För att vara så pass göttenördig som jag är så bryr jag mig väldigt lite om den senaste käcka tekniken. Jag skaffade inte DVD-spelare förrän sånt jag ville se slutade släppas på VHS, jag körde Windows 98 till nån gång i februari 2007, jag startade en blogg 2009, och den hetaste featuren på min mobiltelefon är dess förmåga att skicka sms. Inte illa.
I någon mening är detta inte ett medvetet val; jag är bara fundamentalt ointresserad av att jaga det allra senaste. När jag ser hur det går för early adopters i den absoluta majoriteten av fallen så blir jag även beredd att försvara min metod på ett mer rationellt plan.
De som tvunget ska ha det allra senaste betalar dubbelt så mycket som alla andra för en tafflig buggig produkt som resten av världen ännu inte är beredd på. Om man väntar bara några månader är priset kraftigt nerskuret, de värsta felen uppatchade, och tredjepartsleverantörerna har hunnit hosta igång ett i alla fall hjälpligt stöd. Ett år senare är det ännu billigare, ännu bättre, och om tingesten var värd att skaffa sig så passar den in i världen som den sista pusselbiten i det sista hålet. Om den inte finns ett år senare, puh. Duckade en kula.
Vad vinner man på att jaga nyheter? Man backar i både pengar och funktionalitet men plussar kraftigt i frustration och irritation när ingenting fungerar och ingen stödjer ens nya leksak. Men det måste finnas något där som gör att varje Appleknarkare köper den senaste Jobs-utsöndringen oavsett om den gör något vettigt eller inte, eftersom samma människor gör det om och om igen, manick efter manick, maskin efter maskin. Och bränner sig. Gång på gång.
Det är tänkt att man ska sluta göra saker som man bränner sig på. Vita möss lär sig det rutinmässigt. Men mänskliga neofiler, de verkar immuna mot aversionsterapi. Är det nån som har forskat på det här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar