onsdag 27 oktober 2010

Jag vill nog inte tro


Jag har alltid tänkt att även om jag inte själv är troende så förstår jag poängen med att tro på en god och allsmäktig gud. Visst vore det trevligt att vänta sig ett paradis på andra sidan döden, och tanken att man har en ultimat argumenttoppare på sin sida är naturligtvis inte obehaglig heller. Men ju mer jag funderar på saken, desto mer kommer jag fram till att det inte heller är så trevligt.

Religiösa tycker ofta att en världsbild fri från "övernaturliga" inslag verkar tråkig och tom eller till och med otäck och motbjudande. Jag ser det som betydligt trevligare om det vi ser runt oss är den äkta och hela verkligheten och att det är det vi gör här och nu som spelar roll.

Vilka andra alternativ finns det? Låt oss säga att det finns en gud som håller sig dold, ingriper lite bakom kulisserna och då och då skickar oss en Jesus eller Muhammed. Det innebär att det här livet, den här världen, på ett eller annat sätt är ett test. Vi är antingen deltagare i ett spel vars regler kommer i många olika vaga och ofta självmotsägande upplagor, varav alla motsäger varandra och vi har ypperligt få ledtrådar till vilken som gäller, eller vita möss i ett kosmiskt laboratorium.

Jag försöker tänka mig en varelse som skulle skapa den här världen och i änden placera någon form av evighet, vare sig det är belöning eller straff eller ingetdera. Jag kan inte få ihop den varelsen till någon trevlig bild alls. Antingen är den en småsint sur fan, typ lättretad femåring med en myrfarm, eller så är alla dessa komplicerade regler med föga grund bara mänskligt påhitt. Jag kan, om jag sträcker mig riktigt långt, möjligen tänka mig en varelse som efter min död säger "okej, du trodde inte på mig, du lydde inte en enda av mina regler, men du försökte leva ett gott liv, så välkommen in". Men om det är den varelsen som väntar i slutet på allting, varför skulle jag tro på den till att börja med?

Det är oftast här någonstans som motargumentet att Gud är smartare än jag brukar dyka upp. Han är allvetande och allsmäktig, han har en plan som jag inte kan begripa mer än en myra kan begripa sig på kvantmekanik, och om något verkar konstigt för mig så är det för att Gud ser mer och vet mer än jag. Jag kan köpa det argumentet till en viss punkt. Jag tror säkert att en hund som jag är ute och går med undrar varför vi ibland går över gatan direkt men andra gånger måste vi stå och vänta en stund, för han begriper inte vem Herr Gårman är. Problemet med argumentet är att jag inte är allsmäktig. Om nu Gud är det behöver han ingen plan. Han kan göra allt perfekt med en tanke.

Det är i slutändan därför det inte kan finnas en god, allsmäktig, allvetande gud. Det har ingenting med teodicé-problemet att göra. Det har allt att göra med att världen inte går ihop, den religiösa världsbilden inte går ihop, och att en eventuell allsmäktig gud uppenbart är en nyckfull jävel.

Jag tycker inte längre att det vore trevligt att vara troende. Det vore faktiskt otäckt.

söndag 24 oktober 2010

Jag vill tacka vinet som har givit mig så mycket


Ibland är det väldigt små saker som ändrar historien, även om det inte är vidare marxistiskt att säga det. En illa briefad propagandaminister. En felsvängning. En kille som inte gillade att diska. Visst, allt det där ändrade väl bara detaljerna i en process som hade hänt i alla fall. Förr eller senare hade Berlinmuren fallit. Förr eller senare hade krutdurken Europa exploderat. Förr eller senare hade nån upptäckt penicillin.

Eller kanske inte. Som jag tidigare nämnt känns det ibland som om det finns en nästintill obegränsad mängd uppenbara, grundläggande upptäckter och uppfinningar som helt gått människan förbi. Ibland har någon kommit på det men man måste fråga sig varför ingen annan kom på det först, eller alls.

Hjulet verkar till exempel ha uppfunnits av en sumerier för fem-sextusen år sen och sen spritts - långsamt - till resten av världen. Det tog fyratusen år att nå brittiska öarna. Ingen kom på tanken utom den där sumeriern. Om han hade snubblat och krossat skallen på en sten vid sexton års ålder hade vi kanske inte kommit på eländet än. Hur mycket av våra tekniska framsteg är helt beroende av något så enkelt som hjulet?

