att utföras.

The Postman är deras hyllning, och det borde vara nog för att åtminstone ge den status som okej film. Jag tycker att den är mer än så. Om inget annat så är den en av de bästa skildringarna av ett postapokalyptiskt samhälle, där vi ser hur det faktiskt skulle fungera i en tid efter civilisationens sammanbrott. Nej, det skulle inte vara som i Road Warrior. Människan bildar samhällen, och det stora genombrottet kommer när någon kommer på tanken att koppla ihop de här små samhällena. Då är vi på väg tillbaka.

Ishtar. En ännu mer hatad film än The Postman och en frekvent besökare på "sämsta filmerna någonsin"-listor. Dess titel är en punchline. Det är så vansinnigt oförtjänt att jag bara kan anta att det beror på en kollektiv psykos. Som dess regissör uttryckte det: "om alla som hatar Ishtar hade sett den hade jag varit rik".

Av någon anledning pratade nästan varenda recension av filmen om hur enormt den överskridit sin budget, vad nu det har med filmens kvalité att göra, och det ledde genom någon oklar logikkedja till att den stämplades som värdelös. Den blev ett skämt (Gary Larson drev med den i en skämtteckning och bad några år senare, när han faktiskt hade sett filmen och tyckt den var bra, om ursäkt) och föll ner i skitfilmsträsket där den har stannat sen dess.

Det tragiska här är att det är en riktigt rolig film. Inte en film som ändrar världen eller avhandlar djupare frågor, men en film som fick mig att skratta flera gånger och höll mig underhållen hela vägen igenom. Mer än så kräver jag inte av en lätt komedi.

Rocky V. Den klart mest underskattade filmen i Rockyserien, ogillad av precis alla utom undertecknad. Rocky var en riktigt, riktigt bra film. Efter Rocky II ("remake av Rocky I men han vinner i slutet, alltså strikt bättre"), Rocky III ("öööh... Mr T?") och Rocky IV ("USA mot Sovjet! Den modige lille amerikanen mot den ryske känslolöse roboten!") hittade de tillbaka till något slags Rockykänsla i den femte delen.

Rocky har blivit fattig igen och försöker återuppleva sina glansdagar genom att hjälpa en ung boxare som påminner om honom själv (tyvärr spelad av en väldigt dålig skådespelare, men man kan inte få allt). Han blir sviken och besviken, hans son blir sviken och besviken, och det hela slutar med att han visar vem det är som är på riktigt. Han är ingen stjärna, men han ger sig aldrig, vilket är precis hur han vann den seger han vann i första filmen.

Okej om man inte gillar Rockyserien alls, men om man gillade den första så förstår jag inte hur man kan hata den femte.

Jo, de är kassa

För er som missat det så är filmtipset.se en briljant internetsida där man betygsätter filmer och därmed får tips på vilka filmer man kan tänkas gilla. Den är faktiskt riktigt bra på att förutspå vad jag kommer att tycka om en film (även om den har en och annan tokmiss på meritlistan) och har även andra kul features, som listan över ens mest avvikande betyg. Varje gång jag tar mig en titt där förvånas jag över vilka sjukt dåliga filmer som alla andra överskattar så brutalt.

Feta spoilers framöver, men det är ju per definition dåliga filmer som spoilas, så det gör väl inte så mycket.

Signs. Först och främst: jag har ingenting emot M. Night Shyamalans filmer, rent generellt. Jag gillade Sixth Sense, Unbreakable och till och med The Village och Lady in the Water, som det har blivit trendigt att avsky. Signs, däremot, är ett stort stycke skit. Jag gjorde misstaget att se den på bio och tillbringade de timmarna med att dra slutsatsen att det här var Shyamalans långfinger till hela filmbranschen, hans sätt att se hur mycket trams han kunde komma undan med bara för att han hade gjort ett par framgångsrika filmer. Svaret? En hel del.

Vi börjar med Mel Gibsons karaktär: en präst som tappat tron. Redan där är slutet på filmen plågsamt uppenbart. Sen har vi de stenkorkade rymdvarelserna som väljer ett invadera en planet där det vanligaste ämnet är en vansinnesstark frätande syra. De har även tekniken till att färdas mellan stjärnorna, men inte tekniken som krävs för att bryta ner en trädörr. Deras onda plan är att knalla runt på nätterna och göra konstiga ljud. Familjen är inte klipskare; när en fientlig rymdvarelse står i deras vardagsrum, en av dem är en före detta baseballspelare och det hänger ett baseballträ på väggen behöver de gudomlig inspiration för att komma på den genialiska idén att klippa till rymdvarelsen med baseballträt.

Det dummaste av allt är nog att en liten lantby i Mellanöstern kommer på hur man besegrar rymdvarelserna (Vatten! Så originellt! Så briljant!) och detta sprids sedan runt hela världen, men når tydligen inte killen på CNN. Inte så konstigt, han har ju bara några dussin mobiltelefoner, faxar och datorer medan byn i Mellanöstern har... röksignaler?

Filmens apologeter kallar gärna rymdvarelserna för en MacGuffin, som om det ursäktar att hela intrigen är dummare än ett lastbilslass havregrisar. Poängen med en MacGuffin är att det inte spelar någon större roll exakt vad den är, inte att den får vara precis hur dum som helst.

Brokeback Mountain. En stor samling krossade förväntningar. Vilken tokig besvikelse den här filmen var. Till att börja med knallades den fram- och baklänges av sin egen marknadsföring, som fick i alla fall mig att tro att den skulle ha något vettigt att säga om homosexualitet. När jag fick se en film som hade kunnat göras exakt likadan med en kvinna och en man i huvudrollerna (eller två kvinnor, eller en hund och en get vad mig anbelangar) så försvann lite av bögcowboygrejen. Vi vet ju inte ens att Jack blev ihjälslagen av gaybashers; det är bara vad Ennis föreställer sig hände.

Jag har ännu inte riktigt fattat vad filmens poäng ville vara, men var det verkligen tänkt att vi skulle tycka synd om de här två skitstövlarna, eller ens gilla dem alls? Otrogna, lögnaktiga, svekfulla, gnälliga, grälsjuka typer som knallas av livet och jag kan inte gräva fram särskilt mycket sympati för dem. Den ene knullar mexikanska bögprostituerade vilket den andre blir förbannad över medan båda två helt lugnt är otrogna mot sina fruar. Trevliga killar.

Även bortsett från detta är det bara ingen särskilt välgjord film. Hoppsan, där hoppade vi i tiden utan att berätta något, ja, de där två är gifta nu fast det inte har visats en enda ledtråd åt det hållet innan, gör det nåt?

I Spit On Your Grave, filmen som andra B-filmer kallar för B-film. Det känns småäckligt att skriva om eländet, men nu kör vi. En författarinna flyttar till en liten stad för att skriva en bok. Där stöter hon på fyra män, varav två har karaktärsdrag: en är gift och en efterbliven. De misshandlar och våldtar henne brutalt i en grov, tydlig sekvens på sisådär tjugo-trettio minuter. Hon kommer undan, stapplar genom skogen, går rakt in i dem, blir våldtagen igen, och så håller det på tills man inte har något kvar att kräkas upp utan i stället börjar titta på klockan. Avtrubbning är inte bara för kids.

Sen tillbringar hon en liten stund med att tvätta sig och fixa håret innan det är dags för den stora hämnden. I en ungefär lika lång, lika grov, lika tydlig och lika blodig sekvens dödar hon de fyra männen på diverse obehagliga sätt. En av dem får hon kål på efter att ha lurat ner honom i ett badkar genom att inbilla honom att de ska ha sex. Jo, det verkar troligt. Smart kille.

Så fort den siste av de fyra är död (i en sjö, för övrigt, söndersliten av en utombordsmotor; det här är en film med klass) rullar eftertexterna utan så mycket som en sista replik. Det finns naturligtvis inte mer att säga, filmen är ju slut.

Det finns liknande filmer, men de har det gemensamt att alla vet att de är sensationalistisk psykopatporr. I Spit On Your Grave har däremot av någon outgrundlig anledning anhängare som envist hävdar att filmen har ett värde även för människor som inte är spritt språngande sjuka och därmed inte finner våldtäktsscenen tilltalande. Jag undrar ibland hur och varför en film gjordes, men det är inte i många fall som jag är direkt rädd för svaret. Här har vi ett sånt.

De dåliga skurkarna

Ett av de sämsta inslagen i modernt fiktionssmideri är ofta skurken. Då menar jag inte att skurken är en tråkig eller ointressant karaktär, för allt som oftast är han mycket mer spännande än den tråkige pappfiguren som har utvalts till hjälte. Det beror på hans beteende, vilket faller sig naturligt för en skurk. Vi älskar att se människor göra det vi själva skulle vilja göra men av olika anledningar - de flesta väldigt bra - låter bli. På samma sätt som vi inte skulle vilja känna en Eric Cartman, Jay eller Gregory House men tycker det är hysteriskt kul att titta på dem så njuter vi av riktigt iskalla vidriga skurkar, särskilt om de knallar omkring och citerar Goethe medan de skurkar loss.

