Mänsklighet, fatta vinken

Jag sitter i en hotellobby på Santorini och har precis avnjutit en god middag medan jag såg ut över kalderan som skapades då hela ön exploderade för cirka 3500 år sen och dödade varenda människa som bodde här då, och förmodligen allt annat också som var större än en genomsnittlig sork.

Givetvis flyttade det hastigt och lustigt in nya människor som gärna drog fördel av den fertila vulkanmarken, och trots diverse utbrott och vulkanisk aktivitet har de stannat här. Den senaste aktiviteten var 1956, då vulkanen orsakande en jordbävning som raserade de två största orterna på ön. Det är alltså inte en sovande vulkan vi pratar om utan en ganska pigg.

Människor är inte bra på att fatta vinkar. Vår art är moder Naturs bitch, vad vi än tror, och att vi vägrar ge oss ändrar inte på den saken. San Francisco spricker, men kvar bor man. Santorini exploderar och större delen av ön blir till hav, men folk flyttar in. Kobe rasar, men fan heller att folk ger sig av. Nej nej, bygg upp husen igen och hoppas att det dröjer till någon annans livstid innan det är dags för nästa smäll.

Här på Santorini har de börjat bygga ner längs kalderans insida. Man behöver inte vara geolog för att inse att de husen, och alla som befinner sig i närheten, är akut rökta så fort vulkanen bestämmer sig för att så mycket som mullra. Någon som oroar sig? Nej, vi trygghetsknarkare sitter bara och beundrar utsikten.

Jag med. Och utsikten är jävligt vacker. Så vacker att jag nästan glömde att den orsakades av en bubblande dödsmaskin som redan gett upphov till en av de största explosionerna i vår planets historia. Så vacker att jag faktiskt satt kvar, väldigt nöjd med min situation, och att jag i morgon ska åka ut med båt och gå in i den förbannade vulkanen. Vi pratar om att fästa en måltavla i pannan och skrika "alla gudar är puckon".

Hoppas gudarna är upptagna med annat, i alla fall i morgon.

Early adopters

För att vara så pass göttenördig som jag är så bryr jag mig väldigt lite om den senaste käcka tekniken. Jag skaffade inte DVD-spelare förrän sånt jag ville se slutade släppas på VHS, jag körde Windows 98 till nån gång i februari 2007, jag startade en blogg 2009, och den hetaste featuren på min mobiltelefon är dess förmåga att skicka sms. Inte illa.

I någon mening är detta inte ett medvetet val; jag är bara fundamentalt ointresserad av att jaga det allra senaste. När jag ser hur det går för early adopters i den absoluta majoriteten av fallen så blir jag även beredd att försvara min metod på ett mer rationellt plan.

De som tvunget ska ha det allra senaste betalar dubbelt så mycket som alla andra för en tafflig buggig produkt som resten av världen ännu inte är beredd på. Om man väntar bara några månader är priset kraftigt nerskuret, de värsta felen uppatchade, och tredjepartsleverantörerna har hunnit hosta igång ett i alla fall hjälpligt stöd. Ett år senare är det ännu billigare, ännu bättre, och om tingesten var värd att skaffa sig så passar den in i världen som den sista pusselbiten i det sista hålet. Om den inte finns ett år senare, puh. Duckade en kula.

Vad vinner man på att jaga nyheter? Man backar i både pengar och funktionalitet men plussar kraftigt i frustration och irritation när ingenting fungerar och ingen stödjer ens nya leksak. Men det måste finnas något där som gör att varje Appleknarkare köper den senaste Jobs-utsöndringen oavsett om den gör något vettigt eller inte, eftersom samma människor gör det om och om igen, manick efter manick, maskin efter maskin. Och bränner sig. Gång på gång.

Det är tänkt att man ska sluta göra saker som man bränner sig på. Vita möss lär sig det rutinmässigt. Men mänskliga neofiler, de verkar immuna mot aversionsterapi. Är det nån som har forskat på det här?