Därmed kommer vi in på kineserna. I mina späda ungdomsår undrade jag ofta hur det kom sig att världen verkade ha vänts bak och fram under historiens gång. Europa var ett primitivt, vidskepligt smutshål medan Kina knappt kan ha haft tid att uppfinna allt som uppfanns där - krut, klockor, tryckkonst, kompass, papper och så vidare. Men i dag? Kina jobbar hårt för att komma ikapp Europa och dess avkomlingar. Vad hände?

Det var inte Mao. Hur illa det än gick med det stora språnget så låg Kina långt efter redan innan det. Det stora problemet var att kineserna var förtjusta i te. Te är brunt och ser trist ut och drickes optimalt ur ogenomskinliga porslinskoppar. Européerna, däremot, drack vin. Rött, fint vin som man ville visa upp. Därför använde mina förfäder genomskinliga dryckeskärl - glas. Kineserna såg ingen större poäng med glas. De hade papper i fönstren och var nöjda med det.

För några tusen år sen satt en smart människa med sitt vinglas som han förmodligen hade tömt både två och tre gånger under kvällen och insåg hur annorlunda världen såg ut när man såg den genom glaset. Något hände med ljuset. Whoah. Trippy. Det kanske man kan ha till något? Det var han som uppfann den första optiska linsen.

När man har linser kan man bygga kikare, teleskop, mikroskop... och glasögon. Glasögon som förlänger forskares produktiva liv med femton-tjugo år. Europeiska vetenskapsmän kunde fortsätta jobba långt efter att de kinesiska dragit sig tillbaka till en soffa för att se den allt suddigare världen flyta förbi utanför pappersfönstret.

Detta är naturligtvis inte hela förklaringen till att Europa kom att dominera världen (för en intressant och underhållande genomgång kan jag varmt rekommendera Jared Diamonds Guns, Germs and Steel), men nästa gång du är nöjd med att leva mitt i den moderna industrialismens spjutspets, skicka en tacksam tanke till den antika vinfantasten vars druckna nyfikenhet är ett föredöme för oss alla.

fredag 22 oktober 2010

Dagens kulturgnäll


Jag antar att de flesta av er har läst Fahrenheit 451, i skolan om inte annat, och om ni skulle ha lyckats ducka den så känner ni i alla fall till historien om en statlig byrå vars uppgift är att bränna böcker så att folk inte börjar läsa och tänka och debattera och bli olyckliga. Innan jag läste det första ordet i den boken visste jag att den var ett angrepp mot och en varning för statlig censur. Det är den totalt dominanta tolkningen och jag har nog aldrig hört den ifrågasatt.

Tydligen håller författaren, Ray Bradbury, själv inte med. Han ville bara hacka på TV. Det mediet, säger han, reducerar diskurs till små faktabitar som slungas ut och sväljs. Pseudonyheter ersätter riktig information och det viktiga dränks i en flod av irrelevanta upplysningar. Han har riktat liknande kritik mot, i det förflutna, radion och, i mer nyligen, internet.

Jag ska inte sitta här och påstå att han inte har nån sorts poäng. En av dem som gjorde mest för att uppfinna TV:n, Philo Farnsworth, hoppades att den skulle användas till att sprida kunskap och föra människor närmare varandra. Han föreställde sig en värld där kulturella skillnader överbryggades genom visdomens mirakel. Ta en titt i TV-tablån så förstår du varför han dog deppig.

Detta beror delvis på att TV till sin natur är ett passivt medium. Man sitter still och blir matad. Inte ens den trashigaste deckare har en högre hjärnavslappningsfaktor än en medioker sitcom. Förenklingar och dumheter passar därför ovanligt bra på TV, men det är inte TV som är orsaken till att den offentliga debatten blir enklare och dummare.

Orsaken ligger i att det är idioterna som styr världen. Inte direkt, utan genom marknadskrafter. Det märks på snart sagt varenda område. Det är inte vidare svårt att förstå heller. Intellektuella, avancerade argument når bara de smarta. Om man däremot destillerar och förenklar så kommer de korkade (eller, något mer optimistiskt, de obildade) att vakna och lyssna, och om det bara finns det destillerade och förenklade så kommer de smarta att stanna kvar i brist på alternativ. På så sätt rör det sig naturligt mot en simplare och fördummad framställning. TV är bara ett verktyg.

Någon kanske invänder att det verkar vara en enormt långsam process om den nu är så förbannat naturlig och oundviklig. Till det har jag två svar. Det första är att jag tror det fanns trashig litteratur även bland de gamla grekerna. Jag tror säkert att en hel del av de verk vi ser som odödliga klassiker var bespottad rännstensföda på sin tid. Shakespeare förde upp sina pjäser för smutsiga arbetare som skrattade gott åt sexskämt, eufemismer och antydningar.

