torsdag 28 april 2011

Min syn på majs


I går blev jag på gatan tillfrågad om jag tyckte det var viktigt med miljö. Då den unge mannen i fråga bar en Greenpeace-tröja och en liten mapp med papper misstänkte jag som det geni jag är att han inte frågade av vanligt intresse, så jag svarade som jag brukar göra i det läget: ja, men jag tänker inte stödja Greenpeace eftersom jag inte håller med dem i flera viktiga frågor. Vilka då, undrade han. Kärnkraft och genetiskt modifierad mat, sa jag. Jag trodde att han skulle hänga upp sig på kärnkraften, men det blev genmaten.

Jag förklarade att jag tycker att genetiskt modifierad mat är fantastiskt och bara lider av dålig PR, vilket faktiskt är en bra sammanfattning av kärnkraften också. Argumenten emot faller huvudsakligen i tre läger.

Rädsla. Vi vet inte vad genetiskt modifierad mat gör med oss eller med naturen. Detta bottnar dels i ett missförstånd av genmodifieringsproceduren. Vi gör små, små ändringar. Vi kommer aldrig att skapa en mutantmajs som får klor och huggtänder och går bärsärkagång på landsbygden. Det handlar om enstaka enzymer som produceras eller inte produceras.

Vidare har vi ätit det här i tjugo år nu och odlat det längre än så. Det finns barn vars föräldrar har ätit det under en stor del av sina liv och som själva äter det. Än så länge, inga farsoter. Visst, det vore underbart att göra en tvåhundra år lång studie (var man nu skulle hitta försökspersoner till det) men under tiden är det rätt bra att vi har säd som växer och överlever där all annan säd skulle ge ifrån sig ett sorgset gnyende och vissna.

Ekologi. Genmodifierade sädesslag är rätt tuffa och slår ut de "naturliga". Ja, och vad är det som är så dåligt med det? Det är ingen skillnad på det och det som hänt under livets historia och fortsätter hända i dag. Människan vill av någon anledning gärna skilja på det hon själv gör och precis allt annat som händer; det senare är "naturligt" och det förra "onaturligt". Det finns massor med arter som inte hade existerat i dess nuvarande form utan oss. Det enda som har ändrats är att vi har blivit bättre på det.

Bland annat därför drar jag gärna upp den gröna revolutionen när jag pratar om genmodifierad mat. Norman Borlaug var aldrig inne och rotade i DNA:t, men det han gjorde och det genmodifierarna gör är i princip och praktik samma sak. Borlaugs tekniker var bara mer primitiva.

Ekonomi. Genmodifierad säd ägs av företag som har patent på dem och utnyttjar de patenten för maximal profit. Detta är helt sant och beklagligt, precis som det är beklagligt vad gäller allting annat i världen. Det vore bättre för alla om vi gemensamt skapade mat i ett socialistiskt paradis, men det har ingenting med genmodifierad mat att göra.

Om vi förbjuder genmodifierad mat påverkar det inte den industriella kapitalismen alls. Om vi krossar den industriella kapitalismen kan genmodifierad mat mycket väl fortsätta existera. De är två skilda frågor. Om vi gör oss av med genmodifierad mat kommer företagen att fortsätta bli feta, bara på något annat, som förmodligen blir nästa mål för attackkampanjer. Det är det företag gör.

Motståndet mot genmodifierad mat gör att det knappt används där det skulle kunna göra mest nytta. Det skulle kunna bekämpa svält i mycket högre grad än det gör. Det syns tydligt i Zambia som 2002 förbjöd genmodifierad majs, som tidigare importerats till det svältdrabbade landet. Tre år senare tilläts det igen. Varför? Folk dog.