Det jag har problem med - och även om jag använde ordet "modernt" ovan så är detta en defekt som förmodligen sträcker sig tillbaka till historieberättandets rötter - är skurkens motivation. Ofta berörs den inte alls eller extremt kortfattat. Han vill ha makt. Han vill ha pengar. Han vill ha respekt och beundran. Om verket går in lite djupare och undersöker varför fanskapet är så besatt av de här sakerna så beröms det ofta för tvetydig och mångfacetterad personteckning.

Det finns naturligtvis större djup att nå, och det finns faktiskt verk som försöker. Vissa har skurkar som man kan sympatisera med, även om man bryter kontakten med dem vid en viss punkt. "Jag förstår varför han gör det han gör, men det är ändå fel", ni känner igen grejen. De mest imponerande verken går ett steg längre och producerar faktisk moralisk tvetydighet, där det är möjligt får två läsare/tittare/lyssnare att ha olika åsikter om vem som är den riktige hjälten eller skurken, om sådana ens finns.

Emedan detta är ytterst trevligt, så finns det en nivå till som mig veterligen aldrig har nåtts. Ett av mina skönlitterära livsmål är att skapa en historia där en karaktär börjar som hjälte (eller rentav börjar som vem som helst men blir hjälte) men under berättelsens gång, genom att ta ett beslut efter ett annat i en kedja där varje enskilt beslut är ett som läsaren håller med om, förvandlas till skurken som måste bekämpas och förintas för det allmännas bästa. Som det Revenge of the Sith borde ha varit och kanske kunde ha blivit med en bättre regissör, en bättre manusförfattare och sisådär fyra timmar extra filmtid.

Jag är inte säker på att det ens är praktiskt möjligt i ett skönlitterärt verk (men en värld som innehåller både Thomas Pynchon och Dan Brown borde ha plats för i princip vad som helst), och ändå måste detta hända i verkligheten. Hela tiden. I verkligheten finns inte människor som bara på slump är onda. Egoistiska människor, giriga människor, blodtörstiga människor, amoraliska jävla svin, absolut, men de har alla betydligt större djup än ens den mest vältecknade litterära karaktär, och jag är fast övertygad om att en försvarlig del av historiens största skurkar ville alldeles väldigt väl.

Är det för att vi inte tycker om verkligheten utan föredrar att fly in i fantasin när vi öppnar en bok eller sätter på en film? Är det för att vi har vant oss vid tanken på nattsvarta skurkar? Är det för att vi inte vill tro att vi själva kan hamna i skurkens roll? Eller är det för att vi egentligen är sociopater allihop, som gärna låtsas att vi kan sätta oss in i någon annans situation men i verkligheten varken har förmågan eller energin till det?

Ballar av gjutjärn respektive bomull

Häromsistens berättade en arbetskamrat för mig att när han gick i lågstadiet brukade en av hans klasskamrater stå framför klassen och läsa upp berättelser han hade skrivit. Arbetskamraten i fråga tyckte att detta var riktigt modigt gjort, för tänk hur oerhört den killen kunde ha blivit dissad. Men han stod där och läste och alla lyssnade och tyckte att det var bra.

När jag själv gick i lågstadiet gjorde jag samma sak, men det var inte förrän jag hade det här samtalet som jag insåg att det faktiskt var rätt modigt. Då kändes det inte som något särskilt. Jag var ju bra på att skriva. Det var så världen var beskaffad. Henrik var bra på fotboll, Mikael var stark, Malin var musikalisk, och jag kunde skriva. Inget konstigt med det. Jag ägde det klassrummet när jag stod och läste min senaste historia.

Att göra något liknande i dag vore däremot helt vansinnigt modigt. Blotta tanken på det får gonaderna mina att mjukna. Jag minns att jag hade börjat hata det redan i högstadiet. Jag lät inte ens andra läsa upp mina alster om jag kunde undvika det, men det var inte för att jag var rädd utan för att jag vid det laget hade börjat skaffa mig de första tecknen på de pretentiösa drag som jag senare skulle bära som ett emblem i pannan. Det jag skrev var till för att läsas, inte höras.

Men i dag är jag rädd. Livrädd, faktiskt, och jag undrar varför. Jag har låtit enstaka människor läsa mina verk och jag är verkligen inte rädd för negativ feedback; tvärtom instruerar jag mycket bestämt alla mina läsare att för helvete säga att det är skit om det är skit, och även om jag aldrig har fått höra att det är just skit så har jag fått höra negativa saker, och varenda gång tyckte jag att det var fantastiskt. Dels betyder den negativa kritiken att man kan lita på den positiva (om man bara får positiv kritik beror det troligen på att kritikern i fråga inte vill såra en) och dels så är det negativ kritik man behöver höra för att bli bättre.

