Nozick-utilitarismen 0-2

Som den utilitarist (eller, som en kamrat gärna kallar det, grottmongo) jag är har jag naturligtvis aldrig hittat ett hållbart argument mot utilitarismen, eller grottmongoskapet om ni föredrar det. I så fall hade jag ju bytt åskådning och kanske blivit stoiker, vem vet. Däremot har jag stött på en hel del argument som jag inte finner hållbara och i många fall direkt obegripliga.

Robert Nozick var en amerikansk libertariansk filosof som vid sidan av argumenterade mot utilitarismen. Hans två huvudsakliga argument gick båda ut på att introducera hypotetiska moment, vilket libertarianer inte brukar vara så pigga på då deras egen filosofi inte ens hanterar "ett rikt rasistsvin som köper alla vägar till ett svart kvarter", en bra mycket sannolikare risk än Nozicks två.

Det första gäller nyttomonstret, en påhittad varelse med en väldigt specifik egenskap: varje gång den använder upp en enhet av något så får den ut minst lika mycket nytta av det som ur den första enheten den använde upp. För människor är det ju i allmänhet så att mängden nytta minskar för varje ny enhet vi gör oss av med. Detta innebär i sin tur att varje enhet borde ges till nyttomonstret i stället för till en människa, vilket i sin tur innebär att det blir korrekt att förtrycka och utnyttja alla människor till nyttomonstrets fördel.

Logiken är oantastlig. Man behöver inte ens krångla till det så mycket som Nozick gjorde; det räcker att nyttomonstret alltid får ut mer av en viss resurs än människor förlorar av att bli av med den. Då är det helt riktigt rätt att ge precis allt som finns till nyttomonstret, vilket leder till en väldigt trevlig värld om man är ett nyttomonster och en väldigt otrevlig värld om man är människa.

Det som gör att argumentet faller är att den enda rimliga reaktionen på det är: och? Visst, om nyttomonster fanns så vore det rätt att förtrycka och beröva alla människor... och? På vad sätt ogiltigförklarar det utilitarismen? Nyttomonster finns inte i verkligheten och även om de fanns så betyder det inte att utilitarismen har fel, bara att den får en viss följd. Nozick tycks mena att eftersom han tycker att det resultatet är obehagligt på ett emotionellt plan så är filosofin ogiltig. Det är naturligtvis mer uppåt väggarna än två rullar papperstapet.

Nozicks andra hypotetiska konstruktion är en maskin som ger användaren varje tänkbar njutning i form av erfarenheter som inte kan skiljas från verkligheten. Den går rätt in i hjärnan och förser oss med perfekt lycka. Han ställer frågan om vi skulle sätta oss i maskinen. Om vi inte skulle det så är det något annat än lycka och njutning som vi värderar.

Jag skulle naturligtvis göra det, förutsatt att det inte skadade någon annan. Många människor hävdar att de inte skulle göra det och några av dem talar säkert sanning också. De bygger detta beslut på samma irrationella livssyn som gör att de ser Zion som den goda sidan i Matrixtrilogin - jag vill inte leva i en lögn, jag vill uppleva verkligheten och så vidare.

Om brukarna av maskinen vet om att det inte är på riktigt och dessa människor verkligen skulle lida av att veta om det så innebär det att maskinen inte skulle förse dem med perfekt lycka, och de behöver alltså inte värdera något annat än lycka för att inte vilja sätta sig i den. Om de rent emotionellt och irrationellt reagerar negativt på tanken om lyckomaskinen så betyder det ingenting och om de anser att det finns något annat än lycka som är viktigt så betyder det ännu mindre; en livsåskådning står inte och faller med att alla människor i världen håller med om den. Om så vore fallet skulle ingen vara rätt.

Patrik Linell och författaren från England

Jag bad om saker jag gillar trots hype och jag tycker nog inte att förslaget Weird Al Yankovic är i närheten av tillräckligt hypeat för att räknas. Dessutom var det ett bra tag sen min faiblesse för honom peakade. Däremot har jag på nästan egen hand kommit på ett exempel.

Harry Potter. Ja, jag tycker faktiskt att det är en riktigt bra bokserie. Jag läste den första boken nästan enbart för att få veta vad allt hojtandet var om, och jag tyckte att den var helt okej i sin genre men ingenting att tjata om. När filmerna kom såg jag dem och när jag hade sett den femte filmen insåg jag att de här böckerna kanske var bättre än jag hade trott. Kort efteråt läste jag om den första boken - denna gång på engelska - och sedan läste jag de sista sex böckerna på åtta dagar. Sällan har jag haft en så fullständig bokknarkarrunda.

Jag visste under tiden att de inte var fantastiskt välskrivna eller särdeles originella och jag greps inte ens av historien, men satan vad jag läste. Jag blev förbannad när jag lagade mat eftersom det var svårt att läsa samtidigt. Jag ville inte göra mat som inte kunde ätas med en hand så att jag inte behövde lägga boken ifrån mig. Något fanns där, och det är ett bra exempel på hur helt olika färdigheter kan leda till litterär framgång.

När jag läser t.ex. Selma Lagerlöf är jag konstant fascinerad av hennes övermänskliga skicklighet i själva hantverket, ordsmidet. Jag kan knappt följa historien för att jag blir distraherad av hur sanslöst välskriven den är. J K Rowling är en av världshistoriens mest framgångsrika författare av skönlitteratur, men är hon ens i närheten av att spela i samma division som Lagerlöf? Absolut inte. Om Selma är en skulptör så är Rowling en snickare. Hon sätter ihop ord till meningar som berättar hennes historia och mer är det inte.