Det andra är att media nu är i alla människors händer. När det bara är den intellektuella eliten som kan läsa - och gör det för att bildas och provoceras - så är det naturligtvis högre klass på litteraturen än när varenda människa plöjer böcker, huvudsakligen för kortvarig underhållning. Det är därför kommentarer på Youtube och Aftonbladet är så erbarmligt korkade. Människor har inte blivit dummare - tvärtom, faktiskt - men emedan dumma människor förr endast nådde ut med sina åsikter till fikakompisarna så stöter vi i dag på dem precis överallt.

Allting har nackdelar, till och med den kulturella revolutionen. Jag kan naturligtvis inte stå och ha något emot utspridd läskunnighet, men jag kan samtidigt tycka att det är synd att den används till att inhalera The Da Vinci Code.

torsdag 21 oktober 2010

Samhället hatar den som märks


En gammal vän till mig har en utmärkt blogg där hon i går skrev om att försvara sig mot våld och hur det normalt ställer till det värre för en själv än för den aggressive fan man behövde försvara sig mot. Det är otäcka saker hon berättar men lik förbannat sånt som smärtsamt många känner igen sig i.

Jag skriver naturligtvis inte om detta enbart för att sprida ordet utan för att jag inte håller med om allt, för det är sån jag är. Det här är nämligen inte ett könsproblem. Det är inte en fråga om att manssamhället inte hanterar en kvinna som tar plats, för samma sak händer alla som säger emot, slår tillbaka eller ringer i larmklockan, män som kvinnor.

Om jag får lov att vara lite abstraktare än jag gillar så reagerar strukturer negativt mot den som ur strukturens synvinkel ställer till med problem. Det innebär att om Alf spöar upp Bertil varje dag så är det okej, för det stör inte strukturen. Den märker det inte ens. Men när Bertil klagar på att få spö av Alf, då är det genast besvärligt och det hade varit mycket bekvämare om Bertil bara hade hållit tyst och tagit spö.

Varför kommer reaktionen även när Bertil slår tillbaka? Att han spöar Alf är väl inte besvärligare än att Alf spöar honom? Av två skäl. Det första är att Alf inte är van vid det här. Han tror inte, som Bertil, att det ingår i verklighetens beskaffenhet att han får spö med jämna mellanrum. Det andra och största är att man som offer inte kan slå tillbaka lite grann.

Tänk er att Alf knackar Bertil i huvudet varje gång han går förbi. När Bertil till slut får nog kan han inte bara knacka tillbaka. Alf kommer bara att skratta eller bli förbannad och göra något värre. Bertil måste ta i, slå tillbaka så hårt han bara kan. Alf måste bli rädd. Alf måste få ont. Alf måste känna sig som om han har förföljt en fluffig kanin som plötsligt vände sig om med dragen pistol. I strukturens ögon har Bertil eskalerat situationen, så det är han som drabbas av strukturens vrede och bannor.

Bertil är förbryllad. Det var inte han som började. Han hade hela tiden helst sett att Alf bara la av. Han blev tvungen att använda Alfs metoder, och då plötsligt reagerade vuxenvärlden. Varför ingrep den aldrig mot Alf? Det är en mycket bra fråga som Bertil aldrig får svar på förrän han blir gammal nog att räkna ut det själv.

Om det inte är helt uppenbart än: ja, jag har varit Bertil. Jag har undrat varför våld bara är värt att uppmärksamma när det är jag som utövar det. Varför våld är okej när det är riktat mot mig, men inte från mig. Jag förstod det inte förrän jag var vuxen.

Det jag fortfarande inte förstår är hur det kan fortsätta, generation efter generation. Strukturer består trots allt av enskilda människor. Någonstans måste det finnas någon som hör ett offers berättelser och förstår att det inte är offrets fel. Någon som dessutom förstår att hur mycket hjälp man än ger offret så måste man förr eller senare plocka in förövaren och få ordning på honom.

Men minsta motståndets lag regerar och nya våldsmän utbildas från förskolan och uppåt. De lär sig sina egna regler och när de reglerna slutligen kolliderar med samhällets är det alldeles för sent.

tisdag 19 oktober 2010

Toklurad


I många vetenskapliga studier ingår att testpersonerna inte vet vad studien egentligen går ut på. Ett känt exempel är Milgramexperimentet vars försökskaniner trodde att de hjälpte till att studera negativ förstärkning medan poängen i stället var att se hur långt de var beredda att gå för att lyda en auktoritetsperson. Det finns tusentals liknande exempel, vilket är som det ska vara eftersom det går väldigt väl ihop med vetenskapens grundteser.