Genmodifiering är ett av de största underverk i en lång lista på underverk som mänskligheten har frambringat, och det har möjligheter att hjälpa oss långt bortom vad det får göra i dag.

måndag 25 april 2011

Den yttersta gränsen


I den lilla pärlan till film Interstate 60 redogör Robert Wilson Cody för historikern Frederick Turners teori om orsakerna till det amerikanska lynnet. Hans tanke var att Amerika utgjorde en säkerhetsventil för civilisationen. Rebellerna, de missnöjda, bråkmakarna, de subversiva och de antihierarkiska lämnade det gamla förtryckande Europa, färdades västerut och grundade de tretton kolonierna. När det blev för välordnat och civiliserat flyttade folk västerut och skapade nya samhällen, och de som inte passade in där fortsatte västerut och det var därför alla knäppgökarna hamnade i Kalifornien. Eftersom amerikanerna skapades precis i gränslandet mellan civilisation och vildmark så blev de individualistiska och våldsamma och fick en enorm misstro till överheter, auktoriteter, vetenskap och konst.

Det är en lika bra förklaring som nån annan, antar jag, men jag är mer intresserad av vad det gjorde med resten av världen. Under hela mänsklighetens historia har det funnits någon annan stans att bli av och det var väl därför vi hamnade på Grönland och isolerade stillahavsöar, men precis när Turner höll på att lägga fram sin uppsats så började de ställena ta slut. Visst, det är fortfarande möjligt att ta sig ut i öknen eller upp i de pakistanska bergen eller in i de sydamerikanska djunglerna, men det är ont om ociviliserade fläckar på kartan och de som finns är mycket farligare än den obebyggda amerikanska västern nånsin var. Jag tänker inte låtsas som om civiliserade människor inte dessutom är mycket mesigare i dag än de var förr, men poängen kvarstår.

Mr Cody avfärdar förslagen på nya gränsmarker att söka sig till. The inner frontier of the mind där man experimenterar med droger och alkohol är bara ett nytt sätt att lura sig själv. Den virtuella gränsen i datorernas värld ger han inte mycket för - a frontier with access fees? Och så finns rymden, den yttersta gränsen, men vem kan packa sitt lilla knyte och dra till rymden? Där står han på samma sida som astronomen Freeman Dyson som sa sig vara ointresserad av rymdkolonisering om inte kostnaden per person kunde dras ner till ungefär vad det kostade att korsa Atlanten för att bli amerikan.

I stället har vi alltså en värld där det verkligen inte finns någon plats för pusselbitarna som inte kan eller inte vill passa in. Vi har också - i alla fall här i trakten - ett samhälle som är bra mycket mindre tolerant mot de annorlunda än det vill påskina. Vad hade hänt med Johnny Appleseed i dagens Sverige? Eftersom psykiatrin har demonterats skulle han väl inte spärras in i alla fall, men han skulle nog inte må något vidare. Låt oss inte ens prata om Jesus. Han hade haft en helt annan karriär i dagens Örebro än i dåtidens Jerusalem.

Man kan dra sig ut på internet - the frontier with access fees - vilket kanske förklarar den koncentrerade galenskap som så ofta hittas här, eller så kan man göra en Tom Neale och ta sig en egen ö nånstans, men hur många har egentligen den möjligheten? Själv skulle jag vara död innan jag hann fira nästa födelsedag.

Eller så kan man stanna och förklara sina problem med självdiagnostiserade bokstavssyndrom eller att man helt enkelt är för jävla smart för sitt eget bästa, sitta och bittra över att man inte passar in och vänta på att NASA börjar skicka upp vanligt folk till Mars. Det kommer nog att dröja.

söndag 24 april 2011

Det blir alltid fel


Det är naturligtvis fruktansvärt och oacceptabelt att en människa dör för att SOS Alarm inte trodde på honom och därför inte skickade ambulans. Det verkar som om sjuksköterskan gjorde fel - jag är inte kapabel att bedöma det men de som är det tycks hålla med de ylande ulvarna i det här fallet - och jag hoppas att det utreds ordentligt även om hans tidigare anmälningar inte är särdeles relevanta då de inte handlade om inkompetens utan om att han var otrevlig.

Där jag däremot inte håller med de ylande ulvarna är i deras oförmåga att sätta sig in i hur det är att vara på andra sidan SOS-telefonen. Det är inte första gången jag känner så här. Alienjag förstår människors situation men andra människor är oförmögna. Det är klart att SOS Alarm får in samtal efter samtal efter samtal efter samtal som inte har något där att göra och förmodligen inte borde ha ringts alls.

De som skriker och klagar högst nu kommer också att skrika och klaga högst den dagen som det inte kommer en ambulans för att alla var upptagna med att ta hand om nageltrång och skalpklåda, och om ett fall av skalpklåda som ignoreras visar sig vara en sällsynt afrikansk parasit kommer de att skrika och klaga om det också, utan att för ett ögonblick bry sig om hur ansvarsfullt det hade varit att fundera över om just denna skalpklåda var en sydtunisisk krokmask.

Det går inte att ta allt på allvar, det går inte att skicka en ambulans till alla som vill ha det. Det är därför vi har människor som svarar i telefonen på SOS Alarm; annars skulle vi bara ha en knapp i varje bostad som automatiskt tillkallade ambulans, polis, brandkår och fallskärmsjägare. Alla förstår varför det är ogörligt, men ändå förstår folk inte att det kommer att finnas en felmarginal. En tragisk felmarginal som ska minimeras, men ändå en felmarginal.

Det kan inte bara vara jag som utan att läsa det förstod att 8 av 10 ambulansutryckningar är onödiga. Även om jag inte hade prickat siffran hade jag varit i rätt härad. Jag känner nämligen till vissa grundläggande fakta om mänsklighetens beskaffenhet, fakta som mänskligheten själv verkar lyckligt ovetande om.

lördag 23 april 2011

Oförmögen, ovillig och obefintlig


Häromdagen var det en vän till mig som aktualiserade Epikuros gamla argument som går ut på att Gud inte kan vara både kapabel och villig att utrota all ondska, för annars skulle det inte finnas någon ondska. Om han är kapabel men inte villig är han ond, om han är villig men inte kapabel är han inte allsmäktig, och om han är varken kapabel eller villig är han inte mycket till Gud.

Logiken är fortfarande över tvåtusen år senare oknäckbar, men det räcker att ta en väldigt kort titt på världen för att inse att argumentet - och han lär inte ha varit den förste som kom med det - inte har övertygat mänskligheten. Det är för att kredofili är den utmärkande egenskapen hos religiösa; de vill tro, de behöver tro, de måste tro. Logiken lämnas därhän.

Den religiöses standardmotargument går ut på att det är något vi inte förstår eftersom Gud är så mycket större och perfektare än vi är. Gud är evig, ofelbar och allvetande, så om han tillåter ondska måste det finnas en bra anledning till det. Det påminner mig om när en släkting tyckte jag skulle gå med i Greenpeace eftersom de bekämpar kärnkraft och att kärnkraft måste vara något dåligt eftersom Greenpeace bekämpar det.

Jag hatar det argumentet eftersom det så tydligt visar en av religionens onda sidor: för att parafrasera Richard Dawkins gör religionen oss nöjda med okunskap. Det är ingenting för mig. Mänskligheten tog sig inte från gyttjan och hit genom att acceptera att vi är stackars svaga dumma varelser.

Men framför allt så håller inte logiken. I samma ögonblick som man postulerar allmakt så tappar man alla ursäkter för att världen inte är perfekt. För att använda det kristna exemplet: om allt det här med Jesus och korsfästelse och offerlamm och syndabock och att ta på sig hela världens brott och synd verkligen är nödvändigt, om det gigantiska test som världen enligt kristendomen utgör behövs, om hela vår art och alla andra arter faktiskt måste lida oss igenom den här långa perioden innan fredsfursten stiger ner från himlen och grundar sitt eviga rike, då är Gud inte allsmäktig.

Som förälder måste man ibland göra saker som ens barn hatar. Ibland är det för att man inte har något val. Ibland är det för att det är bra för barnen i längden, till exempel för att undvika att de förvandlas till bortskämda snorungar som inbillar sig att världen är till för dem i stället för alla andra. Det beror på att föräldrar inte är allsmäktiga. Om de vore det skulle barnen lugnt kunna räkna med en evig paradisisk existens.

Vi har alla - påstås det - en allsmäktig fader, och ändå ser våra liv inte ut så. Vad kan det bero på?

torsdag 21 april 2011

En liten historia om självbefläckelse


Ett tag var det i de här trakterna - ansedda som världens mest upplysta - extremt inne att hävda att masturbation förde med sig en oändlig räcka elände. Man kan spontant undra vad alla tänkte innerst inne för, kom igen, alla gjorde det då också. Jag kan tänka mig att det var en sån sak man då trodde att ingen annan gjorde och att man förklarade bort sin egen friskhet med ren flax, eller att man inte trodde att antimasturbationspropagandan var sann men inte var så pigg på att säga det öppet.

Det jag finner intressantare är dock detta: emedan de större och modernare religionerna allihop är mer eller mindre negativa till masturbation (det här är ett av få områden där det förflutna faktiskt vinner över nutiden; antika greker och egyptier var mycket softare när det gällde den ensamma synden) så fanns det inget brett masturbationsmotstånd i Europa förrän i början av 1700-talet. Prästerna hojtade svavel men det gjorde de ju om allt och alla, och om man lyssnade på allt som prästerna sa gick det ju inte att leva. Masturbation var väl inte att rekommendera, men det var inte det vidriga brott det snart skulle bli.

Någon gång mellan 1708 och 1716 (det exakta datumet är oklart) ändrades allt detta när skriften Onania publicerades. Nu var masturbation inte bara något lite syndfullt och lätt olämpligt, en klart lågrankad överträdelse, nu var det plötsligt farligt. Enligt Onania orsakade masturbation gonorré (en lustig omvändning av det faktiska förhållandet), epilepsi, klenhet, dumhet och det mesta som är obehagligt här i världen.

Onania markerar en vändpunkt. Nu var masturbation ett medicinskt problem, inte huvudsakligen ett moraliskt. Den lilla skriften satte igång en lavin. Läkarna började tävla med varandra i att hävda jävelskap och uppfinna antimasturbationsapparater som jag gärna skulle glömma att jag läst om.

Vem var då denne självbefläckelsens antiprofet som bestämde sig för att försöka utrota något fullständigt outrotningsbart och därtill helt harmlöst, och vad var hans problem? Det vet vi inte. Onania publicerades anonymt. Det finns en hypotes eller två - vissa pekar ut en kvacksalvare vid namn John Marten - men vem det än var så gjorde han det inte för att vinna ära och berömmelse, inte heller för pengar.

Varför gjorde han det då? Jag ser bara två alternativ, ingetdera rimligt. Det ena är att han trodde på det han skrev, men var fick han de bisarra idéerna ifrån? I en värld där ingen hävdar att masturbation orsakar gonorré, hur får man för sig att så är fallet och så till den milda grad att man skriftligen predikar det?

Det andra är att vi pratar om den ultimata bitterkuken här. Blotta tanken på att någon hade det trevligt var honom så motbjudande att han var tvungen att försöka göra något åt det. Hans andra hobbies var troligen att sprida kondylom, spränga bryggerier och försöka förbjuda Kevin Bacon att dansa.

fredag 15 april 2011

Drömmen om en tankeläsare



Jag har en nära vän (en kvinnlig sådan). Hon var nyligen ute på en förstadejt och på vägen hem, uppför i trappan i porten, vräkte hon ur sig till sin manlige dejt: "Du ska inte tro att du ska få knulla nu", lite så där kaxigt efter några glas vin. Och det fick han inte heller. Inte hon heller då förstås, och i efterhand var hon besviken. "Men jag ville ju bara att han skulle ta mig", förklarade hon. "Ta mig med storm."

Jag accepterar att jag som utomstående betraktare av mänskligt beteende kommer att tillbringa mycket tid med höjda ögonbryn, men det ovanstående kan väl inte vara rimligt ens i en icke-mutants huvud? Vilken planet är den här kvinnan ifrån där en man - efter #prataomdet och alla andra okejsexkampanjer - hör de orden från en kvinna han aldrig haft sex med förut, svarar "det ska jag visst" och ser till att få det också? Om en kvinna sa så till mig skulle hon få slita av mig kläderna med våld innan jag tillät mig inse att det inte gällde.

Det är klart det vore trevligt om alla kunde läsa våra tankar (men för Guds skull bara de tankar vi vill att de ska kunna läsa). Det jag inte förstår är varför så många tycks tro att alla andra faktiskt kan det och att de själva är de enda som förnekats telepatins gåva. För kvinnan i ovanstående exempel vill givetvis inte att varenda man som hon säger nej till ska ta det som att hon vill bli tagen med storm. Nej, det gäller ju bara män hon faktiskt vill ha sex med, resten ska fatta att hon inte vill och är oförlåtliga svin om de inte gör det.

Mannen betedde sig helt rätt i den situationen. Om han i stället hade tagit hennes avvisande som en invit och det sen visade sig att han hade feltolkat hennes kroppsspråk och alla andra abstrakta signaler som folk inbillar sig att de skickar (den där "90% av mänsklig kommunikation är icke-verbal"-grejen är och förblir struntprat), då hade han hastigt och lustigt befunnit sig i sexbrottslingarnas skara och nästa gång det var dags att #prataomdet skulle han vara ett av exemplen. Jag är rätt förtjust i sex men om valet står mellan celibat och att riskera våldtäktsmannastatus, då är det lätt att välja.

Samlagkontraktslagen är en naturlig följd av hela den debatten och den tydligen vida spridda åsikten att man inte ska behöva säga nej för det ska bara märkas att man inte vill och om partnern inte är telepat så är han en råtta. Om det är så det ska fungera, då kan vi lika gärna lagstifta om det så att samtliga inblandade vet vad som gäller.

Eller - och det här är mitt personliga favoritförslag men tydligen helt omöjligt att förverkliga - så kan vi börja prata med varandra, säga ja till sånt vi vill och nej till sånt vi inte vill, sluta låtsas att vi är hundar som kommunicerar med svansföring och öronläge och i stället börja kommunicera med ord, som såna där människor som tack vare språket har lyckats med en hel del bra saker under sin korta historia.

onsdag 13 april 2011

Vem vill rädda maskarna?


Det anses allmänt vara dumt att utrota arter. Argumenten för denna synpunkt brukar vara begränsade till att man aldrig vet vad man ha arten i fråga till; det kanske finns ett botemedel för cancer i pungvargens blåshalskörtel. Det är lite väl människocentriskt för mig. Jag tycker inte att en arts existensberättigande bör grunda sig i vilken nytta vi människor kan ha av den.

Jag är snarare emot utrotning för att vi inte kan förutspå följderna och för att det är jävligt onödigt, helt enkelt. Det finns ingen anledning att göra oss av med arter och några årtionden senare försöka återskapa dem med genteknik från de spillror vi hittar i bevarade ben.

Det är därför det fortfarande finns några laboratorieprover kvar av smittkoppsvirus, vars destruktion skulle fullkomliga en framgångsrik mänsklig utrotning av en sjukdom. Vi behåller dem delvis för att det kanske finns någon annan som har lite och om de får för sig att leka biovapen med dem vill man gärna ha egna prover att experimentera fram motmedel på, men mest är det nog för att det bara känns och anses fel att göra sig av med något biologiskt unikt.

Jag gillar att leta reda på corner cases, rimlighetens utkanter där man får se var värderingar egentligen kommer ifrån. Smittkoppsviruset är ett sådant. Ett annat är guineamasken, en parasit som orsakar dracunculusinfektion. Den här masken har följt mänskligheten i årtusenden och kanske sen våra förfäder kravlade upp ur havet. Egyptiska mumier uppvisar tecken på dracunculusinfektion. Den har traditionellt behandlats genom att masken dras ut genom ett hål i huden, lite i taget, och viras runt en pinne så att den inte kan smita in igen. En hypotes gör gällande att asklepiosstaven först uppstod som en avbildning av den proceduren.

