onsdag 7 april 2010

Dumheters dumhet, allt är dumhet


Ibland blir jag deprimerad. Här har vi alltså en människa, i allt väsentligt biologiskt identisk med mig och av samhället ansedd såsom kompetent att röra sig fritt och tydligen att på eget bevåg införskaffa dyrbar elektronik, vars mästerliga plan för att komma över en gratis dator var att köpa en och lämna tillbaka lådan fylld med sandpåsar. Det är en plan med fler luckor än två adventskalendrar. Vad hade han tänkt sig? Att de inte ens skulle titta i lådan innan de gav honom pengarna tillbaka? Att de skulle titta i den senare och då inte kunna spåra den till honom? Eller att hans briljanta 'jag vet inte hur datorn förvandlades till sand'-försvar skulle fungera?

Det tvingar mig att återigen ställa frågan varför brottslingar tycks vara så förbenat korkade. Det får mig att bittra en smula över att jag försågs med ett samvete. Skrupelfrihet gavs i stället till människor som sandpåsenasaren i Göteborg och småsnattare som inte ens lyckas undkomma en butiksexpedit. Själv kan jag inte se hur jag skulle kunna åka dit, om jag inte blev helt The Riddler och det får vi väl hoppas att jag skulle kunna undvika.

Jag menar, se på världen. Se på Lasermannen, vars enda mål var att skjuta mörkhåriga människor. Visst, han var rent formellt ute efter invandrare, men han kollade inte precis upp deras etniska bakgrund innan han tryckte av. Mörkt hår? Pang. Han var nöjd med uteliggare eller vem som helst, så länge han kunde inbilla sig att de inte var infödingar. Det är en extremt lätt uppgift han gav sig, men kom han undan med det? Nej, för han måste dessutom genomföra några väldigt klantiga bankrån och så var det hela över.

Aum Shinrikyo, sekten som 1995 giftgasbombade Tokyos tunnelbana och dödade tolv personer. Deras mål var att framkalla världens undergång. De hade giftgasbomber. De hade den trängsta platsen i världen. Och de dödade tolv. Av de sex miljarder de hade som långsiktigt mål. Tolv. De vill förinta världen, och de dödade tolv människor.

Jag tycker ärligt talat att det är pinsamt. Ge mig en fickkniv och skicka ner mig i Tokyos tunnelbana under rusningstid så kan jag döda fler än tolv. Ge mig ett skjutvapen och ett oresonligt hat mot mörkhåriga uteliggare så kommer stan snart att vara tom på mörkhåriga uteliggare. Men de som vill göra sånt, de klarar inte av det. Som tur är, får man tillägga för att undvika missförstånd.

En del av förklaringen är förstås att många brottslingar vuxit upp under underprivilegierade förhållanden som inte är gynnsamma för den intellektuella utvecklingen. En annan är att smarta brottslingar inte åker fast, så dem hör vi sällan talas om. Jag vet inte vilken faktor jag hoppas är den största.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Alltså det verkar ju nästan mer troligt att han verkligen inte visste hur sanden hamnade där ^_

Patrik sa...

Det är ju en poäng. Skulle man prova det försvaret om det inte vore sant? Om det inte är en genomlistig dubbelbluff...