Så även om alla former av konst handlar om att öppna bröstkorgen och låta hela världens befolkning bedöma ens hjärta så är det inte det jag har problem med, och jag kan inte begripa vad mitt problem är. När jag startade den här bloggen var en av tankarna att jag då och då kunde lägga upp en novell här och förhoppningsvis få lite vettig feedback, men nu är den fem månader gammal och jag har lagt upp exakt noll. Jag vågar helt enkelt inte, trots att jag har vågat lägga upp kortare historier på författarforum och liknande.

Jag tror att det är min attityd till skrivande som har förändrats. Förr i tiden skrev jag bara för att det var roligt, och om det jag skrev var fullständigt ointressant för alla utom mig - vem bryr sig? Nu sitter det en demon på min axel som tjattrar att varenda ord måste vara publicerbart, annars slösar jag bort min tid. Det kanske är därför som jag inte vågar exponera mitt skrivande (av skönlitteratur; sånt här generellt struntprat har jag som synes inga problem med); enstaka bitar negativ feedback är en sak, men att bli utdömd av ett tvärsnitt av befolkningen är något helt annat. Ändå måste man förr eller senare ta det steget om man vill veta om orden är publicerbara eller inte.

Hur det än är med detta så hade jag en gång i tiden ballar av gjutjärn och i dag är de av bomull. Man hade kanske önskat att utveckligen gått i motsatt riktning.

Sveriges största litterära geni

Det har gradvis gått upp för mig att Selma Lagerlöf, den svenska historiens skickligaste författare, av många ses primärt som en författare av barnböcker. Detta är väldigt synd, särskilt som det förmodligen grundar sig huvudsakligen på en enda bok: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, som skrevs som lärobok till folkskolan och verkligen inte tillhör hennes starkare verk. Därför tar jag tillfället i akt att haussa upp hennes riktiga alster en smula.

Det är ett känt fenomen att seriösa filmstudenter har svårt att slappna av och bara titta på film eftersom de reflexmässigt sitter och analyserar varenda trick, knep och vändning som filmskaparna har använt sig av. Så är det för mig att läsa Selma Lagerlöfs böcker. Både Kejsarn av Portugallien och Jerusalem är så förbannat bra att jag inte kan njuta av dem eftersom jag är upptagen med att reflektera över hur förbannat bra de är.

Hennes mest imponerande bedrift kommer dock, fantastiskt nog, från hennes debutroman, Gösta Berlings saga. Det brukar sägas att det bara finns tre svåra saker att skriva: början, mitten och slutet. Det är inte sant; slutet är jättelätt. När läsaren väl har kommit dit är det ju för sent att börja bitcha, och om ni tror att en läsare som blir besviken på ett hafsigt slut inte köper fler böcker av den författaren så studera försäljningssiffrorna som uppvisas av Stephen King, den författare som förmodligen har störst klyfta mellan framgång och kvalité på sluten.

Det är i stället mitten som är svårast, eftersom det ska hända en massa som ska skapa en viss stämning och föra historien åt ett visst håll och man har i allmänhet en rätt vag grötig uppfattning om vad det egentligen är som ska försiggå där, medan början och slutet oftast är klara redan från början. Därmed inte sagt att en bra början inte är svår att skriva, för det är den. På så få ord som möjligt ska man presentera sin historia och snara in läsaren så att han blir beredd att ta sig igenom den där tjocka mittbiten som man inte har så stort förtroende för.

Därför uppskattar jag en bra början extra mycket, och i ovan nämnda bok presterade Selma Lagerlöf en som är med och tävlar med sådana snygga exemplar i genren som Something Wicked This Way Comes ("First of all it was October, a good month for boys"; där är inte en bokstav fel) och Damen med hunden (jag tänker inte ens försöka citera den på ryska).

Äntligen stod prästen i predikstolen.

Fem ord, och med dessa lyckas hon etablera scenen (vi är i en kyrka), stämningen (vi är otåliga, vi har suttit och väntat) och huvudpersonen (prästen som nyss anlänt och det är fan bäst att han har en bra förklaring på sin försening). Detta är förmodligen svensk litteraturs mest välsnickrade mening, och den är den första i debutromanen från en kvinna som alltså i dag ses som författare av barnböcker.

Även utan fri vilja rockar livet rätt fett

Mats visade sig ha lite att invända mot mitt påstående att fri vilja inte finns, och eftersom de obevekliga rörelserna hos de sinneslösa partiklar som utgör min kropp får mig att uppskatta meningsfull dialog tänker jag använda det här inlägget till att svara honom.

Jag läste en hel del om Libet och andra studier gjorda efter hans osv. Det var nu så turligt för mig att det absolut inte finns någon konsensus kring hans forskning och inte heller kring den fria viljan. Detta är skönt för mig, eftersom ett liv utan fri vilja känns mig motbjudande, t.ex. eftersom jag förespråkar att man ska vara snäll, vilket blir ett befängt ställningstagande om man inte har någon fri vilja.

Det stämmer givetvis att det inte finns någon konsensus kring Libet, men det säger inte så hemskt mycket. Det rör sig inte om saker som gravitationen eller evolutionen här, utan en rad experiment i ett tämligen perifert område. Vidare upplever jag det som att praktiskt taget alla hans motståndare baserar sitt motstånd på samma grund som du: de ogillar helt enkelt tanken på att fri vilja inte finns.

En värld utan fri vilja är, för att använda ditt eget ord, så motbjudande att de måste finna något fel med logiken som leder till den slutsatsen. Det är dålig vetenskap. Hur behaglig eller obehaglig en slutsats är har ingen inverkan på dess riktighet.

Libets experiment är inte heller någon nyckelsten i mitt motstånd mot den fria viljan. Jag slutade tro på den fria viljan långt innan jag hörde talas om Benjamin Libet, helt enkelt för att jag inte ser någon anledning att tro på den. Den behövs inte för att förklara något observerat fenomen och jag känner inte till någon trovärdig mekanism för dess uppkomst och funktion. Som vetenskapligt sinnad måste jag dra slutsatsen att den inte finns. Libet är bara grädde på laxen, eller vad det nu är de kallar det.

Så, om jag får lov att ställa en motfråga: vad är det som övertygar dig om att den fria viljan finns? Vad är det för bevis du ser som jag missar?

Som jag bedömer det, i en helt deterministisk värld, är diskussioner i stort sett helt meningslösa eftersom inget kommer att ändra sig på annat sätt än det som redan är bestämt.

Även om fri vilja inte finns, så finns fortfarande allt annat: lycka, glädje, lidande, smärta, njutning, allt som faktiskt spelar roll och betyder något. Medvetandet finns kvar och upplever sina upplevelser och erfar sina erfarenheter, även om det inte sitter i förarsätet utan bara är ett nyfiket barn med näsan tryckt mot bilrutan, som ibland fantiserar om att det sitter med händerna på ratten och foten på gaspedalen.

Detta gör alla våra aktiviteter precis lika meningsfulla som om fri vilja hade funnits. Säg till exempel att du lyckas övertyga mig om att fri vilja finns. Då har du lyckats med det även om det inte var du som bestämde dig för att göra det eller jag som valde att övertygas. Det var fortfarande dina ord som påverkade elektrokemiska processer i min hjärna så att min världsbild förändrades. Jag tycker det är roligt att skriva oavsett om jag hade ett faktiskt val eller bara ett illusoriskt. Man ska, som du säger, vara snäll även om man inte bestämde det själv.

Sen är det ju också så att även om diskussioner är meningslösa så kommer de att ske, eller hur? Partiklarna fortsätter krocka och vi fortsätter röra oss i de mönster som de dikterar. Jag flyter ändå med strömmen; jag kan lika gärna gilla det. Inte för att jag har något val.

Slutligen skulle jag vilja säga att jag, precis som du, upplever mig själv som en varelse med fri vilja. Jag märker inte att varenda beslut jag tar är det enda möjliga. Min övertygelse om den fria viljan påverkar inte min vardag ett enda dugg; jag bränner på som vem som helst och har så roligt jag kan. Jag blir lycklig, ledsen, arg, road, upprörd, förälskad, rädd och hejdlöst upphetsad precis som alla andra, och det faktum att jag inte har någon inverkan på beslutsprocessen ändrar ingenting. Jag tycker inte att en värld utan fri vilja känns ett dugg olustig; jag har ju lika kul ändå och det har alla andra också.

Även utan fri vilja rockar livet rätt fett.

Den som ärver han har

I dag publicerades i det Jan Guillou brukar kalla för "vår malligaste morgontidning" en debattartikel om förmögenhetsskillnader kontra inkomstskillnader i Sverige. Emedan jag har en del att säga om själva ämnet så var det en mening i slutet som hoppade upp och klippte till mig mellan ögonen, så jag tänkte börja med att kommentera den.

Det är inget problem att människor äger en tillgång som stiger i värde och blir mer eller mindre rika på det, eller att några har turen att ärva.

