Två frågor om porr

Porr är riktigt, riktigt konstigt. Då menar jag inte företeelsen i sig - dess existens är ju rätt lättförklarad och dess attraktion rätt uppenbar - utan ett par av detaljerna kring den moderna porren. Jag har sammanfattat mina undringar i två frågor.

1. Varför levereras porr i långfilmsform?

I videobandspelarens barndom fanns det två stora format: Betamax och VHS. Betamax var det tekniskt överlägsna formatet med bättre bild- och ljudkvalitet, men VHS förvandlade snabbt sin motståndare till en puttefnask och innan VHS själv dräptes av DVD:n hade Betamax nästan helt försvunnit.

Detta berodde på att Sony, företaget bakom Betamax, helt hade missuppfattat vad folk skulle ha videon till. De trodde att man skulle titta på nyheter, inte på långfilm. De tänkte sig att man i snabbköpskassan skulle plocka med sig en halvtimmeskassett i stället för kvällstidningen när man ändå var där och köpte två gula lökar, inte köpa Rocky II och mysa i soffan i stället för på bio. Därför tillverkade de kortare kassetter, folket ville hellre se Sylvester Stallone än Bengt Öste och innan Sony hann reagera var katastrofen ett faktum. Ett typexempel på när den fria marknaden gynnar de bättre beslutsfattarna framför den bättre produkten.

Videobandspelarens (och därmed VHS-formatets) succé tillskrivs ofta porrindustrin. På den internetberövade tiden var enda alternativet för den porrsugne nattöppna biografer med klibbiga golv, så det är klart att det var attraktivt att sitta ensam i egen soffa i stället, eller rentav titta tillsammans med någon man frivilligt umgicks med snarare än orakade karlar vars regnrockar lika gärna kunde dölja köksknivar som erektioner. Däremot kan man fråga sig varför porrindustrin omfamnade det långa formatet.

Det här är inte mitt specialområde och jag har inte gjort några djupare efterforskningar, men jag har svårt att tänka mig att den genomsnittlige porrkonsumenten laddar upp med doftljus och massageolja och gör en romantisk kväll av det. Jag tror inte han sitter där och lever sig in i handlingen - jag vill hävda att denna min uppfattning backas upp av kvalitén som handlingen i allmänhet uppnår - utan snarare är det nog snabbspolning fram till det första nakna bröstet.

Naturligtvis finns undantag. Det finns otvivelaktigt en hel hög människor som vill ha handling och genomtänkta situationer och gott skådespeleri och meningsfull dialog, men det är inte de människorna som dikterar marknaden. Den som tror annorlunda ombeds ta en titt på marknaden. Så kallad "bra" porr utgör en nischverksamhet som har hygglig chans att få nyhetsplats i dagstidningar så fort den gör väsen av sig, medan den stora floden består av något som välvilligt kan kallas skräp.

Under de omständigheterna kan man tycka att porrindustrin borde ha siktat in sig på självständiga scener, tio-femton minuter långa, med kanske en minuts setup (så man kan fastställa huruvida det handlar om en sextörstig milf eller en slampig studentska) och sen resten sex. I stället blev det alltså långfilmer med låtsashandling och utspridda sexscener och VHS blev det uppenbara valet. Man undrar varför.

2. Vem är det som betalar för porr?

Låt oss lämna därhän alla moraliska och politiska ställningstaganden i den här frågan. Låt oss för tillfället ignorera huruvida porr är kvinnoförnedrande, samhällsförstörande, människokränkande och/eller allmänt skadligt. Låt oss i stället ställa oss frågan vem i helvete det är som betalar för porr.

Efter att ha läst den utmärkta boken Porr - en bästsäljande historia av Mattias Andersson är jag övertygad om att de inte är särskilt många, men onekligen finns de. Någon köper film och tidningar och betalar medlemsavgifter till porrsidor på internet, detta trots att det finns så mycket gratis tillgänglig porr att ingen människa kan hinna med allt ens om han masturberar dygnet runt under hela sitt postpubertala liv. Det går inte ens att hålla jämna steg med nyproduktionen.

Jag tycker inte det i sig är konstigt att betala för saker man kan få gratis. I dessa pirattider hyr jag fortfarande film, huvudsakligen för att jag tycker om film och inte har något emot att bidra till det. Jag har dock mycket svårt att föreställa mig en porrkonsument som följer samma resonemang.

Det finns redan i praktiken oändligt med porr. För en gångs skull är kvällstidningarnas version inte överdriven. Det flödar och sprutar och svämmar över alla bräddar och den som aldrig har stött på det ens av misstag kan inte tillbringa särskilt mycket tid på nätet.

Porren behöver därmed inget stöd. Om det aldrig mer produceras porr kan hela världens porrfantaster ändå tillbringa resten av sina liv med att jaga porr utan att någonsin riskera att få slut på byte. De mest skilda fetischer är välförsedda med material och om man har en så sällsynt dragning att den inte finns representerad, om inte ens pterodaktylporr uppfyller ens önskemål, då är det nog dödfött att sitta och vänta på att porrindustrin ska få ändan ur vagnen och tillfredsställa ens längtan, hur mycket pengar man än stoppar in i den.

Vidare är internets gratisporr en god källa till något som, med resonemanget jag utvecklade under fråga ett, måste betraktas som överlägset betalporren. Om det finns ett ställe där man kan hitta självständiga scener med en minuts setup och resten sex så är det på the information super highway, adult section.