Vad hade Pavlov sagt?

Klockan var sex på söndagmorgonen, jag hade varit uppe i goda tjugotvå timmar, jag skulle jobba på kvällen, och jag var ganska mycket mer än en smula berusad. Det var då jag på väg hem på Malmös tomma gator stötte på en kille vars ragg för aftonen hade gått i stöpet, en tragisk situation som han ville lösa genom att ragga upp mig i stället. Emedan sällskapet under morgonpromenaden var välkommet gjorde jag på ett tidigt stadium klart att han inte skulle få nåt av mig, vilket han tydligen bara såg som en utmaning.

Eftersom jag inte är, aldrig har varit, och inte har några särskilt långt gångna planer på att bli kvinna, så är det ett beteende jag har associerat just med bögar, men vid ett samtal med en kvinnlig vän framgick att heteromän beter sig på samma sätt: utgår ifrån att en parningsritual kommer att genomföras, tar illa upp om det inte sker, och förkastar ingen framfusighet för att uppnå det målet.

Här tänkte jag först skriva att det mänskliga hjärtats hemligheter är skrivna på ett för mig obegripligt språk, men det är inte sant. Däremot är det sant vad gäller det socio-sexuella spelet och one-night-stand-kulturen. Detta gör att det följande förmodligen är lika insiktsfullt och relevant som en tångräkas analys av bergsklättring, men det har aldrig hindrat mig förut.

Det här beteendet måste i någon mening vara inlärt, och jag undrar hur den inlärningsprocessen sker. I verkligheten är det ju inte så att män ser det som en självklarhet att de kommer att få ligga så fort de växlar två ord med en potentiell partner; tvärtom är ju varje lyckat försök värt åtminstone en high five.

Med andra ord måste beteendet överleva och spridas därför att det fungerar. Detta innebär att obehaglig påstridighet är en framgångsrik strategi, trots att jag aldrig hört en kvinna säga att det goaste som finns är när en puckad karl vägrar acceptera ett nej.

Människor är en märklig art. Tur man står och tittar på dem utifrån; det hade varit besynnerligt att vara en av dem.

Halvöppen ingång

Sverige har en extremt stark antidrogkultur. Att man blir heroinist cirka tio minuter efter första haschblosset var det underförstådda budskapet under mina tonår, och det finns i princip ingen seriös debatt kring eventuell legalisering av narkotika.

Därför var det kul att läsa ett knarkpositivt inlägg, även om det nu kom från någon som kan vara hur smart som helst, jag har ändå svårt att se honom som seriös socialpolitisk kommentator. Jag väntade mig lite mer uppståndelse och respons men har hittills bara sett ett enda svar, och det lämnade en hel del övrigt att önska.

Missförstå mig inte: jag vet inte var jag står i den här frågan. Jag kan inte se mycket till anledning att hålla marijuana förbjudet, och jag tror att det vore en enorm vinst (för samhället i stort, inte för mig personligen) om det kunde ersätta alkohol som vår huvudsakliga sociala drog, men bortsett från det har jag inte satt mig in i Sveriges missbrukarsituation och det verkar inte som de två debattörerna har tillgång till särskilt hårda siffror heller, med tanke på hur vitt skild statistik de åberopar.

Det jag däremot vet är att det betyder precis noll och ingenting om de flesta sprutnarkomaner börjar sin drogbana med hasch. Det är ungefär lika intressant som när det basuneras ut att en våldtäktsman hade en stor porrsamling; det betyder inte att han våldtog för att han tittade på porr eller ens att han tittade på porr för att han var våldtäktsman. Det som motiverar en människa att ta en viss drog är ungefär samma sak som motiverar henne att ta en annan drog, så det är ingen överraskning om de flesta tokknarkare har provat mindre jävliga droger än sprutheroin.

