Den gode mördaren

Jag vet inte om jag först hörde talas om bok- eller TV-serie-versionen av Dexter, men oavsett vilket det var så minns jag min reaktion väldigt tydligt. Vilken fantastisk idé, jag är förbannad för att jag inte fick den först. En god seriemördare. Så briljant.

Nu har jag läst de tre första böckerna (de två första var bra; den tredje försöker jag glömma) och sett de tre första säsongerna och kan med glädje rapportera att det inte bara är en bra idé. Den är dessutom väl genomförd och genuint fascinerande.

Både den första boken (som var grund för den första säsongen av TV-serien; därefter delade de två medierna på sig) och det första TV-avsnittet börjar på samma sätt. Dexter Morgan tillfångatar en präst som mördat - och antagligen gjort andra obehagliga saker med - åtskilliga barn. Han för prästen till ett förberett dödsrum där det finns bilder på prästens offer. Dexter har till och med grävt upp hans senaste offer och tvingar honom att titta på dem.

Prästen försvarar sig på ett sätt som för tankarna till Peter Lorre i Fritz Langs M. Han är sjuk, han kan inte hjälpa det, det är inte hans fel. "I couldn't help myself. I couldn't. Please, you have to understand." Dexters svar är svidande perfekt. "Trust me, I definitely understand. See, I can't help myself either." Här har prästen ingen sympati att hämta.

Dexter är sociopat och seriemördare, han borde vara skurken, men hans adoptivfar insåg i hans ungdom vad det var för fel på honom och lärde honom regler ämnade att hålla honom vid liv och se till att han inte skadade samhället. Han dödar bara dem som förtjänar det, sådana som själva dödar. Han följer en fastställd ritual för att inte lämna spår och inte riskera att bli infångad. Han är en gravt skadad man, men han tyglar sin skada i stället för att, som hans offer, låta den gå ut över oskyldiga.

Det är befriande, förlösande, att se Dexter. För en gångs skull är det okej att heja på en man som fullständigt struntar i lagar, seder och moral. Han har sin egen kodex och bryr sig inte om någon annans. Allt i hans liv är till för att upprätthålla maskeraden. Ingen misstänker vad som döljer sig bakom hans välinövade förklädnad. Inte hans adoptivsyster Debra, som han önskar att han kunde berätta för, och inte hans flickvän Rita.

Rita förtjänar en egen liten uppsats. Dexter håller sig med ett kärleksförhållande för att det är något som en sån som han aldrig skulle ha. Han valde Rita för att hon, för att använda hans egna ord, på sätt och vis är lika skadad som han. Hon var gift med en man som misshandlade henne och hennes två barn och nu har hon problem med närhet vilket passar Dexter utmärkt. Han är inte intresserad och förstår inte varför någon skulle vilja ha sex.

Rita spelas av Julie Benz, vars insats - särskilt i första säsongen - förtjänar alla slags priser man kan hitta. Rita är en kvinna som har bestämt sig för att inte vara ett offer längre. Hon ska vara stark vad som än händer, för sina barns skull men också för sin egen skull. Samtidigt finns det - naturligt nog, för någon som gått igenom det hon gått igenom - en rädsla och en sårbarhet hos henne. Benz porträtterar henne med övermänsklig exakthet. När hon talar känner man doften av undertryckt svaghet och järnhård vilja.

Serien har sina brister. Framför allt har den en mycket märklig syn på sociopater och seriemördare. I Dexter finns det fler aktiva seriemördare i Miami än det finns i hela världen i verkligheten. Alla sociopater är seriemördare och alla seriemördare är sociopater, och det är väldigt lätt att bli sociopat: det räcker med en hyggligt obehaglig upplevelse tillräckligt tidigt i livet. Sociopati gör att man automatiskt får en obetvinglig lust att mörda. Om man har någon form av uppfattning om hur de här sakerna fungerar i verkligheten så finns det en del att irritera sig på i Dexter.

Däremot visar serien fint hur Dexters hjärna fungerar. Sociopater sägs ofta sakna känslor, men det stämmer inte: de blir till exempel arga precis som alla andra, eller till och med mer. Det de saknar är empati. De har känslor, de förstår att andra har dem, de bara bryr sig inte. Precis som Dexter, till en viss punkt. Är det verkligen bara ilska över att hans välordnade liv ruckas och att hans maskerad hotas som gör att han så vildsint försvarar sin familj?

Naturligtvis finns ett hyggligt galleri bifigurer, och här ser vi något av det fina i att ha en standardskurk som hjälte. Dexter pressas hårt av superpolisen Doakes, som känner på sig att något är fel med honom. Doakes är en bra karl som arbetar hårt med att bekämpa brott. Hur ska Dexter kunna försvara sig mot honom utan att bryta mot sina regler? Förr eller senare kan han tvingas välja mellan sig själv och Doakes, och ingetdera alternativet går ihop med hans levnadskodex.

I sammanfattning är Dexter en ständigt fascinerande serie med en originell och djup bakgrundsidé, som låter oss titta genom ögonen på en karaktär som enligt all modern dramaturgi borde vara skurken och följa honom genom en utveckling som han inte trodde att han kunde genomgå. Dessutom har den en av de bästa introsekvenserna jag sett, där Dexter klär på sig och äter frukost, filmat på ett sätt som får det att se ut som något helt annat och betydligt dödligare.