Det fanns kanske en tid när folk kände sig obekväma med internet och inte visste hur man gjorde och var fanns egentligen allt det där snusket som det skrevs så mycket om, men den tiden måste sägas vara förbi. Det finns någon enstaka gammelfarfar som inte hittar till Google, men nätbruket är utbrett även bland stenkorkade sextioåringar. Det är inte svårt att hitta porr. Det är nästan svårare att låta bli.

Vi har alltså ett överlägset och lättillgängligt gratisalternativ, men det sker ändå ett pengaflöde. Jag sitter här och undrar varför.

Allt vi gör mot oss själva

Härom kvällen såg jag - något splittrat och ouppmärksamt, ska erkännas - en dokumentär om kosmetisk vaginalkirurgi. Mitt intresse började som en obehaglig men definitiv dragning för att sedan utvecklas till en morbid fascination, ungefär som att läsa Youtube-kommentarer.

Höjdpunkten, eller lågvattenmärket om man så vill, nåddes när det presumtiva föremålet för genitalieskulptering försökte föreställa sig och beskriva det hon trodde att en man skulle betrakta som den perfekta vaginan, och jag insåg att det trots ett långt liv av heterosexuell attraktion aldrig har fallit mig in att ägna detta ämne ett ögonblicks eftertanke. I min värld finns det inga perfekta vaginor och därmed ingen vagina som inte är perfekt heller.

Allvarligt talat. När man väl befinner sig i situationen att man fäster blicken på en dittills främmande vulva är dess utseende irrelevant. Såvida det inte rör sig om ett offer för kvinnlig omskärelse eller en faktisk missbildning så pass grav att man i Sverige inte behöver betala operationen själv så kommer ingen vettig rödblodig heteroman att rygga tillbaka inför anblicken eller ens lägga en sekunds tankeverksamhet på den. Vid det laget har han helt andra prioriteter. Han är, som den rara eufemismen uttrycker det, reproduktivt fokuserad.

Just vaginalkirurgi är ett nästan orimligt extremt exempel, men jag tror detta i någon grad stämmer för det mesta vi gör med oss själva i skönhetens namn. Trots min träningsfaiblesse och allmänna health freak-ådra har jag aldrig sett en människa och tänkt att den jäkeln borde gå ner i vikt och motionera mer. Jag har aldrig sett en kvinna och tänkt att hon borde skaffa plastbröst eller en man och tänkt att han borde operera in bicepsimplantat. Det är sånt man tänker om sig själv, inte om andra.

Det betyder inte att det är något fel på att göra det. Jag har själv en defekt som jag är rätt övertygad om att jag är den ende som ser men det hindrar mig inte från att allvarligt överväga plastikkirurgi för att bli av med den. Om dina könsorgan ger dig komplex så fixa för all del till dem om du tycker att det är värt pengarna och risken som det innebär att någon rotar runt med en vass kniv i den klart roligaste biten av din kropp.

Tro bara inte att du måste. Vi har mycket högre krav på oss själva än på andra. Det är bara du och plastikkirurgen som tycker att du behöver det och han har helt annan motivation än du.

Gårdagens värld

Martins kommentar till förra blogginlägget belyste något jag har velat prata om ett tag. Låt det aldrig sägas om mig att jag inte griper tillfällena när de dyker upp.

Människorna som Martin talar om längtar tillbaka till en tid utan våra moderna problem. Det var en tid innan det fanns homosexuella och därmed ingen diskriminering av homosexuella som man måste ha åsikter om, det var en värld utan gruppvåldtäkter och pedofiler, där kvinnojourer inte behövdes eftersom inga kvinnor misshandlades och alla kvinnor dessutom var nöjda med att gå hemma och städa och pyssla i köket, där ingen blev överfallen på stan av påtända ungdomar och familjerna samlades på söndagen för att äta söndagsstek.

Det låter inte så illa, på det hela taget. Det enda problemet är att den världen aldrig funnits och aldrig kommer att finnas.

Om man på den tiden ens vågade säga att man var homosexuell och därför blev diskriminerad så var det bara att acceptera. Blev man våldtagen så tog man allt som oftast det och försökte gå vidare med sitt liv. Levde man i skräck för sin man så kunde man antingen sticka sin väg (och hoppas att han inte hittade en, för någon hjälp fick man inte) eller stanna och försöka stå ut med det.

Den värld som nostalgikerna föreställer sig var i verkligheten full av lidande människor, men det var ett lidande man tryckte ner, gömde undan och försökte ignorera tills man antingen lyckades eller dog, men de ser bara ytan och ytan såg hygglig ut. De inbillar sig att det alltid var lika lätt som i dag att anklaga någon för våldtäkt, hustrumisshandel eller diskriminering, och eftersom ingen klagade förr så hände det ju aldrig heller.

Men det är inte våldtagnas och misshandlades fel att det står om våldtäkt och misshandel i varenda tidning. Det är inte minoriteters fel att man numera måste tänka på minoriteternas rättigheter. Det är inte pojkars fel att det är pedofilskandal inom katolska kyrkan. De här sakerna har alltid hänt och alltid pågått, men det är nu människor inte accepterar dem. Det är nu människor ställer sig upp och säger emot.