Hur många känner du som rökte på i tonåren? Ett lastbilslass, eller hur? Hur många tungpundare känner du? Personligen håller jag upp noll fingrar. Det ordnade sig för de allra flesta av dem, och även om 99% av alla hårda knarkare använde hasch i tonåren så är jag övertygad om att 100% av dem använde alkohol, men det ingår i den svenska antidrogkulturen att låtsas att alkohol inte är en drog, så det tar vi inte upp.

Hasch kanske är en ingångsdrog. Det är fullt möjligt. Men att knarkare en gång i tiden använde hasch, det bevisar ingenting varken åt ena eller andra hållet.

Försäkra självklarheter

Titt som tätt händer det att jag läser om något som jag spontant känner för att skriva om, men sen springer jag kvickt in i tegelväggen som det innebär att inte ha något vettigt att säga om det. Till exempel borde mina åsikter om det stundande kungabröllopet vara uppenbara för alla uppmärksamma läsare, och det jag har att tillägga i ämnet har redan sagts av andra, om än inte lika bra som jag hade sagt det. Och vad finns det egentligen att säga om adoptivföräldrar som praktiserar ångervecka? Att de är spritt språngande vrickade miffon? Det vore rackarns svårt att hitta en människa som skulle försvara någon annan tes.

Så det slutar med att jag inte skriver om det (vilket ni ska tacka era respektive lyckliga stjärnor för), men den spärren saknar många människor. Ni vet vilka jag pratar om. De är emot onödigt plågsamma djurförsök, de tycker att pedofiler är hemska människor och är inte vidare förtjusta i miljöförstörelse. Medan jag naturligtvis anser att djur ska ha det, gärna så smärtsamt som möjligt, att pedofiler borde få pris för sitt arbete med barn och att lite extra olja i havet bara är mysigt.

Eftersom vi lever i en svårt emoticon-infekterad värld drabbad av extremt låg nivå av förståndskapacitet känner sig dessa människor inte bara villiga utan nödda att komma med dessa uttalanden. Om man inte i varje andetag försäkrar samtliga närvarande om att man varken är nazist eller pedofil så kan de ju - ve och fasa - tro att man är nazist och pedofil.

Man undrar vilka sociala kretsar de lever i, eller tror att de lever i. I mina sociala kretsar utgår man generellt ifrån att man är emot gaskamrar och våldtäkt av barn om man inte säger annorlunda, och om nån skulle säga annorlunda skulle det nog kräva en hel del övertalning innan vi andra accepterade att han menade det.

Det gör också att vi har betydligt intressantare konversationer än på den genomsnittliga kafferasten, där det huvudsakliga målet är att hålla med alla andra så att ingen konflikt uppstår och förstör stämningen, med slutresultatet att den förste som uttalar sig får medhåll av samtliga närvarande, oavsett hur saftiga dumheter han hasplar ur sig. I stället skulle vi ju kunna utgå ifrån att våra samtalspartners inte är onda och/eller efterblivna tills de bevisar annorlunda.

Det lär ske rätt fort.

Vad hände sen?

Jag har inte precis gjort någon hemlighet av att jag gillar film, och inte heller av att jag gillar att fundera kring historieberättandets konst, oavsett medium. På så vis har jag kommit underfund med att en hel hög filmer slutar vid helt fel tillfälle. Det intressanta är egentligen vad som händer efter att de har slutat, och orsaken till att de slutar när de gör är att det som rimligen måste hända helt skulle sabba temat och budskapet. Det är som de säger, skillnaden mellan fiktion och verkligheten är att verkligheten varken har tema eller budskap.

Ta Return of the Jedi. Få Star Wars-fans har aldrig hört talas om Ewokernas förintelse. Ni vet de där små ulliga gulliga skogslevande nallebjörnarna som med stenåldersteknologi spöar skiten ur kejserliga elitlegioner. När filmen slutar har hjältarna precis sprängt en rymdstation i månstorlek, som befann sig i bana runt deras hemmåne. Vad tror ni händer när man gör det? Och då har vi ändå inte gått in på att rebellernas stora seger var att döda kejsaren; det finns fortfarande en hel galax full av kejsarpretendenter och deras lojala soldater. Inte så konstigt att George Lucas hellre gjorde prequels än uppföljare.