Masken kommer in i kroppen genom dricksvattnet och orsakar diarré, kräkningar, astma, feber och öppna sår, men är inte dödlig. Människan är dess enda värddjur. Guineamasken kan helt enkelt inte leva utan oss. Om vi utrotar dracunculusinfektion, som man nu försöker göra genom att ge riskområdens invånare möjlighet att dricka osmittat vatten eller ta bort smittan ur vatten, utrotar vi samtidigt guineamasken.

Den som hävdar att det är vår plikt att då och då låta oss infekteras av guineamasken så att den ska överleva, det är en person som på riktigt är emot att utrota arter och står för följderna av det. Men jag har inte hört några högljudda protester mot antidracunculuskampanjen i Afrika och frivillig-infektion-kön är inte lång. Det är lättare att få stöd till gulliga pandor och söta isbjörnar än till äckliga parasitmaskar, och framför allt ska djuren vi räddar inte ställa till alltför mycket besvär för oss.

Jag tänker inte heller dricka dracunculusvatten. Om det nånstans i världen finns en art som jag känner att vi lugnt kan utrota utan dåligt samvete så är det guineamasken. Den behöver oss, vi behöver inte den, och ingen kommer att sörja den. Lätt val.

tisdag 12 april 2011

Säg emot tidigare


I nionde klass skulle alla hålla ett längre föredrag och eftersom mina intressen gled mot vetandets utkanter talade jag om Loch Ness-monstret. Föredraget var säkert bra; dess huvudsakliga problem var att det mesta jag sa var lögn.

Det visste jag förstås inte om. Jag hade tagit alltihop från böcker som såg proffsiga och bra ut. Tanken att det fanns böcker - riktiga böcker som fanns på bibliotek - som pratade strunt hade inte fallit mig in. Det skulle ju inte tillåtas i ett välordnat samhälle.

När man på gymnasiet skulle börja med källkritik minns jag det som ett elände. Det var ju mycket besvärligare att utvärdera värdet hos en källa än att bara skriva ner det den sa. Jag vet inte när jag kopplade att källkritik är det viktigaste man kan pyssla med i de mjukare vetenskaperna; insikten fanns där när jag kom till universitetet så ljuset måste ha gått upp någon gång under gymnasiet.

Det ljuset går inte upp för alla. Jag hade tur, men jag borde inte ha behövt ha tur. Jag borde ha fått lära mig detta på ett mycket tidigare stadium. Långt innan jag ställde mig upp framför klassen för att prata om en varelse som, såvitt vi vet, inte existerar. Någon borde ha sagt emot när jag pratade skit.

Då hade jag aldrig läst en bok om mysterier och underverk och hittat på en förklarande hypotes som involverade undermedveten psykokinesi. Jag hade förstått att den boken förmodligen vred på en hel del fakta och vinklade så mycket det gick. Kanske av kommersiella skäl, kanske av ärlig okunskap. Jag har senare kollat upp mycket av det jag läste i den boken och det finns alltid mer att säga än författarna berättade, men det begrep jag inte när jag var nio.

Barn måste lära sig ifrågasätta. Om den lärdomen inte kommer förrän i de övre tonåren kanske den aldrig slår rot. Vid det laget har man redan skaffat sig en världsbild även om den i och för sig modifieras med tiden. Om man inte vet hur man skiljer mellan bra källor och dåliga källor har man ingen anledning att tro på läkare i stället för slumpade kändisar som påstår att vaccin orsakar autism, och det är mycket lätt att välja de källor som säger det man råkar gilla i stället för dem som säger det som är sant.