Det är något bra, inte något dåligt. Vi befinner oss i en tid när det fortfarande pågår mycket skit till och med i ett land som Sverige, men vi har börjat göra något åt det och framför allt har vi börjat dra fram det i ljuset. Det är en smutsig, obehaglig process men det är parsecs bättre än att dölja det, strunta i det och pressa offren till att hålla tyst. Och det är enda sättet att få tillbaka den värld som nostalgikerna drömmer om. Enda alternativet är att acceptera att det finns mörker i världen och se till att bekämpa det.

Min syn dagen efter

Det är måndagmorgon efter valdagen och ett land undrar hur det kunde gå så här. Mona Sahlin sa att det inte finns några vinnare i det här valet och det är en bra sammanfattning för alla som inte röstade på Sverigedemokraterna. De 5,6 procenten är nog vansinnigt upplyfta av alltihop och Jimmie Åkesson beräknas inte återkomma till Jorden förrän kring allhelgona.

En bekant till mig trodde att det hela berodde på okunskap - framför allt i Skåne - om 30- och 40-talens historia. Det är dels naturligtvis inte sant - vi matas med information om nazism och världskrig här också - och dels precis den typ av jämförelse som spelar Sverigedemokraterna rätt i händerna. Jag tycker enormt illa om dem och jag förstår verkligen inte vad som rör sig i huvudet på en människa som Åkesson, men jag tror heller inte att hans plan är att inrätta dödsläger där bosnier och somalier gasas ihjäl. Om jag måste välja mellan statsminister Åkesson och statsminister Hitler så faller valet på Åkesson efter en betänketid av negativ längd. Vi ska inte låtsas att han är vilken politiker som helst, men ingen tjänar på vansinniga överdrifter som bara får hans anhängare att sluta sig ännu hårdare till honom.

En annan bekant teoretiserade att hälften av Sverigedemokraternas Malmöröster kom från invandrare, och då både han själv och stora delar av hans bekantskapskrets är invandrare kanske han har någon form av uppfattning i den frågan. Detta har ju dessutom Åkesson själv upprepade gånger påstått; han har träffat hur många invandrare som helst som har sagt att de ska rösta på hans parti. Jag antar att det i så fall är i protest mot integrationspolitiken men man kan ju fråga sig hur en kraftig nedskärning av nyinvandringen från länder "utanför den västeuropeiska kultursfären" eller vilken eufemism de för tillfället använder ska hjälpa i den frågan.

Integrationspolitiken betraktades av en tredje bekant som totalt misslyckad, vilket var det som fick mig att sätta mig ner och skriva det här inlägget. Jag är från Malmö, enligt allmän uppfattning den svenska integrationspolitikens stora skamfläck. Visst har vi Rosengård och visst är det illa, ett modernt ghetto med enormt hög andel invandrare och enormt hög andel socialbidragstagare. Till och med den stadsdelen har dock oförtjänt dåligt rykte, trots alla angripna ambulanser och bussar ni har läst om. Jag och mina sextio kilo svenne traskar regelbundet omkring där utan att känna rädsla.

Det är helt enkelt inte så farligt här som man i resten av landet tydligen tror. En bekants bror på tillfälligt besök frågade mig om han inför en utekväll i Malmö borde ta ut kontanter och lämna kortet hemma, för säkerhets skull. Det hade aldrig fallit mig in. Det här är inte Johannesburg eller South Central LA.

Och Malmö är också en plats där varenda trappuppgång och arbetsplats är full av utländska namn. Här finns inte ett kvarter där alla heter Jönsson och Malmberg. Invandrare och infödingar arbetar tillsammans, bor tillsammans, kör bil och handlar mat och tittar på fotboll och går ut med hunden tillsammans.

Det är inte meningen att bära rosa glasögon. Jag tittar bara på min vardag som jag ser den och emedan integrationspolitiken givetvis har sina brister och sina offer så kan jag - bosatt mitt i den främsta symbolen för dess misslyckande - inte se den som den katastrof som den skulle behöva vara för att den skulle motivera Sverigedemokraternas inträde i riksdagen.

De problem vi har beror också till stor del på integrationspolitikens inneboende problem. Om jag flyttade tvärsöver världen skulle jag också bosätta mig nånstans där det fanns en och annan svensk och det gick att köpa lättfil och knäckebröd i butiken på hörnan, och jag skulle bli förbannad om jag tvångsförflyttades bara för att det inte fick bo för många svenskar på samma ställe. Det här är problem utan lösningar om man inte tycker att gränsstängning är en lösning.

Slutligen gör det mig förvånad att det hände nu. Jag minns början av nittiotalet när Ny Demokrati flöt in i riksdagen på liknande idéer - jag har aldrig förstått varför det var okej att regera med deras stöd medan Sverigedemokraterna är en politisk paria - och stämningen var mycket obehagligare då än nu. "Invandring är dåligt för ekonomin"-memet härskade, även om dess vardagsförespråkare inte riktigt kunde förklara varför det var så. Den tiden är förbi, i alla fall såvitt jag märker, och så är det alltså nu Sverigedemokraterna plötsligt fördubblar sitt folkliga stöd och får parlamentsplats.

Vi har några spännande dagar framför oss, och beroende på vad som händer sen kan det följa spännande veckor, månader och år. Jag hoppas att det blir fyra år av välvilligt kompromissande, något som inte kan vara dåligt för en representationsdemokrati då och då.