Några andra exempel följer. Varning för spoilers etc osv.

As Good As It Gets. Jack Nicholson har tvångssyndrom och kan bland annat inte trampa på sprickor eller skarvar. Han träffar Helen Hunt och de kärar ner sig i varandra (vad i helvete hon ser i honom är en obesvarad fråga) och i slutet trampar han av misstag på en skarv, och flippar inte ur. Eftertexter. Okej, är det någon som tror på att han helt plötsligt är frisk? Finns det en chans i världen att han inte går rakt tillbaka till att vara fullständigt skruvad? Och om det finns det så beror det snarare på de där pillren han började ta än på Helen Hunts helande influens.

Grosse Pointe Blank. En av mina favoritfilmer, men bara om jag låter bli att tänka på vad som händer efter slutet. John Cusack, som har varit yrkesmördare sen han tog studenten, slutar med det för att bli tillsammans med Minnie Driver. Vad exakt ska han göra, resten av sitt liv? Den enda utbildning han har kom från militären, som av allt att döma omedelbart började skola honom till just lönnmord. Ska han byta livsstil och bli antilönnmordsrådgivare (inte för lätt) eller hanka sig fram på pengarna han redan har (arbetslöshet mördar förhållanden)? Om han vill behålla Minnie Driver är det dags att komma på en plan.

The Lion, the Witch and the Wardrobe. Okej, vi har precis levt några årtionden som kungar och drottningar i ett sagoland. Nu är vi tillbaka i den vanliga världen och är barn igen. Minns vi ens vad folk hette? Orkar vi bry oss när vi vet vad som finns på andra sidan av den där käcka garderoben? Varför i helvete ska vi lyssna på vuxna som är yngre än vi och som aldrig har varit kungligheter av någonting alls?

Kill Bill. Så vi har den förmodligen dödligaste människan i världen som först tillbringade ett halvt liv som internationell yrkesmördare, sen låg i koma i fyra år, och sen dödade några hundra på sin väg mot hämnd. Nu har hon en liten dotter som hon ska försöka ge en bra uppväxt. Lycka till. Det är nog grundproblemet med riktigt bad-ass filmkaraktärer: detta att vara bad-ass gör att man är rätt illa lämpad till att vara normal. Jag kan inte riktigt se Beatrix Kiddo slå sig ner och baka bullar till ungens skollotteri.

Det finns en massa mer exempel - Midnight Express, Oldboy, Ransom och så vidare - som har sin grund i att Hollywood helt enkelt ignorerar att man inte bara går rakt genom en traumatisk upplevelse och kommer ut normal på andra sidan. Världen är inte likadan när man har suttit i turkiskt fängelse, skurit ut sin egen tunga och legat med sin dotter eller varit kidnappad och nätt och jämnt kommit undan med livet i behåll.

Ibland tror jag att det är tur att jag inte är filmskapare. Vilka deppiga filmer det skulle bli.

Livet från den ljusa sidan

I dessa tider när det rinner ut olja i vattnet och diktaturreliker ska gifta sig så tycker jag det kan vara produktivt att titta på allt det positiva som vi privilegierade vitingar badar i från morgon till kväll. Det finns en satans massa av det, överallt, och vi missar det av samma anledning som gäddor inte har ett enda ord för vatten. Nej, inte att gäddor inte har ett språk. Den andra anledningen.

Just nu lever vi i den tid då vi vet och kan absolut mest. Varje ny sekund är den sekund under vilken mänsklighetens kollektiva kunskap är på sin historiska topp. Det ögonblick som ersatte det förra är vår arts mest avancerade ögonblick någonsin. Och här är vi, mitt i framtiden. Uppskatta det.

