Klockan var sex på söndagmorgonen, jag hade varit uppe i goda tjugotvå timmar, jag skulle jobba på kvällen, och jag var ganska mycket mer än en smula berusad. Det var då jag på väg hem på Malmös tomma gator stötte på en kille vars ragg för aftonen hade gått i stöpet, en tragisk situation som han ville lösa genom att ragga upp mig i stället. Emedan sällskapet under morgonpromenaden var välkommet gjorde jag på ett tidigt stadium klart att han inte skulle få nåt av mig, vilket han tydligen bara såg som en utmaning.
Eftersom jag inte är, aldrig har varit, och inte har några särskilt långt gångna planer på att bli kvinna, så är det ett beteende jag har associerat just med bögar, men vid ett samtal med en kvinnlig vän framgick att heteromän beter sig på samma sätt: utgår ifrån att en parningsritual kommer att genomföras, tar illa upp om det inte sker, och förkastar ingen framfusighet för att uppnå det målet.
Här tänkte jag först skriva att det mänskliga hjärtats hemligheter är skrivna på ett för mig obegripligt språk, men det är inte sant. Däremot är det sant vad gäller det socio-sexuella spelet och one-night-stand-kulturen. Detta gör att det följande förmodligen är lika insiktsfullt och relevant som en tångräkas analys av bergsklättring, men det har aldrig hindrat mig förut.
Det här beteendet måste i någon mening vara inlärt, och jag undrar hur den inlärningsprocessen sker. I verkligheten är det ju inte så att män ser det som en självklarhet att de kommer att få ligga så fort de växlar två ord med en potentiell partner; tvärtom är ju varje lyckat försök värt åtminstone en high five.
Med andra ord måste beteendet överleva och spridas därför att det fungerar. Detta innebär att obehaglig påstridighet är en framgångsrik strategi, trots att jag aldrig hört en kvinna säga att det goaste som finns är när en puckad karl vägrar acceptera ett nej.
Människor är en märklig art. Tur man står och tittar på dem utifrån; det hade varit besynnerligt att vara en av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar