onsdag 19 maj 2010

Tre pers i en båt


I tidernas begynnelse när min blogg var ung så råkade det bli lite etiktema på den. Det var aldrig meningen men jag skrev ett inlägg om saken och responsen fick mig att skriva några till. Nu är jag åter pigg på att ge mig in på etiken men vet inte hur mycket mer det finns att reda ut. När man redan har sagt att man är okej med precis vilket jävelskap som helst förutsatt att nettoresultatet är positivt så är det knepigt att gå längre.

Därför tänkte jag blanda in mina läsare och köra lite interaktion vilket ju är trendigt nuförtiden med Web 2.0 och allt vad di kallart (eller så är det inte trendigt längre och jag missade alltihop, precis som jag brukar). Här följer därför en variant av ett gammalt etiskt problem och jag är nyfiken på att höra era åsikter.

På en räddningsbåt mitt i havet finns tre personer. De är:

Alfred, 56. Han har en lång medicinsk karriär bakom sig, först som praktiserande läkare och sen inom forskning. Han är också ett riktigt stort svin, en blandning av katolsk präst och Carl Troilius, en man som gärna förgriper sig på sina patienter och i största allmänhet utnyttjar och jävlas med alla i sin omgivning. Han har upptäckt ett stensäkert botemedel mot cancer som han har i huvudet och planerar att patentera och sälja dyrt.

Beata, 92. Mor, mormor och farmor med tre barn, sju barnbarn och fyra barnbarnsbarn. Den goaste gumma man kan tänka sig, en riktig mystant som lever för att sprida visdom, baka kakor och ta hand om precis alla hon stöter på. Tyvärr har åldern hunnit ikapp även henne och hon lider av hjärtproblem som innebär att hon som mest har ett år kvar att leva.

Cecilia, 23. Socionom som nygift och gravid i tredje månaden förlorade sin man i samma båtolycka som placerade henne i en räddningsbåt tillsammans med en elak doktor och en snäll tant. Om det finns något som kallas för Svenssonliv så är det det Cecilia har levt under sitt korta liv. Uppvuxen i en förort, utbildad i en större stad där hon bodde i studentlägenhet, tillbakaflyttad till förorten när det var dags att bilda familj.

Du får rädda en och endast en av dessa människor. De andra två dör. Vem och varför? Det torde vara uppenbart vem jag väljer, vare sig jag gillar det eller inte.

9 kommentarer:

beakid sa...

Killen med svaret på cancer obv!

Simon sa...

håller med björn.

Maria sa...

Jag kan faktiskt inte sätta mig in i en verklighet där en person kan, enbart genom att tänka, komma på en säker bot mot samtliga maligna tumörsjukdomar.

Patrik sa...

Han har naturligtvis forskat fram det och nu tog han sig en välförtjänt kryssning innan han sålde det för grova pengar.

Maria sa...

Men då finns det ju andra som varit med och så finns ju såklart allt dokumenterat.

Patrik sa...

Man får inte lov att ifrågasätta förutsättningarna. Det är en av förutsättningarna.

mberzell sa...

När du säger att nettoresultatet ska vara gott... på hur lång sikt tänker du dig? Jag blir alltid lite osäker på det när utilitarister talar. För det finns ju liksom inte någon slutpunkt i historien då vi kan dra streck och summera lyckan/olyckan som en viss handling har åstadkommit.

Om det är kort sikt, så kan jag tänka mig att det är bättre att rädda den unga gravida kvinnan, eller till och med kakbakningstanten med en massa barnbarn - istället för läkaren, alltså. Cancermedicinen kan ju vara så dyr att folk börjar bete sig hemskt mot varandra för att komma över den, eller hur? Den elake jävla doktorn kommer säkert att hinna förgripa sig på några till, innan medicinen har tillverkats, dessutom.

Mats sa...

Som en person som har extremt svårt för elaka människor så får jag ju argumentera för att man ska välja någon av de två andra, spontant den yngre gravida kvinnan då hon har livet framför sig medans den äldre kvinnan har levt i förhoppningsvis fina 92 år.

Så 1)
Ingen forskning är unik längre idag. Man kan ligga före men all forskning bygger på annan forskning idag så allt är reproducerbart men givetvis kan någon ha tänkt på något före nån annan. Således - finns det ett så säkert botemedel mot cancer kommer nån annan att finna det i sinom tid, så vi pratar fortsatt lidande i cancer under en begränsad tid kontra det lidande som mannen i fråga kommer att utsätta andra för.
Cancer drabbas man av en slump, som är delvis genetiskt påverkbar. De flesta kan dock acceptera att cancer i nuläget är en del av livet (för vissa) och även om det smärtar att förlora nån i cancer så är det "naturligt". Att bli drabbad av en viljemässig handling från en annan människa som leder till smärta/plåga/förnedring/död är värre och mindre acceptabelt i mina ögon.
Jämför vidare två situationer:
* en tillvaro där det inte finns någon cancer eller
* en tillvaro där det inte finns några elaka/onda människor

Jag vet vad jag väljer.

2)
Är det endast av godo att bota cancer? Till vilket pris som helst? Varför det?

Jag räddar Cecilia.

Patrik sa...

Martin: teoretiskt är det naturligtvis på oändlig sikt, eller snarare tills total entropi uppnås. Eller, tja, tills allt liv kapabelt att känna lycka och lidande har upphört, vilket ju bör vara en god stund innan den fullständiga entropin.

Mats: Jag håller med dig om att om jag skulle välja mellan en värld utan cancer och en värld utan onda människor så vinner det senare, men alla onda människor försvinner inte för att en drunknar medan all cancer faktiskt försvinner om vi får ett botemedel.

Jag skulle nog vilja säga att det är nettopositivt att bota cancer. Det är en rätt jävla elak sjukdom, inte något man skaffar sig utan, som du säger, något man drabbas av (även om livsstilsfaktorer spelar in, särskilt vid vissa typer av cancer). Förr eller senare får man skiten.

Visst, jag vill inte eliminera döden, men cancer skulle jag inte sakna. I generella termer är medicinska framsteg bra. Själv skulle jag vara död minst tre gånger utan modern medicin, och jag är rätt nöjd med att inte vara det.