Coolt folk

Vissa människor blir ofantligt kända trots att deras meritlistor består av blanka papperslappar. Andra förblir obskyra och glömda trots att de påverkat vår värld mer än de flesta kejsare och erövrare. Därför kommer här nu fem människor som du borde ha hört talas om.

Ada Lovelace, dotter till lord Byron, grevinna, vad jag vet inte släkt med stjärnan i Deep Throat och ett särdeles skarpt fruntimmer som tyvärr aldrig fick lämna ett särskilt stort fotspår i historien. Hon hade dock en egenskap som borde kvala in henne på allmänbildningslistan: hon var en av världens första geek girls.

Hon brevväxlade med Charles Babbage, förmodligen världens första datornörd. Han gjorde ritningar till en maskin som i dag betraktas som den allra första datorn, det vill säga en maskin som kunde programmeras. Han byggde aldrig maskinen, delvis på grund av att han hade ont om pengar och delvis på grund av att han - som en riktig datornörd - inte kunde dra jämnt med normala människor, så de vägrade samarbeta med honom.

Ada Lovelace fick se ritningarna och utifrån dem skrev hon ihop en instruktion som maskinen skulle utföra. Hon hade aldrig sett en dator i verkligheten, arbetade innan den första datorn hade byggts, men det hindrade inte henne från att skriva världens första datorprogram.

1991 byggde London Science Museum en dator efter Babbages ritningar. Den fungerade. För att testa den körde de Ada Lovelaces program. Gissa vad som hände. Världens första datorprogram, skrivet till en maskin som då bara existerade i teorin, fungerade. Hon var rätt smart, den där Ada.

Hon var också den första som förutspådde att datorer en dag skulle användas till annat än att räkna. Jag vill inte chansa alltför vilt här, men jag tror att hon kan ha haft rätt.

Thomas Midgley Jr borde vara glad för att större delen av mänskligheten glömt bort honom, och ändå menade han så väl. Han var en ingenjör som arbetade på att minska problemet med knackning i motorer. Efter åratal av självstudier inom kemi och oändliga experiment med varenda ämne han kunde lägga vantarna på eller framställa hittade han en toppenlösning: bly.

Hans arbetsgivare General Motors blev jätteglada och bensin med bly blev den nya standarden. Motorer knackade inte längre och tonvis med tonvis med tonvis med bly spyddes ut i miljön. Trots att Midgley själv drabbats av blyförgiftning under arbetet och trots att arbetarna på blybensinfabrikerna blev sjuka, galna och döda var det tydligen ingen som betvivlade att det här med bly i bensinen var hur fett som helst.

Det visade sig långsamt att så inte var fallet. Midgley började inse vad det var han hade gjort och som alla välmenande katastrofmakare började han få dåligt samvete och ville rätta till sitt misstag. Han riktade in sig på att hitta ett ämne som kunde ersätta de farliga och svårhanterliga gaser som användes i kylanläggningar.

Ni ser vart det är på väg. Efter att ha uppfunnit blyad bensin lyckades Thomas Midgley Jr uppfinna freon. Ozonlagret skrek av ångest men Midgley själv var nog väldigt nöjd. Kunde detta kanske uppväga det han gjort mot miljön med sin bensin?

Han dog innan han fick veta svaret på den frågan, och Moder Natur tog en suck av lättnad. Historikern John R McNeill kallade honom senare för den enskilda organism i planetens historia som påverkat atmosfären mest. Inte illa för någon som bara ville hjälpa till.

Norman Borlaug menade också väl, men han var dessutom bra på det han gjorde. Från det att han på fyrtiotalet tog sin examen och fram tills han dog 2009 arbetade han för att se till att människor hade mat. Det gjorde han genom att utveckla nya sädessorter som gav enorma skördar och stod emot sjukdomar och skadedjur.

Han stod med händerna begravda i den mexikanska myllan och såg till att hans nya vete fick växa och testas. Han levde med de svältande och arbetade tillsammans med dem. Senare skulle han säga att det var lätt för hans kritiker att vända sig mot hans arbete - de hade ju aldrig varit hungriga.

När hans plan fungerade precis som den skulle och hans vete växte som han hade tänkt, då flyttade han vidare till Asien och satte igång med att få Pakistans veteskördar att dubblas mellan 1965 och 1970. Både Indien och Pakistan ökade sina skördar snabbare än de ökade sin befolkning tack vare Borlaugs mixtrande. Båda länderna blev självförsörjande innan sjuttiotalet ens var till hälften över.

Som alla fantastiska människor drabbades han som sagt av kritik, huvudsakligen från människor i virkade koftor som hatade allt som hette genmanipulation och som hellre såg svältande människor än profit till amerikanska företag som sålde manipulerat vete. Båda dessa saker förtjänar egna inlägg men det får bli en annan dag. Jag nöjer mig med att säga att Borlaug sägs ha räddat en miljard människoliv. Vad har du gjort på sistone?

Vassilij Artjipov och Stanislav Petrov, som med tjugo års mellanrum räddade världen. I oktober 1962 pågick Kubakrisen som värst och världen var så nära kärnvapenkrig som den någonsin har kommit. Artjipov var näst högste officer ombord på en sovjetisk kärnvapenbestyckad ubåt (tänk Denzel Washington i Crimson Tide) som upptäcktes av amerikanska fartyg som började släppa sjunkbomber på den.

Ubåtens kapten bestämde sig för att detta betydde att krig hade utbrutit och ville avfyra en kärnvapentorped. Ubåtens politiske officer höll med, men det krävdes en tredje man för att trycka på knappen: Artjipov. Han vägrade.

Vi pratar om en period i vår historia när fingrar redan svävade över knappar, när krigsfartyg var på väg mot varandra över Atlanten, när amerikanska fartyg hade order att stoppa sovjetiska fartyg med våld om det krävdes. Om ett enda kärnvapen hade avfyrats hade amerikanerna svarat. Ryssarna hade svarat på det. Atomvinter.

Tjugo år senare, 1983, var rysk-amerikanska relationer något frostigare än en mammuts snabelspets. Reagan hade kallat Sovjetunionen för ondskans imperium, kalla kriget utkämpades på alla fronter utom den uppenbara, och Sovjets officiella strategi var ömsesidig förintelse. Om USA anföll skulle Sovjet skicka allt det hade mot fienden. Båda länderna skulle förvandlas till radioaktiv ödemark. Det var enda sättet att avskräcka en första attack.

Stanislav Petrov var en av många män som satt och bevakade signaler från det ryska missilvarningssystemet. Hans jobb var att vidarebefordra meddelanden om amerikansk attack så att hans överordnade kunde trycka på knapparna och förändra världen på några sekunder.

En dag i september berättade systemet för honom att en missil var på väg mot Sovjetunionen. Hans order var klara: han skulle informera sina överordnade. Det gjorde han inte. Han trodde inte att en amerikansk attack skulle bestå av en enda missil. Inte ens när han fick varning om ytterligare fyra missiler slog han larm. Han räknade kallt med att det var ett datorfel.

Det var det också. Ryssarna själva säger att även om Petrov hade larmat den där dagen så hade ingenting hänt; man startade inte kärnvapenkrig utan att få hotet bekräftat från mer än en källa. Men låt oss gå tillbaka till det tidiga åttiotalet, när kriget verkade vara minuter bort mest hela tiden och incidenter inträffade ett par gånger före frukost. Hade ett gäng sovjetiska högdjur verkligen tittat på en missilvarning och ignorerat den eftersom det bara var en?

Det tror inte jag. Jag tror att de hade skrikit "det är det här vi har tränat för!" och hamrat på knappen. Men det är ju jag.