Däremot är hon väldigt bra på sin specifika grej, som är tudelad. Först och främst, plotcrafting. George Lucas påstår att han hade handlingen till alla sex (eller nio eller tre eller tolv eller vilket antal han hävdar att det var just i dag) delarna i Star Wars färdiga när han började skriva på sjuttiotalet, men med Rowling kan jag tro på det. Det finns frön i första boken som inte slår ut förrän fyra böcker senare. Motsägelserna är få och i allmänhet förklarliga. Hon har sin värld så klar för sig att hon i intervjuer kan svara på frågor om saker som aldrig förekommit i böckerna och verka ärligt förvånad över att hon aldrig nämnt det. Hon visste naturligtvis inte allt, men hon visste i stora drag vad som skulle hända långt innan den första boken publicerades.

Dessutom är hennes intriger förbannat väl ihopsatta. I varje bok knyts det ihop och läsaren sitter och nickar instämmande. Det är klart det var så. Det är klart det ordnade sig på det viset. Och ändå lämnas precis lagom mycket öppet för att man mer än gärna ska öppna nästa bok.

Hennes andra stora fördel är att hon har lyckats låta sina karaktärer gradvis växa och utvecklas med läsarna. Just detta med gradvis förändring är något av det svåraste man kan ge sig på inom litteraturen, men Rowling gled igenom det under en period på tio år.

I den första boken är Harry elva och läsarna är också däromkring. Om hon hade fortsatt skriva i den stilen så hade fansen snabbt börjat tjata om att Harry Potter blivit kass och inte alls som de första två böckerna som var så bra. De hade helt missat att det var de som växte upp, inte böckerna som blev barnsligare. Det är en fälla som många har fallit i, men inte Rowling. Harry växer i precis rätt takt, böckerna blir mörkare och mörkare tills den sista boken handlar om krig och död och uppoffring. Det syns särskilt tydligt i Harrys förhållande till sin nemesis Draco. När de är elva kallar de varandra fula saker. När de är sexton knäcker de varandras näsor. När de är sjutton är det inte säkert om de kommer att gå levande ur striden.

Det intressanta är att ingen av dessa två saker syns särskilt tydligt i första boken. Rowlings skicklighet märks inte förrän man har tagit sig igenom tre-fyra böcker. Så varför slog den första boken så enormt hårt helt på egen hand, och hur stor del av framgång är egentligen beroende av tur?

Vi är alla munkar

Min bror (jag har, som eventuellt kan ha framkommit tidigare, två) frågade mig häromdagen om inte det här med att vara buddhistmunk var en lyx att unna sig. Livsstilen bygger ju på att andra människor arbetar och antingen direkt eller indirekt producerar mat som de kan ge till munken. Jag svarade att den buddhistiska världsbilden byggde på detta; man ska göra den uppgift man har att göra här i livet, och munkens uppgift är att knalla runt och få mat av andra.

Senare insåg jag att det var en mycket intressantare fråga än jag först trodde. Det är nämligen så att munken anses utföra en viktig tjänst genom att vara munk. De som ger allmosor till en buddhistmunk bättrar på sin karma och ökar därför chanserna att födas högre upp i hierarkin i nästa liv, och en vacker dag kan de själva bli munkar och sen ingå i nirvana. Om man köper buddhismen - vilket man naturligtvis inte ska eftersom det är påhitt, men häng med ändå - så är det verkligen inget konstigt med att det finns en yrkesgrupp vars syfte är att ta emot mat från andra.

Man kan tycka att munkarna helt enkelt har hittat världens bästa scam. De lever på att tigga, och det är de som ger dem något som ska vara tacksamma. Låter som en briljant idé; killen som kom på den måste ha klappat sig på ryggen resten av livet.

Men så började jag tänka, för det är min hobby. Brodern i fråga arbetar med internetpoker. Det är ett väldigt bra exempel på något som bara kan existera när matproduktionen har nått en löjligt avancerad nivå. Själv jobbar jag med internetbank, som väl inte är fullt lika mycket av en samhällelig lyxartikel men väldigt nära. Vi är i praktiken buddhistmunkar. Vi utför en icke essentiell tjänst, någon annan producerar mat och ger den till oss. Ingen av oss skulle kunna existera i en värld utan massiva högteknologiska lantbruk och extremt effektiva transportkedjor.

Buddhistmunkarna är till och med mindre high-maintenance än vi. De har funnits länge. De knallade runt i sina käcka saronger redan när den förkrossande majoriteten av befolkningen var direkt inblandad i matproduktionen. Bror min hade aldrig kunnat sitta och sälja tjänster till nätpokerspelare när det bara fanns bönder i världen. Tusentals och åter tusentals klipska människor har levt på att andra fixat mat åt dem för att vi i dag ska ha det som krävs för att man över huvud taget ska kunna spela nätpoker. Sen har vi nästa lager, som lyckas leva på att andra gör något så dramatiskt icke-essentiellt och avancerat. Mänskligheten är helt amazing, men nu var det inte det som var min poäng just i dag.

Min poäng är nog att jag är att jämställa med en buddhistmunk. Det hade jag aldrig trott.