Sånt som har varit totalt oacceptabelt under den överväldigande majoriteten av vår historia är nu, om inte okej, så i alla fall på god väg att bli det. Jag kan på offentlig plats hångla upp någon som är trettio år äldre, femton år yngre och/eller av samma kön och förmodligen inte drabbas av något värre än en blick. De sociala rättigheterna blir bara större och större. Det kan tyckas vara en självklar utveckling, men lik förbenat är det ett unikum i världshistorien. Uppskatta det.

Vi är tryggare än någonsin tidigare. Brottsstatistiken utmärks av ökad anmälning och minskade mörkertal, inte av mer brottslighet. Det är något bra att folk anmäler i stället för att bita ihop och strunta i det, inte något dåligt. Det var bra mycket mer sannolikt att vi skulle födas i en tid och på en plats där ett våldtäktsoffer inte hade något annat alternativ än att gå vidare med sitt liv, men vi föddes här. Det är jävligt jobbigt att gå igenom en rättsprocess efter nåt sånt, men människor gör det. Mer och mer. Uppskatta det.

Det pratas mycket om temperaturhöjningar och förorening, men när var det sist ni hörde talas om ozonhålet? Ett ganska bra tag sen, eller hur? Det beror på att vi spöade skiten ur ozonhålet. Vi kommer att spöa skiten ur det här också. Vi spöar skiten ur allt.

Med tekniken gör vi saker som vi inte hade trott var möjliga bara några år tidigare. Internet var en fluga men blev mer så fort folk fick tummen ur och kom på vad man skulle ha det till. Till och med ungdomar som har vuxit upp med datorer och mobiltelefoner måste vara förbluffade över utvecklingen som skett bara sen de gick i lågstadiet. Slumpade typer som jag kan sitta och skriva i vardagsrummet och människor kan läsa det, utan någon som helst inblandning från förläggare och andra reptiler. Vi har möjligheter som ingen annan har haft. Uppskatta det.

Så gott som alla negativa krafter har mindre inflytande nuförtiden. Vi inbillar oss att religiös fundamentalism är en stor kraft för att dess anhängare ibland lyckas med nånting, när de under nästan hela vår historia har varit den största makten i världen. Medeltiden är döende, inte på väg tillbaka. Det vi ser är dess dödsryckningar. Snart är vi fria. Uppskatta det.

För att sammanfatta: Hela den här ångest-weltschmerz-"Gud vad allt är eländigt"-grejen är till för folk som antingen a) har det bra mycket värre än jag och mina läsare eller b) är max femton år gamla. Jag ska inte påstå att jag inte själv har hemfallit åt skuggiga tendenser och visst finns det fortfarande jävelskap i världen, men här och nu har vi det så bra som någon någonsin har haft det.

Uppskatta det.

Den dumme syns inte

En av förra årets surprise hits inom filmbranschen var Precious, om en väldigt överviktig och fattig analfabet svart tonåring som fått två barn med sin egen far. Hon visar sig ha matematisk begåvning och ja, det är helt enkelt en väldigt amerikansk historia. Den förutsättningslösa stackaren bestämmer sig för att arbeta sig ur sin situation och uppfylla den amerikanska drömmen. Slutet är inte så sockersött som man kanske hade väntat sig, men budskapet är det samma som vi sett en miljon gånger i historier från landet i väst.

De av livet knallade huvudpersonerna i dessa historier visar sig alltid ha något slags begåvning som ger dem möjligheten att resa sig över sitt öde och göra något av sina liv. Det är naturligtvis en vacker tanke. Möjligheternas land! Kämpa för ditt eget välstånd! Only in America!

