Martin tycker att min form av utilitarism är ohållbar då värdebedömningen blir omänskligt komplicerad och föreslår i stället ett slags regeletik. Jag håller med om att en optimal värdebedömning är fullständigt omöjlig, och det enda jag begär är en rimlig sådan. Som tur är behöver den inte vara särskilt bra för att ändå vara bättre än en regelbaserad etik. Låt mig förklara.
Säg att vi har en regel för en viss, hyggligt allmän livssituation. Antingen följer man den blint oavsett omständigheterna, eller så justerar man sin inställning till den utefter de specifika förutsättningarna i varje enskilt fall.
Nackdelarna med det första alternativet torde vara uppenbara. Ett regelsystem som kunde täcka in varje tänkbart undantag och varje möjlig skrynkla skulle vara precis lika komplicerat som att göra en ny bedömning i varje situation, och dessutom ha nackdelen att man måste göra alla bedömningarna i förväg i stället för att göra dem när de behövs. Därför kommer varje regel förr eller senare att stöta på en situation där den ger ett icke önskvärt resultat. Visst, man ska inte döda, men jag och du och alla andra också skulle göra det om det verkligen krävdes. Om man följer sin regel stenhårt utan att reflektera närmare över saken så kommer skit att hända.
Med det andra alternativet har man redan situationsetik. Man bedömer varje situation för att utröna om det är en situation där regeln passar eller en situation där den tillfälligt bör åsidosättas. Varför skulle den bedömningen vara mindre komplicerad än "min"? För att kunna ta det korrekta beslutet måste man lik förbannat ha perfekt kunskap om nutid och framtid.
Regler, liksom principer, gör aldrig något utom att ställa till med elände. Antingen förespråkar de en god handling, och då saknar de syfte, eller så förespråkar de en ond handling, och då struntar man antingen i dem eller utför den onda handlingen.
Fotnot: Jag talar alltså om personliga etiska regler. Formella regler, lagar, är en helt annan sak. Dem gillar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar