Toklurad

I många vetenskapliga studier ingår att testpersonerna inte vet vad studien egentligen går ut på. Ett känt exempel är Milgramexperimentet vars försökskaniner trodde att de hjälpte till att studera negativ förstärkning medan poängen i stället var att se hur långt de var beredda att gå för att lyda en auktoritetsperson. Det finns tusentals liknande exempel, vilket är som det ska vara eftersom det går väldigt väl ihop med vetenskapens grundteser.

Då mina personliga intressen drar sig åt det hållet har jag läst om en uppsjö sådana studier och därför börjat inbilla mig att den dag jag själv befann mig i en studie skulle jag genomskåda den direkt. Jag antar att mina läsare är genre savvy nog att se varthän detta barkar.

I september, någon vecka före valet, promenerade jag glad i hågen genom en kyrkogård i centrala Malmö, inte för att jag är morbid utan för att den råkade ligga mellan biblioteket och vart det nu var jag skulle, när en ung man stoppade mig och frågade om jag kunde tänka mig att vara med om en politisk undersökning. Jag hade inget bättre för mig och vet hur knepigt det är att skrapa ihop folk till sånt, så jag tog en bit av min dag till att sätta mig på en parkbänk och fylla i en blankett.

Jag fick först berätta vilket block jag planerade att rösta på i valet, hur säker jag var på det, och hur jag hade röstat tidigare. Sen fick jag ta ställning till elva påståenden och på en linje sätta ett kryss som motsvarade hur mycket jag höll med respektive tog avstånd ifrån påståendet. Under tiden satt vetenskapsmannen bredvid mig och gjorde anteckningar.

Redan medan jag svarade på frågorna insåg jag att de skulle få mig att verka blåare än jag är. De hade lyckats välja flera av de frågor där jag inte ställer mig i vänsterlägret. Jag är för kärnkraft och emedan jag inte skulle ha något emot att se FRA-lagens ryggtavla har jag inte förmått bli förbannad över den.

När det hela var klart frågade han mig om vissa av frågorna och bad mig förklara hur jag hade tänkt, så jag försvarade mina åsikter av bästa förmåga. Av elva frågor hade jag blivit blå på tio och neutral på en, vilket kan verka märkligt för någon som spiksäkert svarade att han skulle rösta på det röda blocket även om han inte var säker på vilket parti. Jag stod fast vid mina svar och när han frågade om detta fick mig att omvärdera vilket block jag skulle rösta på sa jag nej med en nästan pinsamt flummig motivation.

Sen frågade han om jag hade märkt något konstigt med frågorna eller svaren. Kugghjulen i hjärnan gnisslar igång men det är ju bara att säga som det är. Om han lurade mig så gick jag in i det. Då visar det sig att den fingerfärdige saten klistrade sin egen version av svaren över mina innan vi började diskutera dem. Över hälften av mina kryss hade han flyttat på så de blev blåare, och sen hade jag suttit där och försvarat de nya svaren.

Han hade inte flyttat dem långt, 25-30% av linjens sträcka som mest, och jag står för varenda ord jag sa när jag försökte rättfärdiga vad han hade svarat åt mig, men faktum kvarstår: jag märkte inget konstigt med att han hade förvrängt mina åsikter trots att jag själv redogjort för dem bara minuter tidigare.

Tanken med studien var att se om folk försvarar sina åsikter även när det inte är deras åsikter. Om man tror att något nerskrivet är ens egen ståndpunkt, står man upp och slåss för den då? Tydligen gör man det. Jag behåller en skärva av stolthet genom att jag faktiskt inte sa något som jag inte i verkligheten tycker även om tyngdpunkten på det jag sa ändrades (jag är vanare vid att försvara varför jag är så röd än vid att försvara varför jag är så blå) och genom att jag inte ändrade blocktillhörighet bara för att det plötsligt såg ut som om jag borde. Jag bestämde mig inte slutgiltigt för vad jag skulle rösta på förrän jag tillbringat en massa tid med partiernas program.

Men där ser man. Jag var inte immun jag heller. Nu väntar jag bara på att studien ska bli klar, för det ska bli sjukt intressant att läsa den.