Det som störde mig medan jag såg Precious (som faktiskt är en väldigt bra och välgjord film) är att dessa historier aldrig nämner de människor som inte har någon dold talang som de på kanin-hatt-manér kan dra fram när det behövs. Väldigt många människor är helt enkelt korkade och obegåvade, och särskilt de som likt Precious vuxit upp under meritbefriade förhållanden. Fattigdom, övergrepp och intellektuellt vacuum är helt enkelt inte bra för hjärnans utveckling.

Alla dessa, lejonparten av samhällets olycksbarn, talar vi inte om. Är det mindre synd om dem än om Precious? De har inte heller gjort något fel utan bara multipla gånger blivit nertrampade av Gud, som i deras fall inte ens hade nog med vanligt hyfs att ge dem nyckeln till upphöjelse.

Vi talar inte om dem för att då är drömmen inte lika vacker längre. För de flesta når den aldrig längre än att vara något mindre arbetslös än föräldrarna. Vi gillar inte att det finns, dumhet och talanglöshet, trots att det är två vida spridda egenskaper, fan så mycket vanligare än förmågan att hitta någon hittills dold begåvning som kan skicka upp en till en högre samhällsklass.

Det som verkligen vore en historia att applådera åt vore någon i en djupt mörk situation som arbetade sig ur den med svett och jävelskap, utan att visa sig oväntat smart eller begåvad. Det skulle gärna få kryddas med en känga åt samhället som låtit stackaren hamna i det svarta hålet till att börja med. Det är otäckt att jag inte kan komma på något som ligger närmare det än Forrest Gump.

Ungdomen förspills på de unga

Juni är tillbaka och i enlighet med traditionen kastas stora mängder unga människor ut från landets gymnasieskolor och ut i den så kallade riktiga världen. Bortsett från att de unga människorna blir yngre och yngre för varje år - de verkar nu vara nere i tolvårsåldern och jag räknar med att se zygoter i studentmössor omkring 2034 - så sker detta enligt det vanliga receptet: de vitmössade ungdomarna åker i tutande bilar och skriker högt om denna milstolpe i deras liv.

Det enda jag kan tänka är att de totalt missuppfattat. Jag förstod inte ens på min egen student varför det var något att fira. Den absolut softaste tiden i livet var ju över och nu måste man bruka allvar och bita i det sura vuxenäpplet. Jag vet inte varför det är så svårt för folk att uppskatta gymnasietiden; jag förstod redan då att jag aldrig skulle ha roligare än när jag var sjutton.

Jag har läst ett par undersökningar som påstår att man blir lyckligare och lyckligare med åren. Man tycker alltid att det senaste decenniet är det bästa. Om det är så, så är det ju fantastiskt, men så här långt stämmer det inte för mig, och jag tror att det snarare beror på ökad livserfarenhet så att man dels har vett att uppskatta det man har och dels har en realistisk uppfattning om de kommande åren i stället för den övre tonåringens envetna väntan på en vagt definierad men paradisisk framtid.

Gymnasieelever vill allt som oftast inget hellre än att den tiden ska ta slut, men varför? För att de inbillar sig att det är fantastiskt att vara vuxen. Det är det förstås inte. Det är, ärligt talat, rätt drygt i jämförelse. När man är sjutton har man noll plikter och de rättigheter man saknar har man ändå föga behov av. Det är några år av att festa och inte ens bli särskilt bakis av det. Det är trist att de inte uppskattar det. Själv skulle jag kunna köra mitt andra gymnasieår på loop rätt länge innan jag tröttnade. Ett färskt förhållande, stora mängder alkohol och en konstant sorglöshet.

Jag har hittills inte fallit för frestelsen och hojtat något om ovanstående när en studentbil passerat mig. Passagerarna skulle väl ändå inte höra mig och man vill ju inte vara Captain Bringdown. Kul de har roligt den här dagen i alla fall.