Jag vill inte vara skrämmande

Jag kom nyss hem från en inflyttningsfest vars placering gjorde att promenaden hem ledde genom vissa av Malmös mindre trygga delar. Jag är aldrig särskilt orolig för egen del; jag har bott i den här tydligen ökända staden i snart tio år och det enda jag har varit med om är den gången min dåvarande flickvän spöade upp ett ungdomsgäng som skulle ha det.

När jag korsade en gata hamnade jag på trottoaren bakom en ung tjej och det var helt omöjligt att missa hennes försiktiga blickar åt mitt håll. Hon var ensam, det var mitt i natten och hon rörde sig i ett område som polisen aldrig förvånas över att kallas till. Jag är så långt från hotfull som man rimligen kan bli - jag är kort, inte särskilt kraftigt byggd, och ser bra mycket snällare ut än jag är - men där och då var jag skrämmande. Hon kastade blickar över axeln och undrade om jag var killen som skulle försöka våldta henne. Om det här var kvällen det skulle hända.

Jag önskade att det fanns en skylt jag kunde hålla upp som förklarade att jag snarare var den hon helst av allt ville ha i närheten vid ett tillfälle som detta. Ett lösenord, ett tecken, vad som helst. Det fanns ingenting. Det enda jag kunde göra var att hålla mig så långt ifrån henne som möjligt medan jag skyndade på stegen så att jag kvickt passerade henne och försvann ur sikte. Jag hoppas att det gjorde henne lite lugnare.

Jag vill inte vara skrämmande. Jag vill inte göra människor rädda bara för att jag råkar vara i närheten och det är mörkt, men min Y-kromosom och handlingar som utförts av andra med Y-kromosom gör mig skrämmande, och det finns ingenting jag kan göra åt det.

Amelia Adamos telefon är misstänksamt tyst

När jag pluggade var det en gång en kurskamrat som klagade över att den delkursens litteratur inte innehöll några böcker skrivna av kvinnor. Jag önskar att jag hade sagt det jag redan då tänkte, nämligen "vilka böcker tycker du vi borde ha haft i stället?". Att en kort kurslitteraturlista inte innehåller kvinnliga författare - särskilt när ämnet var så gravt könsorelaterat som offentlighetsprincipen, källskydd osv - betyder precis ingenting om det inte där ute finns bättre böcker i ämnet, skrivna av kvinnor och helst ignorerade på grund av författarnas kön. Det vore värt att klaga på.

Eftersom studier på Lunds universitet ska genomsyras av genusperspektiv, miljötänkande och IMER (som har nåt med etnicitet att göra) så hade vi även en hög föreläsningar om kvinnor i media och därtill hängande frågor. Det finns mycket vettigt att säga om det, till exempel att kvinnor i högre grad än män syns som våldsbrottsoffer samtidigt som våldsbrott mot män är mycket vanligare än våldsbrott mot kvinnor, men föreläsaren i fråga valde i stället att fokusera på att man när man behövde ett uttalande i en politisk fråga inte ringde Amelia Adamo utan chefredaktören på DN.

Den gången sa jag faktiskt vad jag tänkte, vilket var "man ringer i och för sig inte chefredaktören på Slitz heller". Hon sa "nej, det gör man inte" och bytte ämne. Jag tyckte att invändningen var värd mer än så. Man låter inte bli att ringa Amelia Adamo för att hon har äggstockar utan för att hon är chefredaktör på Amelia. Man ringer inte chefredaktören på DN för att han har testiklar utan för att han är chefredaktör på DN. Om chefredaktören på DN avgick och ersattes av en kvinna och man då slutade ringa DN-redaktionen, det vore värt att klaga på.

Sen dess har chefredaktören på DN avgått och ersatts av en kvinna. Telefonen ringer fortfarande.

Det påminner mig om konspirationsteoretikers strategier. Man letar reda på enstaka händelser och specifika förhållanden (gärna med tillägget "SAMMANTRÄFFANDE?!!??") och utan att analysera orsaker eller sammanhang framhåller man dem som bevis för sin tes. Just den här kvinnan deltar inte i politiska debatter. Just den här boken skrevs av en man. Om man bara radar upp tillräckligt många fakta så måste det ju bli något till slut, eller hur?

Det som gör att jag tycker det här är så synd är att jag faktiskt tycker att det finns saker att säga om könskamp och jämställdhet. Det finns synvinklar att sprida, kunskap att fördela och medvetanden att väcka, men man gör det inte genom att klaga på namnen på kursböckers omslag.

Bechdeltestet

Bechdeltestet är ett slags syraprov för närvaron av kvinnliga karaktärer i en film. För att filmen ska klara Bechdeltestet måste den innehålla två kvinnor som pratar med varandra om något annat än en man. Det uppfanns i en serie vid namn Dykes to Watch Out For som - vilket jag hoppas är uppenbart av titeln - har en subtil feministisk underton.

Nu är Bechdeltestet inte ett vansinnigt bra sätt att avgöra huruvida en film är feministisk eller inte. Den kan vara misogyn utav bara helvete och ändå klara Bechdeltestet, och det går säkert att göra en stabilt feministisk film som inte klarar det. Jag finner det intressant mest för att det fick mig att få upp ögonen för hur otroligt många filmer som inte klarar testet.

Det borde inte vara så svårt att ha två representanter för halva världens befolkning som pratar om något annat än den andra halvan. Manliga karaktärer pratar om allt möjligt, även om kvinnor naturligtvis också är ett vanligt samtalsämne, men kvinnor uppträder oftast i låga antal vilket gör att de mest pratar med män och när de ibland dyker upp i flock så börjar de remarkabelt ofta prata karlar.