Mina fiktiva ministrar

Ibland blir det för mycket allvar, särskilt så här i valtider när människor utförsäkras, Sverigedemokrater vinner terräng och pizzabagare... ja, jag vet inte riktigt vad man ska kalla det. Då är det ibland dags att komma ihåg att det även finns små oförargligheter som är lika harmlösa som en igelkott drabbad av mjuktagg.

En av dem är en nyligen avslutad omröstning om filmälskares drömregering. Tyvärr vet jag inte vilka de icke-valda kandidaterna var, men eftersom jag gillar både politik och film och verkligen inte har något bättre för mig så kommer här mina åsikter om slutresultatet.

Statsminister: Gandalf. Här har jag verkligen ingenting att klaga på. Killen tillbringade närmare tusen år med att planera Midgårds öde och även om en och annan av hans planer stötte på patrull så avgick han med en hyggligt villkorslös seger i slutändan. Övermänskligt vis, nästan patologiskt förutseende och han vurmar för samhällets minsta. Det enda trista är väl att han röker på, men förhoppningsvis kan han trolla gräset ur hjärnan när det är dags att ta ett beslut.

Försvarsminister: John Rambo. Ja, eller kanske inte. En gravt PTSD-drabbad våldsbrottsling är inte helt optimal som dirigent av det svenska försvaret, vars relevans för övrigt ligger i klass med Lesothos rymdprogram. Här bör vi i stället ha någon med organisatoriska färdigheter och en förmåga att ta även de minsta uppdrag på enormt allvar. Vad sägs om Pulp Fictions The Wolf? Krigen skulle avlöpa effektivt och problemfritt och efteråt skulle länderna vara snygga och rena utan en avslöjande blodfläck någonstans.

Socialminister: Willy Wonka. En excentrisk godisfabrikör med extremt tvivelaktig bakgrund vad gäller säkerhetsföreskrifterna på hans anläggning, för att inte tala om den väldigt troliga svartarbetesskandal som skulle brisera kort efter valet. Här sätter vi i stället Mary Poppins. Perfekt på alla vis och försedd med magiska krafter vilket är vad det här departementet behöver.

Finansminister: Robin Hood. Är det bara jag eller finns det ett lätt vänsterstråk i det här valet? Emedan jag förstår lockelsen i att ha någon med Locksleys ekonomiska filosofi i finansministerposition så får man hoppas att han har väldigt bra rådgivare. Han kan inte bara hojta "ta från de rika, ge till de fattiga" och hoppas på det bästa.

Justitieminister: Lisbeth Salander. Åh Gud nej. Dildos i röven och tasers i skrevet, hur underhållande det än må vara på film, är inte en god grund för ett rättssamhälle. På den här stolen måste det sitta någon med erfarenhet av juridik, som inte tycker det är tråkigt med några ton pappersarbete och som har sympati för den lilla människan, med andra ord Andy Dufresne från The Shawshank Redemption. Jag kan tänka mig att ha överseende med hans brottsregister för den här sakens skull.

Skolminister: Dumbledore. Hade varit ett klockrent val om det inte vore för hans tendens att ljuga, betrakta regler som hinder att ta sig förbi, attrahera mordiska konspirationer och dö vid olämpliga tillfällen.

Jämställdhetsminister: Pippi Långstrump. En hyperaktiv unge som löser problem genom att vara starkast i stan. Nej, det är i stället här vi ska ha fröken Salander. All diskriminering skulle vara utrotad inom ett dygn och resten av mandatperioden kunde hon tillbringa med att sätta dit barnporrsurfare.

Migrationsminister: Agent J. Jobbet vore rena semestern för honom, men han måste omskolas till att vara något mindre hemlighetsfull och kanske använda strålvapen lite mindre ofta.

Miljöminister: Ronja Rövardotter. Att älska skogar och älvar kanske räcker för att rädda dem, men om inte så kan vi alltid sätta Watership Downs Fiver här. En vildkanin med förmåga att se in i framtiden, en bättre symbol än så kan vi inte hitta för vårt ansvar för världen som de framtida generationerna ska leva i.

Det blev inte feministiskt i år heller

I mina försök att räkna ut vad jag ska rösta på när nu valdagen närmar sig som en musthdrabbad elefant med spikhjälm har jag tillbringat en del tid på diverse partiers hemsidor och gjort en del av de allestädes närvarande valtesterna. Bortsett från att SvD:s blocktest placerade mig hos alliansen medan samma tidnings partitest satte vänsterpartiet, Feministiskt Initiativ, miljöpartiet, socialdemokraterna och Sverigedemokraterna före samtliga allianspartier så har jag väl inte stött på några större överraskningar.

Ett genomgående tema på testerna har varit att Feministiskt Initiativ har rankats rätt högt, och som den vidsynte människa jag försöker vara åsidosatte jag min Schymanantipati och mina allmänt dåliga erfarenheter av människor som gör en poäng av att kalla sig feminister och pluggade deras politik en stund.

Jag önskar att jag kunde säga att jag blev överraskad, såg ljuset och ändrade inställning till det lilla partiet som vill, men det jag hittade var precis det som jag har så svårt för: en politisk plattform som till synes är skapt specifikt för att alienera och exkludera mig och en världsbild som av återkommande mönster drar mycket vidlyftigare slutsatser än vad som är berättigat.

