"I just don't believe a man who kills for a living doesn't have nightmares." Det är en del av Daniel Craigs förklaring till det rätt tvära personlighetskast som hans Bond gjorde jämfört med det halvdussin tidigare brittiska agenter som prytt bioduken de senaste femtio åren eller så. Vad man än tycker om hans bidrag till Bondmyten så är det rätt uppenbart att hans version är den mest realistiska. Den närmaste medtävlaren är Timothy Daltons Bond som i likhet med de andra verkade kunna gå ur det värsta blodbad utan psykiska ärr.
Jag kan tänka mig att en man som Bond - om såna fanns i verkligheten - skulle ha både mardrömmar och värre åkommor än så. Även om han för sig själv kan förklara bort de allra flesta av de mord han begått så visade Austin Powers varför det sällan är okomplicerat att döda så urskillningslöst som han gör och han har hur som helst orsakat oskyldigas död också, även om han inte själv tryckt av. Så visst, verklighetens Bond skulle nog må riktigt dåligt.
Det är också den allmänna uppfattningen om vad mördande gör med en människa. Det ska vara ett brott som gärningsmannen inte återhämtar sig från. Tankar på det förspillda livet jagar honom resten av hans dagar. Änke- och barnansikten svävar framför ögonen så fort han blundar. Så kanske det är, även för soldater och poliser och andra som kan hamna i en situation där rätt val är att döda.
Men vad gäller mig? Det kanske är lätt att säga tills man har gjort det, men jag tror att det skulle bero på vem det var jag dödade. Visst, om jag genom ett märkligt ödes udda kast hamnade i krig och dödade en fiendesoldat tror jag inte att jag nånsin skulle glömma hans ansikte. Varför var han där? Ville han vara det eller var han bara ditkommenderad? Hade han kanske hellre stannat hemma och låtit generalerna ta upp gevären och marschera själva om de nu var så pigga på att kriga? Och om jag på något sätt dödade en oskyldig, ja, då skulle jag vrida mig själv i stycken.
Men om vi pratar om någon som jag känner till och vars levnad och vandel inte är i närheten av de krav jag tycker är rimliga att ställa på en mänsklig varelse, det vill säga någon jag anser ska ha det - jag tror inte jag skulle ha några större problem med det. Jag försöker inte verka hård, jag är faktiskt inte särskilt hård alls, och det kanske är lätt att säga när man som jag aldrig varit i närheten av att ta ett liv, men jag kan inte se att jag ens när den röda dimman hade lagt sig skulle börja gnaga sönder mitt eget vett över det jag hade gjort.
Vilket förstås i sig är tillräckligt för att jag ska börja gnaga sönder mitt eget vett. Varför värderar jag inte liv - vare sig mitt eget eller andras - alls lika högt som normen hos det samhälle som skapat mig? Jag vet ju sen gammalt att jag är något av en cyborgmutant, men jag vill väl inte att det ska yttra sig i spirande psykopati.
2 kommentarer:
För att svara på din fråga så tycker jag att man kan se försvarandet av allt livs helighet är ett inavlat barn av religiösa restprodukter i samhället och hollywoodsk individualism. Att inte värdera "allt liv" är ett tecken på sunt förnuft, inte psykopati.
Den vanliga distinktionen (om man inte är hardcore-jain, där har du några som tar konsekvenserna av sitt trossystem) är väl dessutom bara allt mänskligt liv, en gränsdragning som sällan motvieras men borde så göras för att vara moraliskt försvarbar. Om man dessutom lägger till din utilitaristiska livsåskådning blir det ännu enklare, somliga är helt enkelt mer värda att leva än andra.
Men där teorin blir enkel blir praktiken svår och jag är nyfiken: Vem hade du kunnat tänka dig att döda? Hyperaktuelle Gaddafi? Gammelreliken Lukashenko? Den hypotetiska, giriga direktören på Nestlé som låg bakom deras mjölkersättningsdebakel i Afrika? Producenten bakom "Svenska Hollywoodfruar"? Samtliga personer man skulle kunna argumentera för har gjort världen sämre i lite olika mån. Var drar du gränsen?
När jag skrev detta tänkte jag inte alls på såna som Kaddafi, Lukasjenko eller Nestlédirektörer (och producenten bakom Svenska Hollywoodfruar går faktiskt bort direkt). Det är så oändligt invecklat, vad som händer om en kille som Kaddafi plötsligt mördas. Blir det nödvändigtvis bättre i Libyen eller världen? Jag är skeptisk.
Jag tänkte huvudsakligen på en mycket lägre nivå. Typ jag blir oprovocerat angripen av nån farlig jävel, har sjuk flax och lyckas oskadliggöra honom, och när han är nere dödar jag honom. Efteråt får jag veta att han har ett brottsregister i klass med Bayeuxtapeten och har rånat/misshandlat/våldtagit sig genom livet. Jag kan bara inte se att det skulle ge mig dåligt samvete. Ett kräk mindre i världen.
Bond har ju fördelen att han har folk på sin sida vars jobb det är att räkna ut vad som händer i Libyen om Kaddafi hittas med en kula i huvudet. Man får bara hoppas de har rätt.
Skicka en kommentar