2012, som jag såg i går, är ett lysande exempel. Av tre viktiga kvinnliga karaktärer umgås en enbart med män och när de andra två till slut växlar några ord med varandra pratar de om sina pojkvänner. Just detta sista faller det fantastiskt ofta på. Gå igenom de senaste filmerna du såg i huvudet. Antagligen stämmer det för en ögonbrynshöjande hög andel av dem, vilket säger något om samtida filmkultur. Kanske säger det bara att de flesta manusförfattare är män och håller sig till det de begriper sig på.

Det är inte bara filmskapare som har problem med kvinnliga karaktärer. Recensenter och vanliga filmtittare har också svårt att se dem som neutrala. De är alltid representanter för sitt kön på samma sätt som ett bög är alla bögar och en svart är alla svarta. När man vill ha lite variation i sin rolluppsättning gör man kanske en till bög, en till svart... eller en till kvinna. En av de här sakerna är inte som de andra två.

Det ledde till exempel till den mycket märkliga kritiken mot The Descent, där sex kvinnor ger sig ut på en grottutflykt. Det är en film som klarar Bechdeltestet så många gånger om att den nästan tog med sig ett par andra filmer på vägen. Vad kritiserades den för? Kvinnorna var för sexigt klädda.

De bar inte stringtrosor och pushup-bh. De klängde inte omkring uppsminkade och inoljade och ålade sig framför kameran. De var skådespelerskor och därför rätt snygga, men de hade på sig klart vettiga kläder för grottutforskning i den tempererade zonen, vilket innebär att man visar en del hud men inte mer än man ser på gatan en hyggligt varm dag, och de blev svettiga och skitiga vilket man även i verkligheten blir av att klättra omkring i en grotta.

Men de här recensenterna, skolade att se kvinnor som kvinnor och ingenting annat än kvinnor, reagerade reflexmässigt och klassade filmen som exploitativ. Åt helvete med att det här är något så ovanligt som en film med enbart kvinnliga karaktärer som dessutom inte primärt handlar om förhållanden och barn även om dessa saker också avhandlas här och var. Det regnar filmer med enbart manliga karaktärer och det nämns knappt, för fortfarande 2010 gäller det att män är människor medan kvinnor är kvinnor. Därför klarar så pass få filmer Bechdeltestet. Därför hade sex män kunnat gå ner i den där grottan och visa hur mycket hud som helst utan att kritiseras - möjligen hyllas - medan sex kvinnor kan vara hur starka och bra karaktärer som helst, deras kläder kommer ändå att nagelfaras lika mycket som deras skådespeleri.

Hype backlash

Som många misantroper med enormt ego har jag en spontan drift att söka utanförskap för att bekräfta min särskiljning från den stora massan. Faktum är att ett väldigt lätt sätt att göra mig irriterad är att hålla med mig på ett korkat sätt eller bara vara någon jag inte gillar och tycka som jag gör i nästan vilken fråga som helst. Det är naturligtvis ingen egenskap jag uppskattar hos mig själv och verkligen inte en som jag aktivt odlar, men i slutändan är vi alla våra körtlars strykpojkar.

Jag har även en tendens att inte förstå hype när jag till slut själv upplever föremålet för hypen, och jag misstänker att det kan vara en bieffekt av ovanstående. Jag måste till exempel då och då påminna mig själv om att jag faktiskt tyckte att Inception var riktigt bra, om än inte alls vad jag väntade mig och inte alls så bra som man skulle kunna tro av mottagandet den fått. Människor som inte ens gillar film frågar varandra om de sett den än. Varenda kotte som ser den sprutar lovord över den och den har raketsnabbt gått upp till tredjeplatsen på IMDb:s top 250-lista, placerad över sådana cinematiska bagateller som The Good, the Bad and the Ugly, Pulp Fiction, 12 Angry Men, The Dark Knight och Casablanca.

Det jag är rädd för är att jag dömer ut saker som folk i allmänhet gillar på just den grunden att folk i allmänhet gillar det. När jag tänker på saker jag gillat trots hype - The Kite Runner, Låt den rätte komma in - så kände jag inte till hypen i förväg. När jag såg filmversionen av Låt den rätte komma in kunde jag verkligen inte begripa varför den filmen hade blivit så uppskattad, spritts utomlands och fått fantastiska recensioner av kritiker som tillbringar sin tid med att skriva om varenda storfilm producerad av de största namnen i den internationella filmbranschen. Den tog boken, tog bort allt som gjorde boken speciell och bra och annorlunda än vilken vampyrhistoria som helst, och filmade det med, ärligt talat, inte särskilt heta skådespelare.

När jag nyligen till slut såg Män som hatar kvinnor (jag får väl ta och läsa boken förr eller senare, om inte annat så för att hålla mig uppdaterad inom kontemporär populärkultur) kände jag ungefär likadant. Det är en bra film, och om inte annat så påverkade våldtäktscenerna mig ungefär tio gånger så mycket som den ökända motsvarande scenen i Irreversible - de här var riktigt jobbiga att sitta igenom - men har jag en aning om varför just den här filmen har slagit på andra sidan Atlanten så till den milda grad att de inte fort nog kan hitta nån till att spela Lisbeth Salander? Nej.

