Två frågor om porr

Porr är riktigt, riktigt konstigt. Då menar jag inte företeelsen i sig - dess existens är ju rätt lättförklarad och dess attraktion rätt uppenbar - utan ett par av detaljerna kring den moderna porren. Jag har sammanfattat mina undringar i två frågor.

1. Varför levereras porr i långfilmsform?

I videobandspelarens barndom fanns det två stora format: Betamax och VHS. Betamax var det tekniskt överlägsna formatet med bättre bild- och ljudkvalitet, men VHS förvandlade snabbt sin motståndare till en puttefnask och innan VHS själv dräptes av DVD:n hade Betamax nästan helt försvunnit.

Detta berodde på att Sony, företaget bakom Betamax, helt hade missuppfattat vad folk skulle ha videon till. De trodde att man skulle titta på nyheter, inte på långfilm. De tänkte sig att man i snabbköpskassan skulle plocka med sig en halvtimmeskassett i stället för kvällstidningen när man ändå var där och köpte två gula lökar, inte köpa Rocky II och mysa i soffan i stället för på bio. Därför tillverkade de kortare kassetter, folket ville hellre se Sylvester Stallone än Bengt Öste och innan Sony hann reagera var katastrofen ett faktum. Ett typexempel på när den fria marknaden gynnar de bättre beslutsfattarna framför den bättre produkten.

Videobandspelarens (och därmed VHS-formatets) succé tillskrivs ofta porrindustrin. På den internetberövade tiden var enda alternativet för den porrsugne nattöppna biografer med klibbiga golv, så det är klart att det var attraktivt att sitta ensam i egen soffa i stället, eller rentav titta tillsammans med någon man frivilligt umgicks med snarare än orakade karlar vars regnrockar lika gärna kunde dölja köksknivar som erektioner. Däremot kan man fråga sig varför porrindustrin omfamnade det långa formatet.

Det här är inte mitt specialområde och jag har inte gjort några djupare efterforskningar, men jag har svårt att tänka mig att den genomsnittlige porrkonsumenten laddar upp med doftljus och massageolja och gör en romantisk kväll av det. Jag tror inte han sitter där och lever sig in i handlingen - jag vill hävda att denna min uppfattning backas upp av kvalitén som handlingen i allmänhet uppnår - utan snarare är det nog snabbspolning fram till det första nakna bröstet.

Naturligtvis finns undantag. Det finns otvivelaktigt en hel hög människor som vill ha handling och genomtänkta situationer och gott skådespeleri och meningsfull dialog, men det är inte de människorna som dikterar marknaden. Den som tror annorlunda ombeds ta en titt på marknaden. Så kallad "bra" porr utgör en nischverksamhet som har hygglig chans att få nyhetsplats i dagstidningar så fort den gör väsen av sig, medan den stora floden består av något som välvilligt kan kallas skräp.

Under de omständigheterna kan man tycka att porrindustrin borde ha siktat in sig på självständiga scener, tio-femton minuter långa, med kanske en minuts setup (så man kan fastställa huruvida det handlar om en sextörstig milf eller en slampig studentska) och sen resten sex. I stället blev det alltså långfilmer med låtsashandling och utspridda sexscener och VHS blev det uppenbara valet. Man undrar varför.

2. Vem är det som betalar för porr?

Låt oss lämna därhän alla moraliska och politiska ställningstaganden i den här frågan. Låt oss för tillfället ignorera huruvida porr är kvinnoförnedrande, samhällsförstörande, människokränkande och/eller allmänt skadligt. Låt oss i stället ställa oss frågan vem i helvete det är som betalar för porr.

Efter att ha läst den utmärkta boken Porr - en bästsäljande historia av Mattias Andersson är jag övertygad om att de inte är särskilt många, men onekligen finns de. Någon köper film och tidningar och betalar medlemsavgifter till porrsidor på internet, detta trots att det finns så mycket gratis tillgänglig porr att ingen människa kan hinna med allt ens om han masturberar dygnet runt under hela sitt postpubertala liv. Det går inte ens att hålla jämna steg med nyproduktionen.

Jag tycker inte det i sig är konstigt att betala för saker man kan få gratis. I dessa pirattider hyr jag fortfarande film, huvudsakligen för att jag tycker om film och inte har något emot att bidra till det. Jag har dock mycket svårt att föreställa mig en porrkonsument som följer samma resonemang.

Det finns redan i praktiken oändligt med porr. För en gångs skull är kvällstidningarnas version inte överdriven. Det flödar och sprutar och svämmar över alla bräddar och den som aldrig har stött på det ens av misstag kan inte tillbringa särskilt mycket tid på nätet.

Porren behöver därmed inget stöd. Om det aldrig mer produceras porr kan hela världens porrfantaster ändå tillbringa resten av sina liv med att jaga porr utan att någonsin riskera att få slut på byte. De mest skilda fetischer är välförsedda med material och om man har en så sällsynt dragning att den inte finns representerad, om inte ens pterodaktylporr uppfyller ens önskemål, då är det nog dödfött att sitta och vänta på att porrindustrin ska få ändan ur vagnen och tillfredsställa ens längtan, hur mycket pengar man än stoppar in i den.

Vidare är internets gratisporr en god källa till något som, med resonemanget jag utvecklade under fråga ett, måste betraktas som överlägset betalporren. Om det finns ett ställe där man kan hitta självständiga scener med en minuts setup och resten sex så är det på the information super highway, adult section.

Det fanns kanske en tid när folk kände sig obekväma med internet och inte visste hur man gjorde och var fanns egentligen allt det där snusket som det skrevs så mycket om, men den tiden måste sägas vara förbi. Det finns någon enstaka gammelfarfar som inte hittar till Google, men nätbruket är utbrett även bland stenkorkade sextioåringar. Det är inte svårt att hitta porr. Det är nästan svårare att låta bli.

Vi har alltså ett överlägset och lättillgängligt gratisalternativ, men det sker ändå ett pengaflöde. Jag sitter här och undrar varför.