Det är samma misstag som många konspirationsteoretiker gör. Betrakta följande två meningar:

Män har större delen av den politiska och ekonomiska makten.

Männen har större delen av den politiska och ekonomiska makten.

F! ser ingen skillnad på de två meningarna, men i själva verket är det en enorm klyfta dem emellan. Den första är obestridlig av alla som har i alla fall en rudimentär uppfattning om världens beskaffenhet. Män är i snitt rikare, har mer inflytande, sitter i högre positioner och så vidare. Det är män som befinner sig i den politiska och ekonomiska toppen. Alla vet detta.

Den andra meningen antyder att det är män som grupp som bestämmer. Så är det inte. Det spelar ingen roll hur stor kuk jag har (och när jag spelar innebandy behöver jag ingen klubba), jag har ändå inte mer inflytande över politiska och ekonomiska beslut än en trebarnsmor från Eskilstuna.

Det är samma fel som begås av människor som ser enskilda judar i maktposition och drar slutsatsen att en judisk sammanslutning styr världen. Samtidigt går Josef, 27, omkring med fullt medlemskap i haplogrupp J1c3 och undrar varför han aldrig har släppts in där.

Jag har större delen av mitt liv hört talas om den här makten som det påstås att jag i egenskap av penisbärare åtnjuter och som gör att jag är skyldig till att kvinnor misshandlas i hemmet, våldtas i svarttaxibilar, har lägre snittlön och i största allmänhet är knallade av universum. Många gånger har jag ställt frågan vad jag kan göra åt det. Jag vill inte att kvinnor ska misshandlas eller våldtas. Jag vill inte att de ska vara rädda för mig. Jag vill att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och rättigheter i all tänkbar utsträckning. De högljuddare feministerna vet tydligen vad jag kan göra för att ordna det, men de vägrar av oklar anledning berätta det för mig och själv har jag ingen aning.

Jag begriper inte varför jag skulle delta i eller stödja en politisk rörelse som ser mig på det viset, och nej, "nu vet du hur kvinnor har det" är inget bra svar. Om vi ska uppnå jämlikhet är det genom att upphöja kvinnor, inte sänka män. På det här sättet förlorar ni mig, och jag är inte ensam.

Vallokal eller sofflock, den stora frågan

Det är tydligen riksdagsval om en vecka. Vid det här laget brukar jag inte bara ha läst in mig på diverse partiers uttalanden och påstådda avsikter och därefter bestämt mig för vem jag ska lägga min röst på samt fastställt en argumentation med vilken jag kan försvara detta beslut mot vilken rimlig interlokutör som helst, utan jag brukar faktiskt redan ha lagt rösten också.

Den här gången är det värre. Jag har inte förmått uppbringa det minimum av entusiasm för den demokratiska processen som krävs för att studera partiernas skriftliga utstötningar och sortera i floden av halvsanningar och floskler. Jag antar att jag kommer att hamna hos något av de tre rödgröna partierna - inför varje val har jag nyfiket undersökt det andra blocket för vem vet, det kan mycket väl dyka upp något attraktivt där, men varje gång har jag slutat till vänster i alla fall. Bortom det har jag föga aning.

Jag har funderat på att inte rösta alls. En oinformerad väljare gör bäst i att hålla sig borta från urnorna, på samma sätt som jag inte blandar mig i hur man driver kärnkraftverk eller får världens varubörser att fortsätta snurra. Mitt sextonåriga jag, fullt av förakt för det borgerliga bländverk som parlamentarismen utgör, hade varit enormt nöjt med det beslutet vilket är en lika god anledning som någon att inte ta det. Det arroganta fanskapet ska inte sitta där i det förflutna och tro att han är något.

Däremot lägger jag inte mycket vikt vid argumentet att man måste rösta för det är ens demokratiska plikt och våra förfäder dog för rätten att rösta och så vidare. Det våra förfäder eventuellt dog för i de här sammanhangen är rätten att rösta, inte plikten att rösta. De ville inte att vi skulle kedjas ihop och skjutsas iväg till vallokalen för att tvingas stoppa röstsedlarna i kuverten, och om de hade velat det så hade det hur som helst irrelevant. De är döda. Det är inte vi.

Om vi inte känner oss tillräckligt välinformerade, inte litar på den demokratiska processen, inte ser något attraktivt alternativ för oss eller helt enkelt vill skicka just budskapet att vi struntar i det här, då är det enda raka att inte rösta. Det ska inte göras automatiskt bara för att "man ska rösta", det ska göras för att man vill och bryr sig.

Problemet, som en bekant till mig förklarade inför valet 2006, är att fyraprocentsspärren innebär att varje utebliven röst i praktiken är en röst på det största dvärgpartiet. I det här fallet är det Sverigedemokraterna. Ju färre som röstar totalt, desto färre röster behöver de för att komma in i riksdagen. Nu är jag inte vidare rädd för Sverigedemokraterna, men det betyder inte att jag är förtjust i tanken på att låta dem skämma ut vårt land genom att bli invalda. Vi är bättre än så.

Den bekante i fråga bildade till förra valet helt sonika ett eget parti, vilket i Sverige är en extremt simpel process. Man skriver partinamnet på en blank valsedel och röstar. Så om jag under den kommande veckan inte får ordning på min apati och sätter mig in i det politiska läget så blir det nog så att Simon Carlssons Parti får en röst i år också, kanske två om han själv fortfarande är aktiv inom partiet, vilket i så fall innebär en ökning med 100% från 2006 till 2010.