Det jag är orolig för är att det är just hypen som gör det, och jag vill inte vara ett drygpretto som spontanhatar allting som vanligt folk gillar för att markera att jag, vid profetens skägg, inte tillhör den kategorin. För att bevisa annorlunda vill jag därför gärna komma på något som jag älskar skiten ur trots hype. Det måste ju finnas i alla fall en handfull sådana exempel även om jag nu har en smak som vilt skiljer sig från den genomsnittsmänskliga. Man skulle väl kunna kalla Casablanca eller The Godfather för exempel, men det är ju filmer som gillas av en grupp som jag kan tänka mig att mitt undermedvetna vill att jag ska vara medlem av. Det var rätt länge sen jag hörde Casablanca prisas i fikarummet på jobbet.

Jag kan bara komma på ett exempel i modern tid: The Dark Knight. Tokhypead sen innan den började spelas in, varenda liten gnutta information som slapp ut gjorde mig bara piggare på att se den (den där första trailern med Michael Caine och Heath Ledgers röster bakom en svart bild med Batmansymbolen - satan jävlar) och när jag fick se den levde den upp till varenda subkvark hype och har förblivit en film som ligger högt upp på min personliga lista.

Men det är alltså det enda, och det gör mig lite orolig. Om jag automatiskt ogillar det som hypeas så är jag egentligen likvärdig med nån som har Avatar som sin favoritfilm och The Da Vinci Code som sin favoritbok, huvudsakligen för att han inte sett eller läst nåt vettigt på de senaste tjugo åren.

Så lite hjälp här, om jag får be. Jag har ändå tjatat en del om mina konstnärliga preferenser; vad gillar jag som också är tokpopulärt?

Är inte sexualmoral lite 1950?

Häromsistens läste jag om en lättare studie av nittiotalisters åsikter om sex för tydligen låter man såna småbarn knulla nu för tiden. Det som framkom var att de tyckte att det var okej att ha sex utan känslor och att man kunde ha one-night-stands utan att det var någon större grej, men också att en tjej som har många sexpartners får dåligt rykte medan en kille i samma situation får gott rykte.

När jag diskuterade det senare med en vän som strax kommer att göra mig sällskap på den här sidan om trettiostrecket så var vi rörande överens om två saker. För det första att det ju är jävligt om det är så, men framför allt att det inte ens var så när vi gick i skolan och jagade velociraptorer på rasterna.

Jag har hört det här hela mitt liv. Tjejer som knullar mycket är madrasser, killar som knullar mycket är gudar. Det är en vedertagen sanning som jag inte tror att jag nånsin hört ifrågasatt, och den har egentligen bara ett litet problem: det stämmer fan inte. Jag tänker tillbaka på min egen tid i högstadium och gymnasium och föreställer mig att någon skulle säga "hon är en sån hora, hon har haft sex med X killar" och/eller "han är en sån hingst, han har haft sex med X tjejer". Blotta faktum att jag behöver föreställa mig det eftersom det aldrig faktiskt hände säger en hel del.

Hur skulle jag ha reagerat? Hur skulle andra ha reagerat? Jag har ärligt talat inte en aning för det ligger så långt ifrån min faktiska erfarenhet. Det var... fan, jag vet inte ens hur jag ska uttrycka det. Det var ingenting man sa. Det var ingenting man tänkte, ens (på den tiden var barriärerna mellan det man tänkte och det man sa hur som helst väldigt bräckliga). Hur många någon hade knullat var inte en faktor bortom att jag gärna ville att min egen siffra skulle vara högre.

Vi var inga helgon. Om en tjej dumpade en kompis eller var otrogen, visst, då var hon en jävla slyna och tjejer är cp men vi är inte bittra. Kanske inte den mest högt stående driften i galaxen, men ibland behöver man vara grottmänniska och det gick ju över. Att däremot ha en åsikt om någons sexuella bakgrund dök inte upp i min skalle och såvitt jag märkte inte i någon annans heller.

Eftersom Jung hade rätt vaknade jag tidigt i morse och tyckte att det var optimalt att stanna under täcket och titta på Dr Phil, som i dag bland annat avhandlade sexualmoral. Som gäst hade han en kvinna som - håll i er - ibland hade sex på första dejten. Den manspanel som tillfrågades var enig. En sådan kvinna skulle man aldrig dejta på allvar. Det var ingen man tog hem för att träffa familjen. Man kunde aldrig respektera henne. Detta framställdes inte som tips till kvinnan om att vissa män tänkte på det här viset och om hon var intresserad av ett sånt besynnerligt miffo så skulle hon sexvägra ett tag, utan som en allmänt tillämpbar sanning. Så här tänker män, och det är inte ens något konstigt med det utan mer eller mindre självklart. Den gode doktorn själv talade om hennes sexvanor såsom talande om hennes moral och etik.

Jag var tvungen att kolla kalendern och se om jag hade transporterats sextio år tillbaka i tiden. Detta är inte bara felaktigt utan direkt förolämpande. Jag utmålas som en gravt primitiv varelse med direkt patetiska hangups om sex och en syn på könsspelet som aldrig borde ha uppstått och när den nu gjorde det borde ha bränts för länge sen.

Vem vill ha en flickvän som betraktar sex som en bräcklig glaspärla som hon "ger" bort först efter en godtyckligt lång period? Vilket slags förhållande kan man egentligen ha med en kvinna som vill ha sex men låter bli för att, tja, oklart, för att man ska uppskatta det mer när man får det, kanske? Tror nån att den vanan kommer att upphöra när dejtperioden passerats?

Nej, ge mig en total slampa. Nån som gillar sex, har det precis när hon vill och annars låter bli. Sex är gött, varken mer eller mindre, och relationer är komplicerade nog som de är utan att blanda in en meningslös låtsasmoral i en aktivitet som är så fundamentalt positiv för alla inblandade.