Att tillgångar stiger i värde (och andra tillgångar sjunker i värde, särskilt när inflationen är inräknad) är väl ingenting som lär ändras förrän betydligt större socioekonomiska förhållanden har omdanats, så låt oss fokusera på det här med att ärva. Det har funnits i mänsklighetens historia sen det fanns något att ärva och är så djupt ingrott i vår kultur att det aldrig ifrågasätts, men samtidigt är det ändå det som är mitt egentliga problem med alla laissez-faire, anarko-kapitalistiska, libertarianska tankar.

Om man kunde skapa ett samhälle som vore uppbyggt runt oreglerad kapitalism och där alla började från samma startpunkt och bara hade sin egen hjärna, sina egna muskler och sina egna diverse talanger att skapa sig ett liv med, då skulle jag kunna se en viss skönhet i det, även om jag inte är säker på att jag som utilitarist skulle vilja ha det så. Jag tror att det systemet antingen skulle suga eller förvandlas till det vi har i dag eller - mest troligt - först suga och sen förvandlas till det vi har i dag, vilket i någon mening redan har hänt minst en gång.

Även bortsett från det så har det samhället problemet att det slutar vara rättvist efter ungefär en fjärdedels generation, när barnen till dem som hade något slags talang (och förmodligen en skopa tur också) har betydligt bättre förutsättningar än alla de andra. Se det som ett pokerparti där alla börjar med samma mängd marker, men då och då reser en spelare sig och en ny spelare tar över hans plats och markerhög. Om den förste spelaren var bra har den andre nu en klar fördel, om han var dålig har den andre en klar nackdel, oavsett hur bra han själv är. Betydligt bättre spelare kan bli slumpknallade för att den här killen råkade ha sån flax att han fick ta över en riktigt bra spelares stol.

En del libertarianers motargument går ut på att om man har pengar så förtjänar man dem per definition, för då har man helt enkelt spelat livsspelet bättre än människor som har mindre pengar. Jag har ännu inte fått svar på frågan om huruvida detta innefattar John Gotti och Paris Hilton.

Vem vill vara berömd?

Skådespelaren Michael Nyqvist, som jag har för vana att förväxla med Per Morberg, sa nyligen att han inte kände en enda skådespelare som hade en lycklig barndom. Jag är glad att han sa det så att jag slapp, för det är något jag har undrat över ett tag, och inte bara vad gäller skådespelare utan kändisar i allmänhet.

Hur många hemska historier har vi inte hört från diverse berömdheter i de mest skilda fält? Författare verkar hyggligt förskonade (där är standardbakgrunden i stället att knappt spritmyndig ha haft jobb som allt från ICA-expedit till yrkesmördare) och politiker är väl för tråkiga för att ha ett uppseendeväckande förflutet, men alla de andra tycks ha drabbats av all världens ondska en bra stund innan de blev byxmyndiga.

Egentligen är det inte så konstigt, för vilken frisk människa vill vara känd? Pengar, ja, uppskattning, ja, beröm, ja, jag fattar alla de här sakerna. Jag är ju en journalistutbildad författardrömmande bloggare vars stora personliga problem är att han får för få bloggkommentarer; om jag kallade mig något annat än uppmärksamhetsknarkare skulle näsan min växa en halv aln.

Däremot har jag inget som helst intresse av att ha ett ansikte som folk känner igen på gatan, ett namn vars närvaro på löpsedlar säljer lösnummer, eller ett liv vars fundamentalt ointressanta detaljer väcker intresse hos människor som inte känner mig. I denna tid när kändisskap står högt upp på listan över livsmål ställer jag mig frågan vilka de här människorna är som tycker att det ovanstående låter lite småmysigt. Avsaknad av privatliv, ljugande skvallertidningar, främlingar som har åsikter om ens kärleksliv och semestrande och alkoholvanor... vem tar frivilligt på sig denna förbannelse?

Den som får ut något av det, förstås. Vad kan det vara? Jo, kärlek man inte behöver återgälda. Vem vill ha det? Den som inte fått kärlek tidigare. Den som växte upp oälskad, misshandlad och ensam. Kort sagt, den som har den typiska kändisbakgrunden. Nu står han på röda mattan och ser hundratals människor trängas och slåss för att få en enda glimt av honom. De älskar honom, och han behöver inte älska tillbaka. Han dricker deras jubel och blir inte skyldig dem någonting.

Det var så han lärde sig att världen fungerade när han var liten, och nu har han lyckats ta sig till en plats i livet där han befinner sig på andra sidan och får kärlek i stället för att ge den till någon som struntar i honom eller inte ens finns. Sunt är det inte, men det är det som driver människor att försätta sig i en situation där varenda kotte och hans inavlade kusin anser sig ha rätt att kommentera deras julgransprydnader.