Partiprogrammet? Två punkter.
1. Legalisera cannabis.
2. Kriminalisera tobak.

Jag tycker inte om kvinnor

Jag läste en gång en forumtråd om en kille som drabbats av Nice Guy Syndrome (och inget ont om honom; jag är själv ett långt gånget fall med föga hopp om tillfrisknande) och motargumenten var de vanliga, bland dem en anklagelse om att han egentligen inte tyckte om kvinnor. Det är inte ett ovanligt uttalande, och varje gång jag hör det tänker jag samma sak: Det är klart han inte gör. Det gör inte jag heller, och inte bara för att jag rent allmänt inte tycker särskilt bra om människor.

För det första finns det över tre miljarder kvinnor. De utgör en knapp majoritet av mänskligheten. Hur ända in i fjorton arter medelstora leguaner ska man kunna uttala sig generellt om en så vansinnigt stor och mångfacetterad grupp? Man måste vara ordentligt förtjust i sina medmänniskor för att utan vidare deklarera att man tycker om kvinnor.

Det andra - och, i min mening, större - problemet är att det enda man kan jämföra kvinnor med är män. När man pratar om kvinnor är det i relation till män och när man pratar om män är det i relation till kvinnor. Om man säger att kvinnor är smarta betyder det att män är dummare. Om man säger att män är starka betyder det att kvinnor är svagare. Om man säger att man tycker om kvinnor säger man samtidigt att man tycker illa om män. Annars är uttalandet meningslöst. Att det är socialt accepterat att säga det ena men inte det andra är bara ännu en anledning att ha svårt för folk.

Sist rasismen var mainstream i Sverige var jag inte gammal men dock gammal nog att ha en åsikt som jag givetvis - ni känner mig - spred vitt och brett. Då den inte infattades i nyss nämnda mainstreamrasism fick jag ofta höra dumheter som att jag skulle "gilla" invandrare. Då detta kom från vänner och släktingar ville jag helst säga "Men Gud, jag gillar ju knappt er". Hur skulle jag då kunna gilla tusentals människor som jag aldrig hade träffat och vars enda gemensamma nämnare var att de inte fötts i Sverige men nu befann sig här?

Sålunda: jag tycker inte om kvinnor.
Jag tycker inte om bögar.
Jag tycker inte om judar.
Jag tycker inte om negrer.
Jag tycker inte om invandrare.
Jag har faktiskt ingen särskild åsikt om någon av ovanstående grupper. Det är mig totalt irrelevant om någon har en vagina, idkar karlsex, går till synagogan, har brun hud eller bytt hemland. Det är inte de kriterierna som avgör vad jag tycker om en människa. Det skulle betyda att jag avskyr män, heteron, ickesemiter, vitingar och infödingar, och skulle det inte göra mig till ett rätt stort svin?

Senaste nytt: ingenting har hänt

När jag pluggade kallades det för pseudonyheter. Exemplet som gavs var "Silvia bröt en tånagel". Ett annat bra exempel hade kunnat vara "ett parti gör något som alla redan borde ha förstått att de gjorde men om vi ställer riktigt dumma frågor kan vi kanske vinkla det till något med nyhetsvärde".

Först och främst: hur naiv måste man vara för att tro att sånt här inte görs med rutinmässig regelbundenhet? Om de andra partierna verkligen inte håller på med det så är det snarare det som är förvånande. Redan när jag gick i högstadiet pratade vi om alla register som finns och hur man fick rakblad hemskickade när man blev gammal nog och hur det kom blöjreklam så fort man blev gravid, men den stora chocken är tydligen att... jag vet inte. Att politiska partier också gör det?

Det är klart de gör. Jag kan inte ens se problemet med det. De äldre med enbart grundskoleutbildning som Michael Artursson charmigt kallar för Centerpartiets kärnväljare är med största sannolikhet mer intresserade av pensionsfrågor än av förmögenhetsskatt. Skulle de inte vara det så är de välkomna att efterforska själva, vilket de borde göra i alla fall.

Höjden av dumhet nås när journalisten ställer den briljanta frågan huruvida detta är ett erkännande av klassamhället. Nu finns naturligtvis klassamhället och det vet Michael Artursson också, men välbeställda villaägare, låglöneakademiker, lågutbildade och äldre äger en egen existens, så uppenbar att man måste gå på ganska hårda hallucinogener för att förneka den.

Allt finns kvar

James Randi, ärkeskeptiker och allmänt göttig människa, kom vid 81 års ålder ut som homosexuell i ett blogginlägg. Det var väl dags. Bland kommentarerna återfanns följande positiva men naiva förhoppning:

1) I'm glad you've lived long enough to see a world where a man may be openly gay with little fear.

2) I hope you live long enough to see a world where nobody cares.

Nummer ett kan vi alla vara överens om. Killen föddes på tjugotalet. Han har sett sociala förändringar som till och med vi vilda barn av informationsåldern knappt kan föreställa oss. Han kan inte ha drömt om att världen en dag skulle se ut som den gör.

Vad gäller nummer två så är det givetvis att hoppas helt förgäves, av så många olika skäl att det är direkt larvigt. Han är 81, vilket traditionellt begränsar ens förväntade kvarvarande levnad. Det finns gott om ställen i världen där den sociala utvecklingen inte är i närheten av västvärldens. Just det här med att få folk att inte bry sig, att inse att någon annans sexualitet är formidabelt irrelevant om man inte själv ska ha sex med honom, verkar vara något av det svåraste att uppnå.