Spritens inverkan på moralen

Eftersom fullständig information är av allmän godo: Jag är i skrivande stund onykter, vilket (tror jag) gör detta till min blogging-under-the-influence-premiär. Vi får hoppas det inte blir blogging while impaired.

Jag har inte prövat många olika droger i mitt liv, men samtliga som jag har tagit i rekreativt syfte har en sak gemensamt: Man vet att man är påverkad. Det finns en nykter bit längst inne som är medveten om att det här inte riktigt är jag. Det är inte normalt.

Det betyder inte att jag inte har gjort ogenomtänkta saker i påverkat tillstånd. Det har jag definitivt. Saker som jag inte hade gjort om jag hade varit nykter. Jag vet att det händer, jag förstår det, och jag är själv skyldig till det.

Det finns dock två stora skillnader mellan mig och många andra människor. Den första är att om jag är berusad och någon annan är nykter och den senare personen säger till mig att det jag håller på med eller är på väg att göra eller säga, det ska jag nog inte göra... då lyssnar jag. Det är faktiskt det som snabbast rycker mig ur en buzz; om någon säger att jag är för full eller är störig eller vad som helst. Jag hatar när andra människor är sådana så jag vill fan inte vara sån själv.

Den andra skillnaden är tyvärr betydligt allvarligare. Alkohol anses allmänt vara en starkt bidragande faktor till alla möjliga obehagligheter. Misshandel, våldtäkt och så vidare. Visst, det är väl lättare att hamna i slagsmål efter ett par styva drinkar. Man blir mindre benägen att sticka sin väg och mindre förmögen att prata sig ur det, men det handlar om att en situation där man blir provocerad av någon annan mer sannolikt kommer att sluta med våld.

Om man på riktigt misshandlar och/eller våldtar när man är berusad, så ligger man väldigt nära den gränsen när man är nykter också. Ingen som totalt saknar intresse för den typen av aktiviteter blir plötsligt brutal våldtäktsman efter en rad shots. Jag misstänker att det helt enkelt är en praktisk ursäkt. Det är lättare att döva samvetet när man har druckit och efteråt kan man i alla fall skylla på det; "jag är fortfarande en hygglig kille, jag drack bara alldeles för mycket den kvällen". Det har vi alla gjort. Men vi har inte alla begått våldtäkt.

Du har inga rättigheter

Fredrik Segerfeldt hävdar i replik till Alf Svensson att vatten inte är en mänsklig rättighet. Det har han i och för sig rätt i, men inte av den anledning han tror. Till att börja med verkar det föreligga ett rätt fett missförstånd någonstans eftersom han tydligen tycker att liv är en mänsklig rättighet och sist jag kollade var vatten en förutsättning för mänskligt liv, vilket rimligen måste innebära att vatten är en mänsklig rättighet.

Men låt oss lämna det därhän. Det egentliga problemet med argumentationen är att mänskliga rättigheter (och, för den delen, alla rättigheter som inte kallas för mänskliga) inte existerar. De är en konstruktion, en överenskommelse som man kan acceptera eller förkasta.

Segerfeldt kallar de rättigheter han tycker förtjänar kallas mänskliga för "universella och okränkbara". Det är de inte. Det räcker med att en nu levande eller död människa inte håller med så är de per definition inte universella, och okränkbara är de verkligen inte. De kränks hela tiden. Det Segerfeldt menar är troligen att det finns en grupp principer som han hett önskar vore universella och okränkbara. Dit hör rätten till liv. Rätten till betald semester gör det inte.

Problemet är att han helt godtyckligt valt ut dessa principer. Det är inget särskilt med rätten till liv som gör den objektivt mer eller mindre universell och okränkbar än rätten till betald semester (okej, man behöver vara vid liv för att ha nytta av den betalda semestern, men å andra sidan behöver man ju vatten för att ha nytta av rätten till liv). Han har bara bestämt att det är så.

Rättigheter saknar i sig betydelse. Det enda intressanta är vad man kan göra och vad man inte kan göra. Jag kan mycket väl ha rätt att åka till månen men om jag inte har möjligheten är den rättigheten irrelevant. Att jag har rätt att inte bli skjuten hindrar ingen från att skjuta mig. Man kan inte prata med en knytnäve men man kan slå någon på käften, och det är därför som de enda meningsfulla rättigheterna är sådana som backas upp med våld eller hot om våld. Det är en tragisk realitet och jag längtar efter en värld som fungerar annorlunda, men den är inte här och jag tror inte att något som liknar en människa kommer att få se den.

Hellre fria än fälla

Mats Alm har blivit slutgiltigt frikänd, det kommer inte att bli något överklagande och om det inte dyker upp något helt nytt och riktigt fett bevis så är han fri. Han har dessutom ballar nog att ansöka om nåd vad gäller de två månader han har kvar av straffet som han fick för att ha eldat upp sin sambos kropp efter att han inte dödade henne. I hans läge skulle jag falla på knä, tacka min lyckliga stjärna och sitta de där två månaderna, men det är ju jag.

Jag tänker inte uttala mig om huruvida han är skyldig eller inte utom för att säga att om han är oskyldig så har jag en hel del frågor att ställa till honom. Det som däremot är helt klart är att i princip alla tror att han är skyldig. Jag tror fan inte jag har hört eller läst en enda avvikande åsikt i den frågan.