Då mina personliga intressen drar sig åt det hållet har jag läst om en uppsjö sådana studier och därför börjat inbilla mig att den dag jag själv befann mig i en studie skulle jag genomskåda den direkt. Jag antar att mina läsare är genre savvy nog att se varthän detta barkar.

I september, någon vecka före valet, promenerade jag glad i hågen genom en kyrkogård i centrala Malmö, inte för att jag är morbid utan för att den råkade ligga mellan biblioteket och vart det nu var jag skulle, när en ung man stoppade mig och frågade om jag kunde tänka mig att vara med om en politisk undersökning. Jag hade inget bättre för mig och vet hur knepigt det är att skrapa ihop folk till sånt, så jag tog en bit av min dag till att sätta mig på en parkbänk och fylla i en blankett.

Jag fick först berätta vilket block jag planerade att rösta på i valet, hur säker jag var på det, och hur jag hade röstat tidigare. Sen fick jag ta ställning till elva påståenden och på en linje sätta ett kryss som motsvarade hur mycket jag höll med respektive tog avstånd ifrån påståendet. Under tiden satt vetenskapsmannen bredvid mig och gjorde anteckningar.

Redan medan jag svarade på frågorna insåg jag att de skulle få mig att verka blåare än jag är. De hade lyckats välja flera av de frågor där jag inte ställer mig i vänsterlägret. Jag är för kärnkraft och emedan jag inte skulle ha något emot att se FRA-lagens ryggtavla har jag inte förmått bli förbannad över den.

När det hela var klart frågade han mig om vissa av frågorna och bad mig förklara hur jag hade tänkt, så jag försvarade mina åsikter av bästa förmåga. Av elva frågor hade jag blivit blå på tio och neutral på en, vilket kan verka märkligt för någon som spiksäkert svarade att han skulle rösta på det röda blocket även om han inte var säker på vilket parti. Jag stod fast vid mina svar och när han frågade om detta fick mig att omvärdera vilket block jag skulle rösta på sa jag nej med en nästan pinsamt flummig motivation.

Sen frågade han om jag hade märkt något konstigt med frågorna eller svaren. Kugghjulen i hjärnan gnisslar igång men det är ju bara att säga som det är. Om han lurade mig så gick jag in i det. Då visar det sig att den fingerfärdige saten klistrade sin egen version av svaren över mina innan vi började diskutera dem. Över hälften av mina kryss hade han flyttat på så de blev blåare, och sen hade jag suttit där och försvarat de nya svaren.

Han hade inte flyttat dem långt, 25-30% av linjens sträcka som mest, och jag står för varenda ord jag sa när jag försökte rättfärdiga vad han hade svarat åt mig, men faktum kvarstår: jag märkte inget konstigt med att han hade förvrängt mina åsikter trots att jag själv redogjort för dem bara minuter tidigare.

Tanken med studien var att se om folk försvarar sina åsikter även när det inte är deras åsikter. Om man tror att något nerskrivet är ens egen ståndpunkt, står man upp och slåss för den då? Tydligen gör man det. Jag behåller en skärva av stolthet genom att jag faktiskt inte sa något som jag inte i verkligheten tycker även om tyngdpunkten på det jag sa ändrades (jag är vanare vid att försvara varför jag är så röd än vid att försvara varför jag är så blå) och genom att jag inte ändrade blocktillhörighet bara för att det plötsligt såg ut som om jag borde. Jag bestämde mig inte slutgiltigt för vad jag skulle rösta på förrän jag tillbringat en massa tid med partiernas program.

Men där ser man. Jag var inte immun jag heller. Nu väntar jag bara på att studien ska bli klar, för det ska bli sjukt intressant att läsa den.

torsdag 14 oktober 2010

Fram med det bra


Om nån har missat det så är de chilenska gruvarbetarna tillbaka på marknivå igen och säkert mycket nöjda med det. Jag kan inte komma på något att klaga på i den här historien (möjligen bortsett från att olyckan inträffade till att börja med) men det kan Jens Liljestrand. Han har till och med något emot att fler människor följde gruvräddningen 2010 än månlandningen 1969, ett fenomen vars orsak är uppenbar för alla vars historiekunskap sträcker sig längre än till årtusendeskiftet.

Det är tydligen fel att ägna räddningen uppmärksamhet medan människor dör och våldtas och lever i misär. Jag kan komma på flera anledningar till att Liljestrand har fel.

