Präster och pojkar

Det har börjat pratas igen om de här katolska prästerna som förgriper sig på pojkar, och nu är de på riktigt så många och så utspridda att det är dags att fundera på vad det här betyder. När den här skandalen först började spricka upp så tänkte jag att det var ju för jävligt, men det händer ju, det vet vi. Ju mer som kom fram desto sannolikare blev det att det var nåt mer än så, att det faktiskt var ett problem just med katolska präster, och nu är de så jävla många att jag inte kan komma på någon annan förklaring.

Frågan blir då om det är något med att vara katolsk präst som gör att man förgriper sig på pojkar, eller om det är något med att vilja förgripa sig på pojkar som gör att man blir katolsk präst. Som vanligt är det väl en kombination.

Jag tänker mig att jag har en sexdrift som inte bara är förbjuden utan brutalt avskydd. Det rationella är ju att hålla sig borta från föremålen för denna drift, men jag kan inte med bibehållen ärlighet hävda att jag hade gjort det. Snarare finns det en överhängande risk för att jag hade trott och tänkt att jag kunde låta bli dem och därmed fanns det ingen risk med att jag hängde i närheten av dem. Om vi nu tänker oss att föremålen i fråga är unga pojkar, vad finns det för yrke där man kan umgås med sådana samtidigt som man har en utmärkt ursäkt för att inte ha en konventionell sexualitet? Tja, hur låter det med katolsk präst?

Och när man sen är katolsk präst och hänger med de här grabbarna hela tiden, så börjar man - om man innehar en viss grad av moralisk flexibilitet - inse att de litar fullständigt på en, att man ofta är ensam med dem... och så säger det pang. Med lite tur - eller vad man ska kalla det - så tror man att det hela är ömsesidigt. Det är naivt, men bättre än alternativet.

Under mina dagar som teologie student lärde jag mig bland annat att bögar är överrepresenterade bland munkar. Jag tror inte att det beror på att man blir bög av att vara munk, utan snarare på att det är lättare att välja en helmanlig livsstil om man ändå inte tycker att kvinnor har mycket att tillföra i ens liv. På samma sätt är det mycket lättare att bli katolsk präst om man i Two and a Half Men hellre kollar in sonen än Charlie Sheens engångsligg, särskilt om man har en katolsk tro som, ju, inte är vansinnigt positiv till okonventionell sexualitet.

Jag vill i alla fall tro att det är så. Jag vill väldigt gärna tro att de präster som avslöjas på löpande band hamnade i den situationen bit för bit. Alternativet - att så många män gick omkring och funderade på sätt att kunna våldföra sig på minderåriga pojkar utan att åka dit och kom fram till att prästkappan var ett bra sätt - är helt enkelt för jävligt för att ens en vanemisantrop som jag utan vidare ska omfatta det.

Det finns förstås en annan möjlighet också, nämligen att samma sak hände de här prästerna som händer långtidsfångar och sjömän. Celibat råder, och i brist på det man egentligen vill ha ser precis vad som helst bra ut. Det är bättre än att de planerade det, men det är också det enda som detta alternativ har på meritlistan.