Källkritik, hur träigt det än kan verka, är något av det viktigaste en ung hjärna kan lära sig. Gymnasiet är alldeles för sent för att börja med det. Redan på lågstadiet borde det föras in långsamt, kanske genom demonstrationer som visar att horoskop är trams (det är inte svårt att lägga det på en nivå som sjuåringar hänger med på) eller genom att ha en trollkarl som visar hur han gör sina tricks. Bara man får lära sig att det finns sånt man kan lita på och sånt man inte kan lita på och det är livsviktigt att kunna se skillnad på dem.

lördag 9 april 2011

Det är de vuxna som tjatar om ursprung


Eftersom jag tydligen lever avskilt från samhällsdebatten hade jag ingen aning om att det just nu diskuterades kring inseminering av singelkvinnor. Däremot snubblade jag över Carlos Rojas relaterade artikel om singeladoption, där han argumenterar för att ensamstående oavsett kön ska få adoptera, och det kan ju inte annat än att hålla med om.

Jag har alltid känt att det måste vara bättre att ha en förälder som ville bli förälder så gärna att det var värt att eliminera den trevliga delen av barnproduktion och gå igenom adoption eller inseminering, än att ha två föräldrar som knullade på fyllan. Sen är det väl idylliskt om förälskade föräldrar producerar önskade barn men verkligheten är inte alltid idyllisk.

Om nu ensamstående inte ska få adoptera så ska det i alla fall inte vara för att det är orättvist mot barnen eftersom de vill veta sitt ursprung. Det är nämligen inte en hård sanning utan något de vuxna hamrar in i barnens skallar.

En adopterad flicka från Indien som växer upp i Staffanstorp är inte bara ett barn, hon är ett barn från Indien. Hon förväntas vara intresserad av Indien och vilja veta detaljer om var hon kommer ifrån och kasttillhörighet och allt annat man möjligen kan tänkas fråga om. Hon antas känna gemenskap med en politisk flykting från Peru eller en nyankommen affärsman från Irak medan hennes staffanstorpska klasskamrater självklart inte har någon relation till de människorna. Samtidigt bryr jag mig inte ett satans dugg om vilken gård i Värmland mina förfäder bodde på. Jag är inte ens säker på att det var Värmland.

Om flickan från Indien börjar grubbla över sitt ursprung så är det för att samhället trycker in i skallen på henne att hon ska det. Det är inte hon själv som ser sig som udda för att hon inte föddes innanför det här landets gränser och ser annorlunda ut, det är alla runt henne som beter sig som om det gör henne till en upptäcktsresande från främmande land.

fredag 8 april 2011

Bibelns kvinnor


Det kan inte vara lätt att vara religiös feminist, i alla fall inte om man väljer någon av de gamla klassiska västerländska religionerna. Trots den allmänt spridda synen på islam är det nog allra svårast inom de judeokristna religionerna. Glöm inte att fyra av de fem största muslimska länderna har eller har haft en kvinnlig president/premiärminister, något de flesta västeuropeiska länder inte har på meritlistan än.

Ett problem är förstås att det inte finns några kvinnliga förebilder. Det är väldigt svårt att i Bibeln hitta något som en troende feminist kan göra till sitt, och det är väl därför de har gripit tag i precis vad som helst som verkar passa.

Det måste vara så det gick till när Ester blev en symbol för judiska feminister och boken sades handla om könsöverskridande. Det den i själva verket handlar om är en kvinna som får som hon vill genom att utnyttja att en man är tänd på henne. Hon gör ingenting förrän hon själv hotas och när hon får chansen ser hon till att mörda alla sina fiender samt deras fruar och barn. Jag kan inte riktigt se en feminist av 2011 stå bakom hennes agerande och det sista man kan kalla det är könsöverskridande. Hon rör sig helt och hållet inom sin fastlagda kvinnoroll och behöver dessutom en man till att knuffa henne till handling.

Det är ändå inte så konstigt att Ester fått den status hon fått. Hon är nämligen en av ytterst få kvinnor i Gamla Testamentet som inte faller in under någon av tre kategorier: småroller som blixtrar förbi och ofta är namnlösa, skurkar antingen av ondska (Delila) eller svaghet (Eva) och personlighetslösa föremål som är där för att väcka mäns åtrå och vara troféer i deras kamp.