Det här är något av det coolaste som någonsin hänt. Allvar. Det är som en film. Sånt här händer inte i verkligheten. I verkligheten inträffar katastrofer som dödar tusentals människor och möjligen sker något mikro-mirakel som mot alla odds räddar ett av offren och sen fläks ut i varenda tidning. Det som inte händer är att ett land och en värld tar sig i kragen och inleder ett flera veckor långt projekt som avgår med total framgång. Det finns inte.

Det är inget fel på lyckliga slut. Liljestrand kallar vårt behov av lyckliga slut "omättligt" och det har han helt rätt i. Vi lever på den bästa fläcken på planeten och ändå läser vi bara om skit från gryning till skymning. När det nu faktiskt händer något positivt som ges uppmärksamhet, ska vi då inte smälla upp det så stort som möjligt och ge folk chansen att må bra för en gångs skull? Till saken hör också att det hela fick utrymme innan räddningen ens var planerad, så det var inte ens det lyckliga slutet som drog dit journalisterna.

Bra saker händer hela tiden. När man börjar planera en dagstidning finns det massor med goda nyheter i den. Under dygnet trängs de ut, en efter en, av otäckheter som anses ha högre nyhetsvärde. Det är därför vi inbillar oss att världen är mycket sämre än den är. Det är därför vi inte fattar hur bra vi har det. Det är därför vi tror att allt bara blir eländigare. En motvikt mot det är precis vad vi vill ha, behöver, och borde få.

tisdag 12 oktober 2010

Att inte veta vad man tror


En amerikansk undersökning om religionskunskap visar att de som vet mest om religion är ateister och agnostiker. Jag är inte förvånad. Utanför universitetets teologikurser har jag sällan träffat en troende som uppvisat ens rudimentära kunskaper om sin egen religion. De är trogna den, de är bergfasta i sin övertygelse, ja då, men de har ingen aning om vad deras övertygelse innebär.

Kristna som inte kan repetera något Jesus sa utom möjligen Johannes 3:16. Wiccaner som inte vet om de tror på en själ. Buddhister som tror att Buddha var ateist. Frikyrkliga som besvarar samtliga frågor med "du ska nog fråga min pastor". Jag har träffat och pratat med dessa människor, människor som har en invecklad, alltomfattande världsåskådning som de inte själva känner till.

Man kan tycka att man, innan man väljer en religion, åtminstone ska skaffa sig en flyktig bekantskap med dess heliga skrifter, men ytterst få kristna har läst Bibeln. Jag har hört en kristen tonårstjej säga att de tio budorden borde vara samhällets enda lag, vilket skulle legalisera en lång rad brott som jag tror att hon helst vill slippa utsättas för och samtidigt införa tankebrott. En kille hävdade att emedan många hade sagt att det fanns motsägelser i Bibeln hade ingen kunnat visa honom en, vilket bara kan betyda att han aldrig läst förbi första sidan. I första Moseboks första kapitel beskrivs hur Gud skapar djuren, sedan mannen och kvinnan samtidigt. I nästa kapitel beskrivs hur Gud skapar mannen, sedan djuren, sedan kvinnan. Det är så taffligt redigerat att det ser ut som precis det de är: två olika versioner som en redaktör satt ihop med sådan respekt för de heliga ordet att han inte vågat ändra en stavelse.

I verkligheten är Bibeln en blodig, rörig, hopredigerad, ostrukturerad och som bäst kvartssann text, av enormt historiskt intresse men innehållande föga nyttigheter. Så få kristna har ägnat den mer än några minuters uppmärksamhet att det går att göra filmer som Book of Eli, där Bibeln har fantastisk andlig influens på varenda människa som läser den, eller serier som Preacher där en liten pojke läser en bibelsida om dagen och därmed når slutsatsen att Gud älskar honom. Det kan inte vara samma bibel som jag har i min hand. Det hade räckt med en eftermiddags slappstudier för att inse det orimliga i dessa intriger.

Undersökningens resultat bottnar säkert till viss del i att den gjordes i USA, där religion är bra mycket mer mainstream än här i Sverige. Där är ateism ett i högsta grad aktivt val medan religion är att följa strömmen, och den som gör ett aktivt val kommer allt som oftast att ha bättre grund till det än den som bara flyter, men samma mekanismer finns här i vårt hörn av världen. Gud är något som är lätt att tro på om man fått det med modersmjölken och aldrig kommit sig för att ifrågasätta, men med kunskapen följer tvivlet.

Ännu ett argument för en gedigen religionsundervisning.

måndag 11 oktober 2010

Ser ni mig här bakom Björklund?


