Den hala backen

I dag fick jag veta att en vän till mig utan att veta om det hade umgåtts med kvinnan som av pressen fantasifullt döpts till HIV-kvinnan. Min spontana fråga var om hon verkade redig privat, men jag visste förstås vad svaret var innan jag ens hade kommit fram till frågetecknet. Det är klart hon verkar redig. Jag är rätt övertygad om att hon är det också.

Det är kanske inte tänkt att man ska vara så här förstående - särskilt inte när man som jag hyser en själverkänd brist på förståelse för sina artfränder - men jag kan se hur man hamnar i hennes situation. Det är ingen ursäkt, jag försvarar inte att hon inte berättade, men jag kan inte säga att jag inte hade kunnat göra samma sak.

Att man är HIV-positiv är inget man säger på första dejten. Hur många människor skulle gå med på en andra dejt under de omständigheterna? Nej, man väntar tills det finns nåt slags kontakt innan man säger att man bär på en (numera och i vår del av världen i och för sig endast teoretiskt) dödlig, sexuellt överförbar sjukdom. Men så kanske det börjar hända saker och avbryter man verkligen för att säga "förresten, jag har HIV"? Ja, det är klart man ska. Men det är inte klart att man gör det.

Och efteråt tänker man att vi använde kondom och jag tar bromsmediciner så det gick säkert bra. Det är ännu svårare att berätta för någon man redan haft sex med, och ju längre tid som går desto svårare blir det. Det blir mer och mer allvar och så börjar man prata bröllop och barn och när exakt ska man säga "jo, det där är en fin bröllopstårta, men det är något du borde veta"? Omedelbart, så klart. Men det är inte klart att man gör det.

Så är det oskyddat sex och vid det laget är total förnekelse den enda strategi som låter en förbli mentalt frisk. Barnen kommer och nu är det fan ännu värre; nu hotar man dessa fullständigt oskyldiga varelser som man har skapat ur kärlek, och vid det här laget finns det absolut inget sätt att säga det på som inte leder till att de man älskar mest av allt ser en som en oförlåtlig djävul. Man ska så klart säga det ändå. Men det är inte klart att man gör det.

Vi ska inte glömma hur världen såg ut när hon fick HIV heller. Om jag fick det i dag skulle jag börja knarka bromsmediciner och förmodligen skulle det inte ha mycket mer inverkan på mitt liv än så. Hon fick det 1986, när det fortfarande hette bögpesten, när ambulanspersonal ibland vägrade ta hand om HIV-positiva, när AIDS-offrens kroppar behandlades som giftigt avfall och när man fan inte pratade om HIV. Hon var nitton år gammal. Jag tycker hon verkar vara normalare än man kan vänta sig.

Så alla de som tänker och säger "hur kunde hon" ska ta sig en titt i sitt eget inre. Jag tror de vet precis hur hon kunde göra det, och blott ödets försyn står mellan dem och henne.