Det var några veckor sen jag deltog i vecka 6, mest - okej, enbart - för att jag inte har haft mycket att säga om ämnena, vilket har gnagt mig. Men nu handlar det om seriell monogami och även om jag är mer monogam än seriell - om jag hade dödat samtliga mina partners skulle jag först helt nyligen kvalat in som seriemördare - borde jag i alla fall ha något att säga om detta.
Det finns ju allt det här med ex, men jag har bara två. Ett har jag ingen kontakt med men det var inte meningen, vi bara slutade höra av oss till varandra. Vilket jag antar tyder på att vi inte borde ha hängt ihop alls. Det andra är min närmaste vän men det jobbade jag inte på heller, det bara blev så. Vilket jag antar tyder på att vi borde fortsätta hänga. Det kanske vore ett problem om det inte vore för att den andra halvan av min senaste och färska relation kör med den sällsynta men rationella "om ni ville vara tillsammans hade ni varit det"-attityden. Något annat hade i och för sig lutat åt dealbreaker för mig.
Det som däremot hoppade upp och bet mig bland Tanjas ämnesförslag var en grej som jag ändå hade funderat på att skriva ett inlägg om, och det här tillfället kommer ju aldrig tillbaka:
Ingår du i varje ny relation i förhoppning om att just den ska vara, eller tänker du att det nog blir ett till ex att spionera på Facebook på, när ni gjort slut?
Även om jag på något plan kan tänka mig att det är intressantare att ha fyra olika äktenskap på tio år var än ett äktenskap på fyrtio år så föll det mig inte in att man kunde gå in i en relation med attityden att det skulle ta slut förrän en kompis sa att hon aldrig tänkt på sitt fleråriga samboförhållande som något som skulle vara.
Nu är jag nog mindre casual än de flesta, men jag skulle aldrig ge mig in i ett förhållande längre än en kväll om jag inte kände att det fanns åtminstone någon chans att den här människan var mina barnbarns mormor. Om det visar sig vara så, så är det fantastiskt. Om det visar sig inte vara så, så är det ingen katastrof. Det behöver inte ens vara vidare sannolikt, men att redan från början ha inställningen att det kommer att ta slut med något annat än den enes död, det är främmande för mig.
Det kanske är dumt, jag vet inte. Det kanske kan göra att man missar en massa härligt, en massa upplevelser och en massa minnen att ta med sig. Man kanske inte alls borde se ett livslångt förhållande som nån sorts naturligt endgame och min tendens att göra det kanske är en snårig neuros.
Men jag måste undra hur det känns att leva i ett seriöst förhållande som man räknar med kommer att spricka. Färgar det inte varje ögonblick man har tillsammans? Är man inte rädd för hur den slutliga kraschen kommer att te sig, hur ont det kommer att göra, hur det kommer att vara efteråt? Sånt kan man naturligtvis oroa sig i vilket förhållande som helst men att faktiskt planera för det, räkna med det, vad gör det med själva förhållandet?
Jag vill vakna varje morgon bredvid någon och tro att det finns åtminstone en liten chans att jag kommer att vakna bredvid henne varje morgon i femtio år till. Annars känns det inte lönt att vakna bredvid henne alls.
5 kommentarer:
Jag är i en sån relation själv. Där man vet att det kommer sluta. Det är väl lika delar att man försöker att hålla för öronen och inte tänka på det. Och åas är det t ex skönt att våra olikheter inte behöver vara big deal. Vi passar inte ihop på alla sätt, och det hade vart betydligt mer jobbigt om vi tänkte att vi måste anpassa os efter varann livet ut, med barn och sånt och allt. Och så lever man mer i nuet också. Vill man göra nåt tillsammans så gör man det, för man har inte hela livet på sig.
Skulle tokgärna se ett inlägg från dig om detta, för jag har så många frågor. Ni vet alltså att det kommer att ta slut, just nu är det okej men förr eller senare kommer något att trigga att det spricker. Undrar du inte vad detta något kommer att vara? Undrar du inte hur länge ni har kvar? Är du inte rädd för att vara den som blir sårad eller den som sårar?