Men framför allt är det för att inget jävelskap egentligen försvinner. Det är lätt att tycka att vi lever i ett jämställt och fördomsfritt och upplyst samhälle, och visst stämmer det historiskt. Vi lever i den bästa tiden som vår värld har upplevt, det har jag hävdat förut och tänker fortsätta hävda ett bra tag till. Men det betyder inte att vi har uppnått - eller ens kommit särskilt nära - perfektion. Jag är bara 33 och räknar med att inte få uppleva en värld där ingen bryr sig om vem någon annan ligger med.

Sånt försvinner nämligen inte. Rasism är mycket ovanligare nu än det var för femtio eller hundra eller femhundra år sen, men det finns kvar. Homofobi är mycket ovanligare nu än det var för femtio eller hundra eller femhundra år sen, men det finns kvar. Riktigt onda religiösa seder är mycket ovanligare nu än de var för femtio eller hundra eller femhundra år sen, men de finns kvar. Det är nog ingen som ger sina avkomlingar som offer till Molok längre, men de har bara bytt ut gudsnamnen och detaljerna. Klitoridektomi, kära vänner.

Varenda dum idé, varenda snedvriden livsåskådning, varenda rutten åsikt som har funnits genom historien, finns kvar nånstans. Jag har själv intervjuat en man som ansåg att den faktiska makten skulle ligga hos någon som fötts till sin ställning. Det finns såna som tycker att dödsläger för bögar, judar och kommunister låter som en toppenidé och undrar varför andra inte fattar det. Meriterna hos kvinnlig rösträtt är inte uppenbara för alla.

Det är inte bara bland sentineleser eller ens i afghanska bergsbyar. De här tankarna finns hos människor som vuxit upp mitt i samma civilisation som du och jag. Det verkar omöjligt att fullständigt utrota dem, oavsett hur mycket bildning och socialt avancemang vi pytsar ut. När världsbefolkningen i stort består av en pansexuell gröt kommer någon fortfarande att sitta och bittra över att de där otäcka bögarna tillåts hångla med varandra på allmän plats, att judar får gå omkring som om de ägde stället och att hans fru fick lov att lämna honom. Nä, om han hade fått klippa till henne när hon behövde det, då hade det varit ordning på torpet. Det var bättre förr.

Barnfilmens guldålder

I kväll såg jag Toy Story 3, huvudsakligen för att två vänner skulle gå och frågade om jag ville följa med och det kändes festligare än att göra ingenting. Jag hade inte tänkt se Toy Story 3 och verkligen inte på bio. Det var en enormt positiv överraskning och jag tillbringade tiden i biosalongen med att bli sjukt underhållen och imponerad av den nästan bisarra skicklighetsnivån. Det är riktigt smarta, kreativa, bildade människor som kan skapa en sån film.

Det är en barnfilm, visst. Men vi var tre 25+-åringar som var rörande överens om att det var en fantastisk film. Det var motiv och referenser och temata som är lika vuxna som i vilken annan film som helst. Jag slås återigen av hur de bästa barnfilmerna innehåller obegränsade mängder föräldrabonus. Barnfilm är ingenting man lider sig igenom för ungarnas skull. Inte nu längre.

Det jag undrar är om det någonsin var det. Jag försöker minnas vad det var jag såg när jag var 5-10 år. Jag kan inte föreställa mig att jag hade fattat hälften av Toy Story 3 (eller Lilo&Stitch, eller Up, eller The Hunchback of Notre Dame) när jag var i den åldern. Jag hade älskat dem ändå för det var färgglatt och rörde sig och det hände spännande saker, men hur mycket mer får inte de vuxna ut av dem? Var det vi såg verkligen så här sjukt smart?

Jag tror inte det. Jag såg om The Black Cauldron för nåt år sen efter att inte ha sett den sen jag såg den på bio vilket måste ha varit i mitten på åttiotalet, och emedan jag inte precis blev uttråkad så satt jag inte heller fascinerad som i biosalongen i kväll. Visst fanns det mörka drag där också, men jag nickade aldrig igenkännande. Jag skrattade aldrig åt en ivägslängd referens. Det fanns ingen gay-Ken.

Det hela får mig att vilja gå tillbaka och se om precis allt jag diggade när jag var under tio och se vad som egentligen finns där. Det kommer alltid att färgas av nostalgins kontaktlinser (det finns naturligtvis en bit inom mig som vet att Star Wars-trilogin inte är filmkonstens främsta bragd, men fuck den biten för jag kommer alltid att älska de filmerna sönder och samman) men jag bör väl kunna rikta nån form av vuxen blick mot dem också. Fanns alla de här referenserna där också och jag bara missade dem? Lite av en upptäcktsfärd.

Varken avrättning eller tvångsfödande

Den gode Tore kom med en kommentar som jag tyckte var värd ett inlägg. Det här är det inlägget.

Låt oss först hantera snitt/maximum-dikotomin. Varför man skulle gå efter snitt kan jag inte för mitt liv begripa. Ju mer lycka, desto bättre. Även om lycka verkar vara relativ andras lycka så förstår jag inte varför det i en viss situation ska spela roll hur lycklig nån helt orelaterad är. Därför behöver man heller inte avrätta den olyckligaste människan i världen, men inom parentes sagt skulle jag nog vara rätt okej med att vara död om jag var den olyckligaste människan i världen.

