Det tråkiga är inte tråkigt

Jag håller äntligen på att läsa Carl Sagans Demon-Haunted World, som handlar om hur fantastisk vetenskapen är. Det visste jag redan men det skadar inte att få det upprepat och bevisat om och om igen. Det främsta intrycket är dock hur konstigt det är, det här med tro på sånt som det inte finns någon anledning att tro på.

Jag har till att börja med svårt att förstå hur man lyckas lura sig själv till att tro på astrologi eller transcendental meditation eller kristallterapi. Jag vet inte hur det kan vara så lätt att inbilla sig att rymdvarelser smyger omkring och kör upp sonder i mänskliga kroppsöppningar eller att humanoida reptiler styr världen. Själv kan jag inte påverka vad jag tror; min världsbild är outputen min hjärna producerar efter att ha matats med den information jag har tillgänglig.

Även om jag glömmer hur konstigt det är att folk lyckas bedra sig så begriper jag inte varför de skulle vilja. Varför hitta på rymdvarelser, älvor, häxor, snömän och nazistiska månbaser? Den här världen vi lever i är fantastisk, ofantligt osannolik, oändligt underhållande och nästan smärtsamt vacker. Den är inte perfekt, långt ifrån det, men den blir inte mer perfekt av att man bryter Occams rakkniv mitt av och introducerar sagoelement.

Inte är väl världen vackrare om Nazcafigurerna skapades av rymdvarelser eller pyramiderna byggdes av en utdöd ras av magiker? Är det inte betydligt häftigare om de som skapade dessa nästan obegripliga konstverk var människor som du och jag och som arbetade med en teknisk nivå som du och jag inte skulle överleva? De hade inga grävmaskiner, kranar eller flygmaskiner men lyckades ändå gräva kanaler som vi än i dag kan se bilda figurer som bara syns från luften, en synvinkel de själva aldrig upplevde. Är det inte betydligt coolare än att det dök upp några miffon som behärskat interstellär rymdfart men ändå inte hade något bättre för sig än att rista apor och fåglar i marken?

Det finns gott om mysterier i världen. Jag älskar dem. De blir inte mindre fascinerande för att vi vet att deras lösningar finns inom en ram som vi kallar för verkligheten. Inom den ramen ryms det så mycket att jag inte kan föreställa mig en enda människa bli ordentligt uttråkad. Världen är full av underverk och varenda organism är ett termodynamiskt mirakel. Det borde väl räcka?