Men det finns åtminstone ett bättre förslag: Rut. Rut är en av de där märkliga bitarna som man stöter på när man läser Bibeln och som får en att undra hur den lyckades ta sig förbi redaktörens flit. Det känns inte som den hör hemma, ungefär som Predikarens deppiga svada om den inneboende meningslösheten hos vår existens. Men Rut är en betydligt mer positiv historia.

Rut är en moabitiska och därmed en icke-jude. På den här tiden var man ännu mindre pigg på människor av annan etnicitet än vi är i dag, så Rut har en uppförsbacke framför sig för att bli en god figur i Bibeln. Hon och en annan moabitiska, Orpa, gifter sig i alla fall med ett judiskt brödrapar. Båda dör och Rut och Orpa är därmed antika änkor, inte en avundsvärd situation.

Deras svärmor Naomi (själv änka) tänker återvända till sitt hemland och säger åt sina svärdöttrar att hitta moabitiska män. Orpa gör motvilligt som hon säger, men Rut tokvägrar. Hennes svärmors gud är hennes gud. Hon följer med Naomi till Betlehem och lyckas bli gift med en av sin döde mans släktingar. Det är i princip hela historien, men den gör Rut till en hyllad biblisk figur medan Orpa är allmänt hatad. Ett tag var det nästan en rabbinisk tävling i att hitta på jävelskap och påstå att Orpa drabbats av det; hon blev bland annat våldtagen av nittionio män och en hund om minnet inte sviker.

Så, det är som sagt inte lätt att vara feminist och läsa Bibeln. Den kanske bästa kvinnofiguren i Gamla Testamentet är god för att hon väljer en främmande religion över sin egen. Inte en förebild att tjata om.

tisdag 5 april 2011

Käre Gud, jag vill vara lite mer som en orm


Jag vet inte varför det här är så roligt, men det är det. Hur som helst så påminde det mig om ett gammalt förändringsförslag jag länge velat skicka in till Gud Fader. Notera att ormen i fråga ätit för 2-3 dagar sen och därmed inte kommer att bli hungrig på 2-3 veckor.

Vore det inte fantastiskt om människor fungerade så? I stället för att behöva drygäta flera gånger om dagen och nio gånger av tio stoppa i sig vad som helst som råkar finnas i närheten och inte är direkt motbjudande skulle vi äta en gång var tredje vecka och då ta det på riktigt allvar.

Vem orkar egentligen laga ordentlig, nyttig mat till varenda måltid? Man behöver en personlig kock för att få riktig ordning på sin kosthållning. För alla oss andra så ser prioriteringslistan sån ut att bekvämlighet, snabbhet och lågt pris hamnar högt upp.

Tänk dig nu en värld där vi äter en gång var tredje vecka. På fredagen i vecka tre börjar det suga i magen och man ser fram emot söndagen, när man samlar ihop en hel hög släktingar och vänner och har en riktig brakmiddag i romersk-orgie-klass. Aldrig mer färdigköttbullar och snabbmakaroner; den här banketten kan man planera en vecka i förväg och tillbringa ett dygn med att tillreda. När gästerna tultar därifrån är de så mätta och nöjda att det vore olagligt i flera ostasiatiska länder.

Visst, det skulle få vara ganska näringstät mat. Försök äta fyrtiotusen kalorier isbergssallad så förstår du varför, men vi skulle väl behöva större magar och tuffare käkar. Små eftergifter, känner jag.

Snabbmatindustrin skulle kollapsa, och det skulle våra kolesterolvärden också. Mat skulle vara bra mycket mindre problematiskt. Det skulle finnas föga anledning att vräka i sig chips och lösgodis när man från barnsben vuxit upp med att mat är något man inmundigar en gång var tjugonde dag. Framför allt skulle mat aldrig vara något drygt som man måste göra, utan något man såg fram emot och la ner kärt arbete på. Varenda gång.

Vissa ormar har det så, vissa hajar, säkert andra djur också. Men inte vi, vilket är stendumt, eftersom vi är det enda djuret som har den sociala strukturen till att riktigt uppskatta det. Vi skulle kunna ta ätandet på riktigt allvar, inte bara svälja en säl och sen glida omkring i matkoma i ett par veckor.