En bagel i mörkret

Man lär sig något nytt varje dag, och i dag lärde jag mig om Paul Feldman, ekonom, bagelförsäljare och slumpad vetenskapsman. Han tillbringade 22 år med att sälja bagels till företag med sin enkla affärsmodell som gick ut på att dyka upp på morgonen med bagels och ett kärl att lägga pengarna i, för att sedan komma tillbaka strax före lunch och hämta överblivna bagels samt pengar. Som den fullfjädrade bokföringssavant han var förde han noga statistik över de olika företagen han sålde till, hur många bagels som försvann och hur mycket pengar han fick in.

Genomsnittsintäkterna varierade mellan 85 och 90%. Han betraktade ett visst företag som ärligt om han fick in över 90%. Mellan 80 och 90 var irriterande men acceptabelt. Först om intäkterna sjönk under 80% tyckte han det var riktigt drygt. Denne Feldman måste vara antingen ett underverk av överseende eller en toksvart misantrop.

Låt oss se på detta nyktert. 80% är alltså acceptabelt. Det innebär att var femte person som tar en bagel vägrar betala den dollar den kostar utan väljer att stjäla den i stället. Tänk på ditt eget jobb och tänk dig sen att en av fem människor du ser där lugnt kan tänka sig att stjäla en frukostbagel utan att fundera närmare på den saken, bara klappa sig på sin välfyllda mage och skrocka över den goda bageln. Vem bryr sig om bagelförsäljaren, han befinner sig ju utanför min apsfär. Eller hur?

Och 90%, det är ärligt. Om bara en av tio är en tillfällesskapad småaktig pyttetjuv, då är det riktigt bra och man ska vara nöjd med sin personal, för det är ju faktiskt inte allihop som stjäl så fort de får möjligheten att komma undan med det.

Eftersom jag har ett fungerande överjag har jag svårt att föreställa mig hur det är att leva inne i en hjärna som är äldre än tolv och ändå beter sig så. Det är väl samma miffon som klämmer en näve nötter när de passerar naturgodishyllan i affären, ett annat beteende som befinner sig så långt ifrån min verklighet att det lika gärna skulle kunna vara att szgnurla sin xaliforp.

Det är i mörkret man ser våra sanna jag. När ingen ser och vi inte kan avslöjas, då gör vi så som vi egentligen skulle vilja göra hela tiden. Och tydligen är en skrämmande stor andel av oss moraliskt handikappade som bara lyder samhällets normer av rädsla för bestraffning och förlust av social ställning.

Till en viss gräns. Av de sjutusen pengabehållare Feldman placerade ut varje år förlorade han i snitt en. För det går att rationalisera en hel massa, och det är klart man kan ta sig en gratisbagel, men att sno kassan, där går gränsen. Varför? För att de här människorna inte har någon egen moral, bara de känslomässiga regler som med tvång präntats in i dem, och de reglerna säger att det är en skillnad i slag mellan att stjäla pengar och att stjäla en bagel. Det är naturligtvis skitprat, det är en nyansskillnad, men försök förklara det för genomsnittsmänniskan.

Det jag har läst om Feldman väljer konsekvent att betona att det faktiskt var ganska många (med en definition av "ganska många" som jag inte håller med om) som betalade, som om det vore något att vara nöjd med att en majoritet inte är moraliska vacuum. I en vettig värld hade Feldman fått in 100% med lite dricksmynt då och då, men en sådan lever vi som bekant inte i. I den här världen får man vara nöjd om bara var tionde människa man möter är en skit.

Hade det varit meningen så hade det aldrig gått

Titeln på detta inlägg är en Joakim von Anka-replik från The Life and Times of Scrooge McDuck, antagligen den bästa ankserien någonsin som inte författats av Carl Barks. Joakim observerar här det märkliga faktum att fysikens lagar inte bara verkar vara specifikt konstruerade för att jävlas utan dessutom tycks förändras för att uppnå maximalt jävelskap.

Jag pratar inte bara om högnivåproblem som att evighetsmaskiner är omöjliga för att man aldrig kan vinna (inte ens gå runt), utan om betydligt mindre irritationsmoment som icke desto mindre påverkar vår vardag.

Föreställ dig till exempel att du har hackat tomat på en skärbräda av plast och nu ska fösa av bitarna ner i en salladsskål. Risken är överhängande att skärbrädan glider med och tomatbitarna knappt rör sig alls relativt den, och om du inte är uppmärksam kan du mycket väl skicka ner hela schabraket i köksgolvet där tomatbitarna ger sig av åt alla håll tillsammans med dina drömmar om en lätt ihoprörd sallad.