Det handlar alltså om att maximera mängden lycka i världen. Olikt Tore anser jag inte att detta automatiskt innebär ett moraliskt obligatorium att maximera mängden människor i världen. En icke existerande människa är tämligen irrelevant i sammanhanget; hon varken lider eller njuter och har därför inte mycket att tillföra. Låt oss koncentrera oss på de människor som faktiskt finns, inte på de teoretiska.

Vidare skulle den värld som skapades genom detta synsätt - gravt överbefolkad, förgyllda gamla ekonomer i Buckingham Palace - inte vara en lycklig värld. Tvärtom skulle den skapa en hel massa lidande som knappast skulle uppvägas av den eventuella lycka som alla extramänniskorna bidrog med.

Hur skulle vi för övrigt skapa den här världen? Genom abortförbud och tvångsgraviditeter? Skulle det verkligen bidra till lycka? Produktion av nya människor är något som för normala människor är lyckobringande, förutsatt att de gör det frivilligt eller åtminstone av ett hyggligt trevligt misstag. Att tvingas producera barn på löpande band för att medvetet frambringa en mardrömsvärld - kalla mig originell om du vill, men det låter inte spektakulärt mysigt alls.

För att sammanfatta det jag hoppas har varit ett föredömligt kort blogginlägg: jag har fortfarande inte stött på ett hållbart argument mot utilitarismen.

TILLÄGG EN TIMME SENARE:

Nej, det blev inget föredömligt kort blogginlägg. Tore läste det nämligen och var icke nöjd och jag gillar ju ändå killen så jag får väl ta och utveckla. Tyvärr kräver det en genomgång av en massa teori och abstraktioner och det är ju begränsat festligt, men ibland får man ta sig i kragen och bita tjuren i svansen.

"The repugnant conclusion" som Tore nämnde är slutsatsen av en paradox som (förkortat och förenklat, fuckin' Google it) går ut på att vi har en situation A, där det finns ett gäng människor som är väldigt lyckliga. Sen lägger vi till ett gäng människor som är något mindre lyckliga, men ändå fett nöjda med livet. Eftersom vi nu bara har lagt till människor som är lyckliga så måste denna situation (B) vara bättre än A. Sen lägger vi till ett gäng människor till och så vidare tills vi är framme vid Z, med enorma mängder människor som är precis tillräckligt lyckliga för att deras liv ska vara värda att leva, men mer är det inte. Derek Parfit, som lade fram den här paradoxen, hävdar att Z faktiskt är sämre än A och därmed är den nyttomaximerande utilitarismen ohållbar.

Till att börja med är det här så extremt teoretiskt och abstrakt att tillämpning på verkligheten blir något väldigt fjärran. Liksom simulationshypotesen är det något som är trevligt att sitta och prata om när festen nått den punkten att man är tre-fyra vänner som sitter och smuttar på varsitt whiskyglas men som inte spelar någon faktisk roll. Om vi ändå ska röra oss i dessa abstrakta, strikt logiska vatten så kan jag inte undgå att Parfit helt enkelt deklarerar att Z är sämre än A. Jag kan med andra ord säga att Z (som för övrigt skulle vara rätt likt vår värld av i dag) är bättre än A och så står jag och Parfit på samma grund.

Låt oss lämna det därhän, främst därför att jag faktiskt tycker att A är bättre än Z. Jag ser hellre en liten population av extremt lyckliga människor än jag ser en stor population av knappt lyckliga människor. Nu är det bara intressant om vi sitter och bygger en planet från grunden och försöker räkna ut hur vi ska fördela den mängd lycka vi har till vårt förfogande. Det är en situation som extremt sällan uppstår. Jag tror aldrig att det har hänt mig, men det finns vissa luddiga perioder i mitt liv. Det första året, till exempel.

Vill jag då döda alla olyckliga? Om det är det de vill, visst. Det är upp till dem; det hemskaste jag personligen kan tänka mig är att vilja dö och inte få. I andra fall tror jag att det orsakar mer lidande att avrätta olyckliga än att låta dem leva. Visst, i något slags teoretisk värld där vi perfekt och utan felmarginal kan avgöra exakt hur olycklig någon är och hur mycket människor skulle sörja över dem och utföra en blixtsnabb smärtfri avrättning och så vidare och så vidare klausul invändning förbehåll, men det är likadant här som med nyttomonstret: det finns inte. Vi håller oss till verkligheten.

I verkligheten mår människor på ett visst sätt och det är bättre att göra dem lyckligare än att göra dem olyckligare, så det är det vi ska jobba för. Jag är utilitarist för att det är det bästa sättet att göra världen bättre, inte för att det besvarar en hypotetisk abstraktion utan betydelse utanför bokens pärmar. Jag tittar på världen som den är och undrar vad vi ska göra med den. Det är min utgångspunkt, inte situation A. Inte ens situation A+.

Framför allt har jag aldrig hävdat att utilitarismen uppnår något slags teoretisk perfektion, bara att den är bättre än allting annat. Om nu utilitarismen är helt ohållbar på grund av en britts tankeexperiment, vad är bättre? Vilken filosofi är det optimala alternativet? Jag känner inte till någon.