Dags för fria kriget

Eftersom jag får veta allting sist så var det rätt nyligen jag lärde mig att Sverige formellt har lagt ner allmän värnplikt och i stället ska ha en liten yrkesarmé inriktad på utlandsinsatser och liknande. Spontant är det trevligt att vi ska sluta låtsas att vi har allmän värnplikt när det i flera år har varit lättare att komma undan än att få vara med, särskilt som det inte har varit en bra idé på rätt länge utan bara ett imponerande storskaligt slöseri med tid och resurser. Vissa pratar om att det är i lumpen man lär sig bruka allvar och komma i tid, men jag känner ingen allvarligare, punktligare person än jag själv och jag har aldrig kommit närmare lumpen än regementets dag på Revingehed.

Dessutom är en tokstor militärmaskin en relik från tiden då västeuropeiska länder faktiskt förde krig mot varandra. Jag är inte vansinnesförtjust i EU men om man ska ge unionen ett erkännande så är det att den på typ två årtionden förvandlade krig mellan Frankrike och Tyskland från något som hände då och då till en fullständigt bisarr tanke. Det är ingen slump att Belgien går i spetsen för EU; så fort det är krig i Västeuropa händer det i Belgien. Det stackars landet är den europeiska historiens strykpojke.

Samtidigt känns det som om det här med en yrkesarmé är något jag borde tycka illa om eftersom det gärna förespråkas av vapenfetischister och andra mindre behagliga individer. Det är i korthet lite av en högerdröm. Ett av de stora problemen är att den som vill pyssla med professionellt dödande förmodligen är gravt olämpad att faktiskt göra det. Själva önskan är nästan diskvalificerande i sig.

Det finns säkert vettiga, plikttrogna människor som av olika anledningar söker sig en karriär inom militären. Det är bara det att jag är rädd att det finns en hel hög andra också. Om jag tänker på de (få) män jag känner som gärna pratar om hur gött det var i lumpen och tänk om man kunde få ha det så alltid, så är det nästan genomgående folk som inte borde släppas i närheten av ett skjutvapen.

Så det ska inte vara frivilligt och inte obligatoriskt. Är det läge att göra en Costa Rica och helt lägga ner vår lilla skärva av det militärindustriella komplexet? Det vore onekligen enormt coolt och en riktig spjutspetsmarkering, men jag är övertygad om att EU skulle snea rätt hårt över det, om det ens är tillåtet.

Den enda vettiga lösningen är att hitta något sätt att rekrytera folk som egentligen inte gillar att pumpa ut bly men som kan tänka sig att slåss utav bara fan om de tror på det de slåss för och helst är i fantastisk fysisk form också. Har ni några såna på lager?

Jag vill skippa två decennier

Jag kan inte minnas att jag nånsin har velat ha barn. Jag vet att jag i unga år pratade om det som något jag skulle göra en dag men det var ju bara för att det var något man gjorde när man blev vuxen, ungefär som att dricka kaffe och pyssla med bokföring, två saker som jag för övrigt inte heller började med. Så fort jag hade en rimlig hjärna att reda ut det hela med blev jag dock kvickt tämligen negativ och har så förblivit.

Detta har flera orsaker. Till att börja med har jag blivit rätt bekväm av mig, särskilt efter att de senaste fem åren bara haft mig själv att ta hänsyn till. Tanken på att i princip avtala bort all flexibilitet, alla lediga kvällar, alla sovmorgnar och många andra av livets små glädjeämnen under de närmaste två årtiondena har aldrig känts vidare attraktiv, för att inte tala om vad det hela skulle göra med relationen till den för närvarande hypotetiska modern.

Och vad får man för detta? Bortskämda, otacksamma snorungar som har oändligt med energi och en enda uppgift i livet: att bekämpa sina föräldrar. Jag var en hyggligt go unge och jag skäms ändå över en del saker jag hade för mig. Uppsidan lyser fortfarande med sin frånvaro.