Föreställ dig nu i stället att du försöker flytta på en skärbräda endast med hjälp av adhesionen mellan skurna tomatbitar och dess plastyta. Föreställ dig att det är mycket viktigt att du klarar detta. Finns det en chans att lyckas? Helvete heller. Tomatbitarna kommer att uppleva samma skenbara friktion som två blöta isbitar som gnuggas mot varandra och med entusiasm fara av skärbrädan, varpå ditt besynnerliga projekt går om intet.

Varenda gång en dammsugarsladd hakar fast i en dörr. Varenda gång en tappad kniv lyckas landa med spetsen först. I korthet, varenda gång en situation kan utveckla sig åt två olika håll och oundvikligen drar sig åt det håll som orsakar högljudda fräsanden och dunkande pannådror, så att man blir tvungen att fråga sig varför man bara lyckas med sånt när det inte är meningen.

Fri vilja finns inte heller

I min ansträngning att rensa lösa trådar har det nu blivit dags att förklara att fri vilja, liksom viljestyrka, inte finns. Den fria viljan är en gammal stötesten och ett väldigt seglivat koncept som överlevt trots att det inte finns någon anledning att tro att den finns.

Låt oss börja från början, och med början menar jag den riktiga början, den början som alla andra... börjor(?) bara är bleka imitationer av. Big Bang. En singularitet; all materia samlad i en enda punkt. Den utvidgas, partiklar kolliderar med varandra, snurrar åt olika håll, skickas iväg i olika riktningar, samlas, och sprids under några miljarder år medan himlakroppar skapas och börjar gå i bana runt varandra. Detta ger upphov till synbarligen komplicerade processer, varav vi kallar en för "liv".

Och någonstans i denna procedur ska det hända något fantastiskt: nämligen att vissa av universums partikelklumpar plötsligt - nästan magiskt - får förmågan att resa sig över de lagar som styr alla andra partikelklumpar och själva bestämma vad de ska göra i stället för att som de hittills gjort planlöst fara omkring och krocka med andra partikelklumpar.

Jag kan inte se det hända, särskilt som ingen mig veterligen har framlagt en rimlig mekanism som låter den fria viljan fungera. Det klassiska försvaret för den fria viljan är i stället något i stil med "Vi har fri vilja och det kan du inte motbevisa!", ett argument som jag hoppas att mina trogna läsare lätt genomskådar.

Även om vi accepterar att det vore möjligt, att en partikelklump så radikalt kan skilja sig från andra partikelklumpar, så är det ingen anledning att tro att det faktiskt är så. Jag ber att få åkalla Occams rakkniv och efterfrågar ett fenomen vars förklaring kräver den fria viljan. Ett enda räcker bra. Vad i världen kan inte förklaras utan att vi skapar det koncept - postulerar en mångfald, så att säga - som vi kallar för fri vilja? Fungerar världen inte precis lika bra om vi liksom resten av universum är deterministiskt mekaniska? Varför finns det anledning att tro att vi är något annat än robotar med väldigt käcka biologiska datorer i skallarna?

Inte nöjd än? Okej. Säg att vi både accepterar att fri vilja kan uppstå och att den har uppstått. Då är det bara ett problem kvar: Den finns inte. Här vänder jag mig till Benjamin Libet, som 1985 i The Behavioral and Brain Sciences 8 (om du inte är pigg på att rota fram utrikiska, tjugofem år gamla vetenskapliga tidskrifter finns det en utmärkt genomgång i Tor Nörretranders bok Märk världen) publicerade en studie där han hade undersökt det mänskliga medvetandet och kommit fram till något märkligt. När man utför en handling - han brukade använda att lyfta ena armen - sker det cirka 0,5 sekunder efter att hjärnan satt igång den bioelektriska processen som i slutändan leder till att armen lyfts. Problemet är bara att det medvetna beslutet tas endast 0,2 sekunder innan armen lyfts. Då har processen redan varit igång i 0,3 sekunder.

Medvetandet är bara en liftare som hoppar på förbipasserande bilar och inbillar sig att han kör dem. När biokemiskt jox och dansande elektroner redan hållit på med sitt jobb i 0,3 sekunder kastar de en liten godbit till det stackars medvetandet som annars känner sig utanför men nu kan låtsas att det sitter i chefsposition. "Här, medvetandet. Visst är det du som bestämmer. Säg till oss att göra det vi redan har hållit på med ett tag. Du vill lyfta armen? You've got it."

Japp, våra medvetanden är medelålders manliga mellanchefer. Tur man inte är dystert lagd.