Religion är för mig inte bara ett hatobjekt utan även ett intresseområde, så närhelst det tjatas om ämnet blir jag pigg på att skriva om det. Det senaste på området är tydligen att utbildningsminister Jan Björklund bestämt att kristendomen även i fortsättningen ska ha en särställning i svenska skolans religionsundervisning.

Återigen ställer jag mig på den motsatta sidan än många som i övrigt är mina meningsfränder. Jag har nämligen mycket svårt att bli upprörd över detta. Jag har läst den länkade artikeln och såg några TV-uttalanden från honom, och jag kan inte säga annat än att mannen har rätt. Kristendomen, vilka åsikter jag än må ha om eländet, har haft en enorm inverkan på det svenska samhället. Den får tack och lov mindre och mindre inflytande för varje år som går, men den är fortfarande den religion som mest format vår kultur. Det är inget konstigt med att vi lär skolbarnen mer om den än om hinduismen.

Det är i någon mening samma sak som att jag anser att man bör ha sett en Shakespeare-pjäs i sitt liv, man bör ha läst en Stephen King-bok, man bör ha sett Casablanca, och man bör ha sett en Star Wars-film i sitt liv. Det har inte mycket att göra med verkens kvalité utan med att de har haft en inverkan på vår värld som gör att det tillhör grundutbildningen att ha i alla fall en lindrig bekantskap med dem. Samma sak med kristendomen.

Bland de moderna religionerna är sedan islam den för oss näst viktigaste religionen att läsa om. Den utdöda (bortsett från enstaka irl-troll) asatron hör hemma där någonstans också; den har fortfarande i dag ett större inflytande än man kan tro. Därefter blir det grötigare, men hinduismen och buddhismen är stora nog att förtjäna en hel del uppmärksamhet och om inte annat så är de en utmärkt inkörsport till österländsk filosofi och därmed en brygga mellan folk. Bryggor är bra.

Det jag i stället undrar varje gång religionsundervisning tas upp är hur judendomen lyckades få en plats som en av de fem världsreligionerna. Det finns färre judar i världen än sikher, men man kan sammanfatta genomsnittssvenskens kunskap om sikhismen med "de har skägg och turbaner". I och för sig sant, men inte en fullständig redogörelse för sikhismens innersta väsen.

Sverige har ingen stor judisk population, så religionen är inte intressant för oss av det skälet heller. Jag antar att den helt enkelt har en tillräckligt stor politisk betydelse för att beredas plats. En betydligt bättre anledning är judendomens gemensamma rötter med kristendomen, men för att det ska vara relevant ska utbildningen gå in på just detta, vilket den sällan gör. Det var först i gymnasiet jag fick svar på frågan varför - om nu Jesus är kristendomens grundare - två tredjedelar av kristendomens heliga skrift utspelar sig före Jesu födelse. Det är en ganska kraftig lucka i bildningen hos någon som varken är generellt okunnig eller ointresserad av religion.

söndag 10 oktober 2010

Min inre apa är inte som andras


Jag fick frågan vilket som skulle vara värst: om min (för närvarande hypotetiska) flickvän dumpade mig för en man eller för en kvinna. Eftersom jag sällan har bättre saker för mig än att tänka på sånt och har haft min uppfattning klar åtminstone sen 1996 när jag inte förstod varför ett helt land kollektivt tyckte att Niklas Strömstedt hade drabbats av det pinsammaste som kunde hända tvekade jag inte innan jag gav mitt svar, som tydligen skiljer sig från majoriteten av mina könsfränders uppfattning.

Det vore definitivt värre att bli dumpad för en man.

Det gör naturligtvis ingen skillnad rationellt, så frågan avgörs av känslor och apinstinkter. Jag vet inte hur det är med andra, men det mina apinstinkter säger till mig är att det värsta som finns är att en annan hane lägrar min hona. Att bli gjord till hanrej är så lågt man kan komma. Är det inte det som får Othello att mörda och driver Orlando till galenskap?

Om det handlar om att det skulle vara pinsamt att en kvinna är bättre i sängen än jag så har jag inga problem med att acceptera att jag förmodligen är sämre på att cykla än någon som föddes i sadeln och inte har gått av den sen dess, hur mycket cykelträning jag än pressat in. Värre då att en annan man spelar min flickvän som en tvärflöjt.

Dessutom har jag aldrig köpt tanken på objektivt bra och dåliga älskare; naturligtvis är det möjligt att vara allmänt dålig men sex handlar mycket mer om att anpassa sig till sin dåvarande partner än att i förväg memorera moves. Jag begriper inte varför "jag har fejkat hela tiden" skulle vara något jag borde skämmas över; hon kunde ju bara ha berättat vad hon ville ha i stället för att konsekvent ljuga och låtsas att allt var bra. I så fall var det nog bäst att det tog slut för vilket slags förhållande kan jag egentligen ha med någon så korkad?

