Hays två ansikten

Jag nämner icke alldeles för sällan att jag ofta inte begriper mig på mina medmänniskor, men det finns vissa exemplar som går långt bortom vanlig oförståelse och svävar i en dimension av totalt främlingskap. En sådan person var Will H. Hays.

Hays var en amerikansk politiker som sedermera gick in i mediebranschen och blev 1922 ordförande för Motion Picture Producers and Distributors of America. Den fortfarande unga filmbranschen befann sig i något som Hays betraktade som en kris. Moralisk lössläppthet härjade hejdlöst och Hays blev censurens korsriddare. När en präst skrev ett förslag på ett regelverk för filmmediet blev Hays överförtjust; det var precis vad han hade letat efter. Regelverket antogs, fick namnet The Hays Code, och började tillämpas.

I denna fantastiska text återfanns regler om att präster aldrig fick vara skurkar eller komiska karaktärer, illegalt drogbruk inte fick visas, kyssande måste hållas till ett minimum, och så vidare. Naturligtvis fick brott inte löna sig, homosexualitet inte diskuteras, och umgänge mellan raserna var förbjudet. Han samlade även ihop en lista på 117 personer i filmbranschen som misstänktes vara homosexuella, den så kallade Doom Book. Om man var med i Doom Book, då var ens karriär inom filmen över.

Redan här känner jag en bred klyfta mellan mig och Hays. Driften att på detta vis fjättra och begränsa en konstform är i sig mig fjärran, och hur man ens orkar bry sig om vad som försiggår i en annan vuxen människas säng vet jag inte heller.

Det som gör det hela riktigt underligt är dock det som efter Hays död framkom i intervjuer med hans döttrar och i tidningen Current Biography, nämligen att Hays själv gaysexade loss och även upprepade gånger våldtog sina döttrar. Detta var känt av hans arbetskamrater som höll det hemligt för att inte förstöra hans gärning.

Jag tycker inte att en människas budskap är avhängigt hennes beteende. Att Marx levde på profiten från en fabrik påverkar inte det han sa och skrev, bara vad vi tycker om honom som person. Hans åsikter om censur är lika dumma oavsett vad han gjorde på fritiden. Däremot måste jag fråga mig vad som rörde sig inne i huvudet på en sån människa.

Det var inte så att en headhuntingfirma letade reda på honom och bad honom föra filmcensuren till nya höjder. Han valde det. Han ville göra det. Han tillbringade frivilligt och entusiastiskt en stor del av sitt liv med att förstöra homosexuellas karriärer och se till att såna aktiviteter som han själv frejdigt försjönk i inte visades upp för den alltför lättpåverkade publiken.

Tänkte han att han själv var förlorad, en fallen man som bara kunde hoppas på att rädda andra undan samma öde? Var det ett enormt försvarsverk, ett sätt att se till att han skulle höjas över varje misstanke? Eller var han bara en småaktig liten sadist som tog den chans han hade att riktigt jävlas med folk?

Fråga inte mig. Jag och Hays är inte från samma planet.