Vidare är jag rädd att jag inte skulle vara bra på det. Jag må låta som en robot av is när jag skriver, men i den obehagliga verkligheten har jag haft ett och annat problem med min impulskontroll. Jag är inte heller särskilt förtjust i människor och det jag ogillar hos vuxna är mer eller mindre de egenskaper som utmärker barn. Visst, jag har hört att det löser sig när man väl har ett barn för alla älskar sina barn, men kom igen. Vi har alla läst tidningen ibland. Det finns gott om folk som borde ha tänkt som jag och kommit fram till att de inte borde skaffa barn.

Inget av detta vore förstås ett problem om det inte vore för en ganska kraftig skrynkla: jag vill inte bli gammal utan att ha barn. Den tanken är möjligen ännu mer obehaglig än tanken på att skaffa barn, hur mycket det än skulle vrida mitt bekväma och välordnade liv i spiral.

I helgen var jag på en släktings sextioårskalas och när det slutade tyckte vi att det var alldeles för tidigt, så jag och bröderna och brödrasamborna (två av varje) drog med våra föräldrar ut, först till en bar och sen på Etage, vilket (för icke-malmöiterna) är ett mörkt, trångt, skränigt ställe där folk dansar till musik som består enbart av rytmer och som ingen egentligen gillar. Jag trodde ärligt talat att jag aldrig skulle dansa med min sextioåriga mor på Etage, men det var ett tag sen jag hade roligare.

Ungefär i samma veva (och här kommer kopplingen mellan förra stycket och resten av inlägget, så håll i er) insåg jag hur gärna jag ville vara i mina föräldrars nuvarande livssituation. De har vuxna, skötsamma barn som klarar sig själva, tycker om dem, gärna umgås med dem och låter dem höja snittåldern på diverse syndanästen.

Det är trist att man måste tillryggalägga en tjugo år lång transportsträcka för att komma dit. Om jag bara kunde skippa tjugofem år och gå direkt på att tycka att det är dags att få barnbarn, då skulle hela den här "bilda familj"-grejen vara bra mycket mer tilltalande.

The only sensible way to live in this world is without rules

Martin tycker att min form av utilitarism är ohållbar då värdebedömningen blir omänskligt komplicerad och föreslår i stället ett slags regeletik. Jag håller med om att en optimal värdebedömning är fullständigt omöjlig, och det enda jag begär är en rimlig sådan. Som tur är behöver den inte vara särskilt bra för att ändå vara bättre än en regelbaserad etik. Låt mig förklara.

Säg att vi har en regel för en viss, hyggligt allmän livssituation. Antingen följer man den blint oavsett omständigheterna, eller så justerar man sin inställning till den utefter de specifika förutsättningarna i varje enskilt fall.

Nackdelarna med det första alternativet torde vara uppenbara. Ett regelsystem som kunde täcka in varje tänkbart undantag och varje möjlig skrynkla skulle vara precis lika komplicerat som att göra en ny bedömning i varje situation, och dessutom ha nackdelen att man måste göra alla bedömningarna i förväg i stället för att göra dem när de behövs. Därför kommer varje regel förr eller senare att stöta på en situation där den ger ett icke önskvärt resultat. Visst, man ska inte döda, men jag och du och alla andra också skulle göra det om det verkligen krävdes. Om man följer sin regel stenhårt utan att reflektera närmare över saken så kommer skit att hända.

Med det andra alternativet har man redan situationsetik. Man bedömer varje situation för att utröna om det är en situation där regeln passar eller en situation där den tillfälligt bör åsidosättas. Varför skulle den bedömningen vara mindre komplicerad än "min"? För att kunna ta det korrekta beslutet måste man lik förbannat ha perfekt kunskap om nutid och framtid.

Regler, liksom principer, gör aldrig något utom att ställa till med elände. Antingen förespråkar de en god handling, och då saknar de syfte, eller så förespråkar de en ond handling, och då struntar man antingen i dem eller utför den onda handlingen.

Fotnot: Jag talar alltså om personliga etiska regler. Formella regler, lagar, är en helt annan sak. Dem gillar jag.