Jag antar att åsikten att det är värre att bli lämnad för en kvinna bottnar i en mental hierarki där alla män automatiskt rankas över alla kvinnor, och det är värre ju längre ner på stegen ens framgångsrike rival befinner sig. Det är illa nog att en simpel tjänare infilterar herrskapets sängkammare, men att finna att kammarjungfrun gjort det samma är att besegras av det sociala bottenskrapet.

När jag på gymnasiet diskuterade detta med en vän höll hon med mig och sa att "då är det ju inte fel på er utan på henne". Även om min PK-grad ökat sen dess och jag därför inte skulle formulera mig på det viset så ligger det fortfarande en del i den tanken. Jag kan bara göra mitt bästa med det Gud gav mig.

torsdag 7 oktober 2010

Jag spottar på din film


I dag kom det till min kännedom att någon har gjort en nyinspelning av den remarkabelt äckliga filmen I Spit on Your Grave. Jag har inte sett den nya versionen och har inga planer på det heller, för den som kan se originalet och dra slutsatsen att det mänskligheten behöver är en nyinspelning av den är en människa vars värld jag inte vill besöka ens en liten stund och verkligen inte i 107 minuter.

För er lyckosamma som inte har sett originalfilmen: Den innehåller fem karaktärer - och jag använder det ordet i bredast möjliga betydelse - som tillsammans nästan kan skrapa ihop till en hel personlighet. Fyra av dem misshandlar och våldtar den femte. Hon kommer undan en stund. De misshandlar och våldtar henne igen. Hon kommer undan och tar sig hem. De väntar på henne där, misshandlar och våldtar henne. De lämnar henne, tre av dem i tron att hon är död. Hon duschar, kammar sig, och mördar dem med en snara, en kniv, en yxa och en utombordsmotor. Eftertexter.

Det är en film som saknar all kvalité. Även om vi bortser från ämnet så är skådespelarna usla, manuset (i den mån ett behövdes) undermåligt, bilden tafflig och ljudet knappt hörbart. Den kallas bara film för att vi inte har ett ord som passar. Den skapades inte för att vara ett konstverk, eller för att underhålla någon frisk, eller för att säga något viktigt om mänsklighetens situation. Den hafsades ihop för att visa våld och blod och förnedring.

Den nästan orimligt långa misshandels-och-våldtäktsscenen har gjorts så tydlig och realistisk som den kunde bli inom lagens råmärken. Det är så nära porrfilmsestetik man kan komma utan att visa närbilder på könsorgan. Inga hänsyn tas. Jag försöker föreställa mig människan som planerar och utför en sådan scen.

Var det för att tillfredsställa en fantasi? Min erotiska inre värld innehåller verkligen inte bara romantik och rosa fluff, men det finns en gräns även för tvångsfantasier. En fantiserad våldtäkt är inte samma sak som en verklig, vilket torde bevisas av att det är en vanlig sexfantasi hos kvinnor. Om det man är ute efter är blod och tårar och böner och förtvivlan och skräck och känslan av att ett liv har fördärvats, då blir man nöjd med I Spit on Your Grave men då, återigen, bebor man en värld som jag inte vill komma i närheten av. Jag hoppas och tror att den världen är glest befolkad.

Ändå var det tydligen människor som satt i biosalongen och kommenterade våldtäkterna med "That'll show her!" och "I've seen some good ones, but this is the best". Är det inte tänkt att man ska känna i alla fall något för en filmkaraktär, även en så platt som denna? Om man inte kan uppbringa minsta gnutta sympati för den varelse man trots allt suttit och tittat på i en god halvtimme, vem är man då?

Jag kan bara komma på ett alternativ: Man är någon som själv gärna skulle utföra de handlingar som utspelades på filmduken. Att njuta av en våldtäktsfantasi är en sak, att heja på en realistisk våldtäktsavbildning är en annan. Om jag har rätt så tjänar I Spit on Your Grave i alla fall ett syfte: den är psykopatporr. Frågan är om det är ett syfte vi vill uppfylla, samt om filmens högljudda fans har missat poängen... eller fattat den helt rätt.

onsdag 6 oktober 2010

Första och sista gången, hoppas jag


Jag tror knappt det är sant men jag tänker faktiskt försvara Sverigedemokraterna. Uttåget ur kyrkan, för att vara exakt.