Eftersom jag är spontant motvalls tänkte jag därför hitta en positiv vinkling på det hela, och det är faktiskt inte ens svårt. Det vi nämligen bevisar med det här fallet är att rättssystemet fungerar i den meningen att det är möjligt att slå TV4 och Aftonbladet, att det är möjligt att gå fri fast man dömts på förhand av Folkets Domstol.

Vad man än har för åsikt om Mats Alms skuld eller oskuld så är det fantastiskt bra att det fortfarande finns en ogenomtränglig vägg mellan opinionen och domstolarna, och att det fortfarande inte handlar om huruvida man tror att den åtalade är skyldig eller inte utan om huruvida åklagaren har lyckats bevisa det enligt lagens bokstav.

Det här är något vi ska vara väldigt glada över och väldigt rädda om. Den dag man kan åka dit för att folk i allmänhet tror att man har gjort nåt, den dag som domstolens utslag styrs av vad domaren läste i Expressen, då är rättssäkerheten i bitar och samhället på väg åt helvete. Jag tycker att vi alla ska ha i alla fall blandade känslor när vi ser Mats Alm lämna fängelset.

Det finns inga regler

Jag insåg så här på torsdagseftermiddagen att mitt förra inlägg kan ha gett intrycket att jag anammar en åsikt som i själva verket är diametralt motsatt min faktiska uppfattning. Det rör sig om konstens eventuella subjektivitet och objektivitet. Jag hävdar på intet vis att de knep jag pratade om är objektivt bra och jag kan inte heller påstå att The Notebook (och inte ens The Da Vinci Code) är objektivt dåliga verk bara för att den förra är en lista över amatörmisstag och den andra består av lögner, derivat och värdelös prosa.

Konst i alla dess former är fullständigt och oåterkalleligen subjektiv. Den saknar regler. Jag tycker att det är rent larv att ställa ut en helgrön tavla och ännu larvigare att stå där med käften full av jordnötter och beundra det radikala verket, men konst är det och jag har ingen som helst grund för att påstå att det är larv på någon högre nivå än min personliga åsikt.

Många - huvudsakligen de som pluggat konst och för sitt eget berättigandes skull måste hävda sånt - hävdar att det finns regler som är objektivt korrekta. Detta påstående faller på sin egen orimlighet; om någon målar en tavla som slaviskt följer varenda regel som någonsin formulerats av en koftklädd konstbeundrare och jag inte tycker tavlan är snygg, då är den vid profetens skägg inte snygg heller, oavsett hur många konststudenter som försöker förklara för mig att den är det.

Om de här reglerna verkligen existerade och vore direktlinjer till det allmänmänskliga sinnet för estetik, då skulle vi gilla samma tavlor och samma statyer och samma dikter och samma böcker och samma filmer allihop. Det gör vi inte, så de finns inte. Jag kan fullständigt trollbindas av ett konstverk som någon annan bara gäspar inför, och vi har rätt båda två.

Vad var då allt det här tjafset om "show, don't tell" som jag hävde ur mig häromdagen? Jo, det finns regler. Bara inte objektivt korrekta sådana. Det finns regler som ger råd till den kämpande konstnären, knep som har hjälpt andra kämpande konstnärer, metoder som gör att konstverket får ett bättre mottagande av den genomsnittlige konstkonsumenten. Om man följer dem så blir resultatet i allmänhet bättre. Men om en viss konstkonsument fnyser och säger att han föredrar Dogs Playing Poker, då har man absolut inget på fötterna om man säger emot.

Är inte Casablanca bättre än Armageddon? Är inte The Kite Runner bättre än The Da Vinci Code? Är inte Bone bättre än någon hastigt utspydd och massproducerad ankserie, och är inte Signols Sandy Beach klart överlägsen slumpad förskoleelevs teckningar? Jo, och om någon säger annorlunda så tänker jag i mitt stilla sinne att han är antingen knäpp, korkad eller intellektuellt berövad. Jag kan rentav få för mig att säga det högt. Men en bergfast sanning är det inte.

Inte fullt så ultimat

Jag har alltid gillat att berätta historier. Som barn hittade jag helt enkelt på bara för att jag tyckte om att se folks reaktioner på vad det nu var för nåt jag stod och hävdade. I någon mening håller jag väl fortfarande på med samma sak, men jag struntar i att låtsas att det är sant. Det blir bara så dålig stämning när de upptäcker att man ljuger.

Numera är jag också intresserad av historieberättande på ett mer teoretiskt plan. Det är helt enkelt fascinerande att det finns knep som har fungerat sen den förste stenålderspoeten skanderade vid elden, knep som dyker upp och växer i popularitet för att sedan försvinna, och knep som faller platt praktiskt taget varenda gång. En del går igen i alla kulturer och alla tider, om och om igen, om än inte på det sätt som Joseph Campbell kände sig tvungen att börja hävda när han upptäckte att han inte kunde fylla en hel bok med det han hade.

Till exempel skriver man aldrig "det är helt enkelt fascinerande att det finns knep...", varken som berättarröst eller som en karaktärs replik; man låter i stället händelser och dialog visa att karaktären tycker att detta är förbannat fascinerande. Det kallas för "show, don't tell". Det är en regel man ibland kan göra undantag ifrån, men då för att visa att karaktären har en hyggligt god grad av självinsikt och pratar från hjärtat. Det man verkligen inte gör är att genom berättarröst försäkra läsaren om att en karaktär är otroligt intelligent för att sen fylla en bok eller film med diverse idiotier som den karaktären tar för sig. Det är amatörmässigt, det är klantigt, och det är irriterande.