På ett mer personligt plan förstår jag inte hur bra man kan tycka om någon när man hela tiden tänker att man inte kan stå ut med henom hela livet.
Jag utgår alltid från att alla relationer jag har kommer möta ett slut. Mest för att: sånt är livet. Folk dras isär. Mitt livsmål är inte att möta drömprinsen. Det är att ha trevligt med honom så länge det varar.
Dock ser jag det inte som att kärleken tar slut, utan den förändras. Så jag har svårt att förstå att man inte vill vara vänner efter att det blir så. Nu har jag ett ex som jag inte har så stor lust att prata med då det får mig att må dåligt, men jag tror det har att göra med att hela relationen inte var så bra. Vi mår helt enkelt bättre utan varandra.
Jag hade ett monogamt förhållande på sju år då jag faktiskt ville uppfostra barn tillsammans med karln ifråga. När det tog slut kändes det som att jag skulle krackera, vi drogs isär av olika livsmål och det var ingens fel. Den enda trösten blev att vi skulle hålla ihop som vänner. Vi visste i ett halvår innan det faktiskt hände. Lucy Knisley har en serie som beskriver ungefär hur det kändes: http://comics.lucyknisley.com/2010/03/game-over/ Idag är han fortfarande min närmaste vän.
Relationen jag inled därefter var med en kollega. Mest inspirerande och pålitliga människan jag jobbat med, och rolig som vän. Vi inledde en "icke-förhållande"-relation, eller vad man ska kalla det. Båda hade varit i långa monogama relationer inte så långt innan, och det var inte det vi sökte just då, utan vi gillade varandra och hängde. Vi visste båda två att den relationen troligen inte skulle bli något mer än så. Så jag väntade på att det skulle ta slut. Det gjorde inte att jag inte gillade att vakna bredvid honom eller gå ut med honom och så. Jag såg lite fram emot när kärleken skulle förändras till en vänskaplig nivå så att vi kunde hänga utan att jag skulle vara så nervös och attraherad av honom. Typ. Sen tog det slut och det gjorde ont, men sen hängde vi som vänner och allt kändes jättebra igen. Och jag blev kär i andra och han träffade en annan som han nu bor med och han ser så kär ut med henne och jag tycker att det är väldigt fint.
Patrik:
Här är det få som känner mig som läser, men på bloggen blir det för offentligt.
Vi trivs jättebra med varann här och nu. Men vi bor t ex inte ihop, och skulle inte trivas med det. Vi skulle inte trivas med att bilda familj med varann. Men varför låta det omöjliggöra det vi har nu?
Ja, jag tänker ibland på att det kommer bli jättejobbigt ett tag. Men liksom... Det är nog iom den här relationen som jag har insett vad det innebär att inse att man är dödlig. Hur man kan veta att man kommer att dö, men ändå leva. Så som alla ju gör, alla kommer dö, och så lever man trots det, som vore man odödlig.
Har f ö, precis som Stef, en lång relation bakom mig, som förändrades och vi är fortfarande väldigt viktiga för varann. Det kommer nog inte bli lika mycket med nuvarande grabben, men jag hoppas att vi håller bra kontakt efteråt ändå, jag gillar honom verkligen som vän också.
Ibland kan det att planera för slutet också skapa nya vägar, nya strategier.
Jag och den av mina män jag varit tillsammans med längst (9år) träffades väl medvetna om att han inte ville ha barn och jag vill ha långt mer sex än han.
Vi tog stunden som den kom även om vi visste att jag snart skulle fortsätta vidare för att finna den jag ville skaffa barn med.
På vägen mot slutet dök polyamori upp som ett alternativ och där är vi nu, fortfarande älskande ihop i en kärleksrelation som håller för att vi accepterade att vi är olika med olika livsönskningar.
Skicka en kommentar