För att få det uppenbara ur vägen: Jag håller med om allt det icke-Gud-relaterade i biskop Brunnes predikan och jag stödjer helt och fullt hennes nominering till Coolaste Kyrkbruden 2010. Sällan har jag sett ett så välformulerat angrepp på rasismen.

Vidare tycker jag det är väldigt trevligt att det här hände eftersom det får Sverigedemokraterna att framstå som dels de rasister de hävdar att de inte är och dels tjuriga småungar. För att inte tala om folkdräkterna, som borde få ett eget inlägg. Det är som om de försöker göra parodi på sig själva.

Men det var inte en allmän antirasistisk predikan. Biskopen tog tydligt ställning för demonstrationerna som pågick runt om i landet i går. Det är naturligtvis den ställning jag själv tar också, men hon höll en predikan för de nya riksdagsledamöterna där hon ställde sig bakom en demonstration mot en grupp nya riksdagsledamöter.

Hur man än ser på det är det provocerande. Jag har ingen aning om vad hon och Svenska Kyrkan har för regler angående politiska uttalanden så jag kan inte säga huruvida hon ur någon formell synvinkel gjorde fel, men jag kan förstå varför man vill resa sig och gå ut när man i praktiken blir angripen av biskopen.

Eventuella politiska poäng de kunde ha tagit på detta lyckades de dock snabbt göra sig av med. När Erik Almqvist reflexmässigt sätter likhetstecken mellan antirasister och vänsterextremister säger det mycket om den egentliga stämningen inom Sverigedemokraterna. När Jimmie Åkesson säger att han aldrig har blivit så kränkt undrar man om han nånsin har gått utomhus, och när han pratar om att ingen förstår hur det är att leva under hot från extrema vänstergrupper frågar man sig om han förstår vilken värld han lever i.

måndag 4 oktober 2010

Ändringar bakom min rygg


För ett bra tag sen pratade jag med en vän om symboler och hur de har en tendens att överleva bra mycket längre än det de egentligen symboliserar. Till exempel är ju symbolen för "telefon" fortfarande en lur med en spiralsladd, och såna har inte synts till i verkligheten sen den där obehagliga händelsen med en megatherium och två pungvargar. På min mobiltelefon finns det fortfarande knappar med lursymboler. "Spara"-knappen i ordbehandlingsprogram är en diskett, ett lagringsmedium som inte ens en troglodyt som jag använder med någon regelbundenhet.

Vännen i fråga undrade hur länge de här symbolerna skulle överleva. Jag trodde att de skulle finnas kvar för evigt. Diskettsymbolen betyder inte "diskett" längre, den betyder "spara". Luren med spiralsladd betyder "telefon", oavsett om det är en kubisk Televerkstelefon eller en iPhone 4. På samma sätt säger man ju fortfarande "lägga på" om att avsluta ett telefonsamtal trots att den fysiska handlingen väldigt sällan involverar att lägga något på något annat.

Tydligen hade jag fel i detta, då jag i går kväll installerade senaste versionen av openoffice.org, sedermera försökte spara ett dokument och helt misslyckades med att hitta "Spara"-knappen. Det fanns ingen diskettsymbol någonstans. Där den borde ha suttit fanns i stället en grå låda med en brandgul pil. Djupa efterforskningar avslöjade småningom att detta var "Spara"-knappen, att den grå lådan alltså var en hårddisk, och att pilen indikerade att något sparades på hårddisken i fråga.

Det är naturligtvis varken svårt att förstå eller svårt att lära sig - jag har redan för sista gången letat efter diskettsymbolen. Däremot måste jag undra varför ändringen har gjorts. Om diskettsymbolen hade funnits kvar hade den inte orsakat någon en gnutta besvär medan varje användare nu tillbringar i snitt 1,2 sekunder (red anm: totalt påhitt) med att leta upp knappen. Ingen satt någonsin och var irriterad över en föråldrad symbol. Ingen hittar den här knappen snabbare. Och nu förlorar vi dessutom möjligheten att för våra barnbarn förklara vad den där obegripliga bilden på "Spara"-knappen egentligen föreställer. Jag satt här och såg fram emot deras klentrogna huvudskakningar.

Det är en extremt liten fråga. Kanske den minsta som någonsin avhandlats på denna blogg. Det hindrar inte mig från att fråga mig varför man aktivt arbetar emot ingrodda vanor, till synes utan vettigt skäl. Samma fråga dyker upp varenda gång jag skaffar ny version av ett program eller operativsystem; funktioner försvinner och ändras och byter plats i en nebulös, svårförståelig process som pågått åtminstone de femton år jag pysslat med datorer och förmodligen bra mycket längre än så och vars slutmål ligger långt bortom min fattningsförmåga.