Vadan nu detta etterspyende? Har jag månne upplevt något överskattat och behöver bitcha? Ni känner mig alltför väl, kära läsare. Nej, jag har inte läst om The Da Vinci Code (det kommer jag inshallah aldrig att göra). I stället har jag sett The Notebook, en film som kallats för den ultimata chickflicken. Om den är det har jag aldrig varit säkrare på att jag är man än just nu.

Jag har inte i allmänhet något emot chickflicks. Jag tycker riktigt bra om filmer som Legends of the Fall, The Remains of the Day och Titanic, och Before Sunrise tillhör mina favoritfilmer någonsin. Vet du vad de har gemensamt? Ingen av dem säger "han var så smart och trevlig och härlig att hon blev kär i honom nästan direkt" utan att visa minsta lilla tecken på personkemi mellan karaktärerna. De visar, de berättar inte.

I skarp kontrast har vi då The Notebook. Den manliga huvudrollen är en halvpsykotisk typ som presenterar sig för den kvinnliga huvudrollen genom att inte acceptera ett nej och hota att skada sig själv om hon inte går med på att träffa honom. När de har suttit tysta och åtskilda i en mörk biosalong i en och en halv timme är hon plötsligt mycket piggare på att umgås med honom, vilket han utnyttjar till att racka ner på hennes liv. Sen serveras vi informationen att de blivit kära i varandra. Troligen är grunden till deras djupa connection att de båda två saknar personlighet.

Berättarrösten informerar oss om så spännande saker som att de först tillbringade varje vaket ögonblick tillsammans och sedan blev oskiljaktiga. Den berättar att det var en osannolik romans, vilket vi håller med om, och att de två bråkade och grälade precis hela tiden men helt enkelt var galna i varandra ändå, vilket väl kan verka lite smågulligt om man är nio år gammal, men vilken vettig människa kan höra en berättarröst kallt säga "they were crazy about each other" och känna ett pirr i hjärteroten? Show, don't tell. En karaktär beskrivs som "smart, funny, sophisticated and charming" utan att vi får se honom göra eller säga något smart, roligt, sofistikerat eller charmigt.

Det känns, för att tjata lite mer om Dan Brown, som när jag läste The Da Vinci Code. Människor som har läst mer än en handfull böcker borde inte gilla den, och människor som har sett mer än en handfull filmer borde inte gilla The Notebook. Men det gör de. Jag antar att det är något slags verklighetsflykt, uppfyllande av en fantasi, men vilken fantasi? Fantasin om en kille som man inte har något gemensamt med, som tvingar till sig ens sällskap och som skäller ut en så fort han får chansen?

Inte så jävla konstigt att en annan har torka.

I huvudet på en diktator

De senaste dagarna har jag läst lite om de hårdare muslimska länderna - med Saudiarabien som flaggbärare - och återigen förundrats över hur märkligt det här med slöja och burka och hela den patriarkaliska kulturen egentligen är. I ett samhälle där män har all makt stänger man in kvinnokroppar, något som män i allmänhet tycker är rätt gött, i gravt osexiga fängelser av färglöst tyg.

Visst, det finns en massa anledningar att hata det här, men om vi för ögonblicket skiter i jämlikhet och feministiska perspektiv och sexualpolitiska realiteter och freudianska böjelser och nästan allt som börjar med socio-, jag vill bara veta vad i helvete det är för en märklig, påstått straight man som hittar på något sånt. Om jag skulle designa ett patriarkaliskt, diktatoriskt samhälle och sket fullständigt i vad andra tyckte om att leva där... jag är inte säker på att kvinnor skulle få ha på sig något alls. Okej, bikini eller nåt. Aldrig i livet att jag skulle tillåta kläder som täcker kropp och ansikte och hår och gör kvinnor ungefär lika attraktiva som ett trästaket. Fuck that with a ten-foot carrot.

Jag menar, jag tycker att jag är en rätt upplyst 2000-tals-man, men min uppfattning om paradiset är typ att sitta och dricka öl med kompisar nånstans där videon till Call on Me går på oändlig loop med ljudet av. Jag tycker att en stor anledning att gilla sommaren är att folk är snyggare och har mindre kläder på sig, och jag finner det direkt upplyftande att se en attraktiv kvinna promenera förbi. Ursäkta om jag glor, jag försöker vara subtil men ögonen har sina egna planer och frågar sällan min rationella sida om råd.

Makthavarna i de här udda länderna är redan män med all makt i samhällen som ger män all makt och tydligen har de inga skrupler angående att använda den; de bryr sig inte ett jävla dugg om vad deras kvinnliga undersåtar tycker om saken. Och vad gör de? Förvandlar sin värld till ett ställe där man aldrig får se en snygg kvinna. De har en hammare och i stället för att bygga en battlemech slår de sig själva i skrevet, om och om igen.

Det är inte bara islamisterna; det är fan alla diktatorer och andra som har alla chanser i världen att snickra ihop sitt idealsamhälle. Vad förbjuder de? Allt som är gött. Att knulla med vem man vill. Att dricka sig buzzing en fredagkväll. Pratar vi om de ultimata bitterkukarna här, eller får de nåt slags thrill av själva förbudshandlingen? Nej, den dag jag får designa världen och inte bryr mig om vad andra tycker, då kommer sex och alkohol att vara obligatoriskt. Who's with me?