Äsch, den där påven, han säger så mycket

Å ena sidan är det trevligt att 82% av amerikanska katoliker tycker det är okej med preventivmedel, att 54% av dem accepterar gayrelationer och att 59% av dem är soft med utomäktenskapligt sex. Å andra sidan belyser det något som jag har tänkt på länge och som är väldigt konstigt med katolicismen.

Inte religionen som sådan, förstås, den är väl inte konstigare än många andra religioner även om den kanske är lömskare än de flesta. Däremot är det en del som är märkligt med dess anhängare.

De flesta religioner är, till syvende och sidst, rätt individuella. Man kan vara muslim och inte hålla med en annan muslim om särskilt mycket förutom att det inte finns någon Gud förutom Gud och att Muhammed är hans profet. Två lutheraner kan debattera tills solen går ner i självförsvar. En wiccan som försökte lägga dogmer på en annan wiccan skulle bli utskrattad ur wicca, om det gick, vilket det inte gör, eftersom religion är rätt individuellt. Man får inte vara med i vilken kyrka som helst men man får alltid vara kristen.

Katolicismen är annorlunda. Den bygger på den apostoliska successionen, den teoretiskt obrutna kedjan från Petrus till Joseph Ratzinger, och att det påven håller för sant på Jorden håller Gud för sant i himlen. När påven talar ex cathedra är han ofelbar. Det påven anstiftar som dogm, det är vid skaparen dogm också. Och påven, han är inte så pigg på preventivmedel, bögeri eller hor, vare sig en- eller tvåfalt.

Man kan helt enkelt inte rimligen vara en Romtrogen katolik och ändå ha sina egna åsikter om sånt som påven blandar sig i. Vad är det då som gör att man erkänner sig till just den katolska kyrkan? Det som är speciellt med den är just påvens auktoritet; annars kan man fritt välja samfund och tycka precis vad man vill om abort och kött på fredagar - hoppsan, där var jag visst lite omodern. Om man inte skriver under på katolicismens dogmsamling, varför då kalla sig katolik? Är det inte som att vara kommunist, "men jag gillar inte planekonomi"?

Araber raus!

Jag vill som bekant inte krossa Israel. Jag vill bara inte att stället ska fortsätta sin utveckling mot en allt värre apartheidstat utan snarare göra helt om på den fronten, men det verkar hopplöst. Israel fortsätter propsa på sin unika rätt till apartheid eftersom landet omges av fiender, en ursäkt vi inte skulle acceptera från något annat land.

Det är precis samma retorik som när våra egna rasister tjatar om att svenskar kommer att vara en minoritet om X år och precis samma värdegrund: vi har en himlagiven rätt till den här biten mark, helt oavsett hur vi tillskansade oss den, och alla andra kan dra åt helvete.

Det är precis samma paranoida resonemang, men här uttrycks det på ett ännu obehagligare sätt. Ilan Tsion tycks verkligen tro att invandrarna allihop är medlemmar av en konspiration vars syfte är att förstöra Israel. De kommer dit, skaffar barn, indoktrinerar barnen till att bli soldater, och sen när halva armén är deras lakejer, då slår de till och raderar ut landet från kartan.

Det är en syn som ingen vettig människa någonsin kan ställa sig bakom, men det är det enda sättet att tolka Tsions utsagor. Han tror att invånarna i Israels grannländer alla längtar efter att mörda varenda israel - trots tecken på motsatsen - och han tror att de därför importerar judehatande afrikaner till Israel. Om det finns någon annan slutsats av det han säger så går den mig förbi.

Men Tsion är i alla fall bara en medborgare. Det blir riktigt otäckt när en politiker från det regerande partiet säger att "The migrants are giving birth to hundreds of thousands, and the Zionist dream is dying". Vad är den sionistiska drömmen? Jo, tanken på ett land vigt åt en enda etnisk grupp, men uttryckt med finare ord. Det är institutionaliserad rasism, det är samma tankar som drev de händelser som ledde till Israels tillkomst till att börja med. Jag bara väntar på det första brädspelet som går ut på att slänga ut araber ur Israel.

Dörrhållningsregeln

Varje vettig människa tittar bakom sig när hen går igenom en dörr och håller upp den om det finns någon bakom. Förutsatt att denne andre är nära nog, för annars blir det bara pinsamt när det tar lång tid och en fullständig främling skyndar på stegen för att man ska slippa stå där och glo för länge, och den fullständige främlingen kanske inte ens var klar att börja gå mot dörren än och så blir det så där tokigt fel.

Frågan är var gränsen går; hur långt bort ska den andre vara för att det ska vara rätt att inte hålla uppe dörren? Jag har alltid gått efter regeln att om man släpper dörren och den hinner stängas innan den andre kommit fram, så var det rätt att släppa den. Om man släpper dörren och den andre lägger vanten på handtaget innan dörren stängts, så borde man ha hållit uppe den.

Det var först häromdagen som jag insåg att a) jag inte har den blekaste aning om var jag har fått den här regeln ifrån och b) jag inte har den blekaste aning om huruvida någon annan människa i världen går efter den. Den kanske är något jag drömt upp i egen skalle och resten av mänskligheten tycker inte alls att det var helt okej att jag släppte dörren bara för att den hann stängas. Vilket innebär att jag begått en hel säck med faux pas utan att veta om det, vilket i och för sig är standard för mitt liv.

Är det någon annan där ute som kör på samma regel som jag? Har ni någon annan? Står ni bara kvar och håller upp dörren tills den kryckskuttande åldringen tillryggalagt de tvåhundra metrarna och tror ni då att hen kände sig hjälpt av det? Borde jag fråga Magdalena Ribbing om det här?

Tafsning

Magnus skriver om de gånger han tafsat och blivit tafsad på då det tydligen är senaste heta Twitter-ämnet. Sånt missar alltid jag. Hur som helst liknar mina erfarenheter hans; jag har inte tafsat sen mellanstadiet och då var det ingen vana. Jag är inte ens säker på att jag gjort det under grupptryck.

Däremot minns jag tydligt att jag gjort det på badhus och skyllt ifrån mig på trängsel och vågmaskiner. Det känns jävligare än det Magnus gjorde. Mina dåd var genomtänkta, utförda där och då just därför att jag där och då hade en ursäkt att gömma mig bakom. Nu är min enda ursäkt att jag faktiskt blivit en bättre människa sen dess.

Tafsad på, där tror jag bara att jag minns en incident. Jag befann mig på en full tunnelbanevagn i Stockholm och bar en gigantonorm ryggsäck. Jag lyckades krångla mig in men stod med ansiktet rätt in i den där glasrutan innanför dörren och hade väl kunnat vända mig om jag inte brydde mig om hur många jag tryckte till med ryggsäcken, men jag skulle inte så långt.

Kort efter starten känner jag något som rör vid min rumpa. Det var inget klämmande eller liknande som gjorde det helt uppenbart att det var en hand, men det kunde inte rimligen vara något annat. Ryggsäcken gjorde att ingen av misstag kunde röra mig där såvida det inte handlade om ett väldigt litet barn som fick plats under den.

För mig var det en så bisarr situation att jag nog bara flinade. Jag såg den på något sätt utifrån; en kille står här och blir tafsad på och kan inte avgöra om det är det som sker och kan inte rimligen vända sig om för att kolla. Jag hade dessutom nyligen läst om problemet med tafsare på Tokyos tunnelbanor och här stod jag och blev tafsad på - i en tunnelbana! Så dråpligt!

Att jag tänkte så berodde förstås dels på att det bara var en beröring, det hade nog kvickt blivit obehagligare om det hade blivit helt uppenbart att det faktiskt var en hand som kanske rörde sig in mellan benen eller började krama eller något, men även på att jag inte kände mig hotad eller angripen. Eftersom jag spelar livet på lägsta svårighetsgraden.

Är tvång lagligt?

Det ska bli förbjudet att tvinga någon att gifta sig, och min reaktion kan sammanfattas som ”du menar att det var tillåtet tills nu?”. Jag fattar att det finns skumma gamla lagar vi inte har hunnit avskaffa än - man kan faktiskt inte släppa svin i ollonskog hur man vill, då blir det kaos - och att det är omöjligt att täppa varje hål och omständighet; vissa saker kommer att slinka igenom och då fixar vi det vid tillfälle.

Men hur kan tvångsgifte vara på den senare listan? Jag är inte förvånad över att det inte finns något specifikt förbud mot just tvångsgifte, men är inte tvång rent generellt en smula sketchy, juridiskt sett? Det involverar ju nödvändigtvis någon form av hot och press, och det är väl olagligt redan nu?

Jag kanske har totalfel och det är helt okej med rättssystemet att tvinga folk till precis vad som helst, förutsatt att just det man tvingar dem till inte är specifikt förbjudet. Men det låter jävligt konstigt. Kan jag tvinga någon att äta blåbär om hen inte vill? Dansa schottis? Fågelskåda? Allihopa aktiviteter som många människor gör frivilligt och med största glädje men man inte bör tvingas till. Ungefär som äktenskap.

Om det nu är så att tvång är okej och vi måste specificera allt som man inte får tvinga folk till, kan vi inte bara förbjuda tvång, specificera ett par undantag (föräldrar får tvinga sina barn att bädda sängen) och softa resten av tiden? Att förbjuda ett tvång i taget kan inte vara effektivt för någon inblandad.

Dollarauktionen

Ekonomen Martin Shubik hittade på den så kallade dollarauktionen för att påvisa en paradox inom spelteorin. Den går ut på att en dollarsedel auktioneras ut till en publik på två pers, och både vinnaren och förloraren måste betala sitt senaste bud. Shubik hävdar att det hela slutar med att deltagarna blir tvungna att ta irrationella beslut trots att de har perfekt information och är vettiga, hyggliga människor med adekvat kraniefyllning.

Den ene börjar kanske med ett bud på 1 cent. Den andre bjuder då 2 cent. Den tredje 3, och så vidare. När budet når 99 cent kan den andre välja mellan att gå plus minus noll och att gå back 98 cent, så hen bjuder en dollar. Då kan den förste välja mellan att gå back 99 cent eller 1 cent, och bjuder alltså en dollar och en cent. Och så fortsätter det tills universum når maximal entropi, och två rationella aktörer med perfekt information har gjort något stendumt.

Det påstår i alla fall Shubik, men kom igen. De där två jönsarna kan bara sägas bete sig rationellt om de också saknar förmåga att tänka mer än ett steg in i framtiden, vilket i min mening diskvalificerar dem från fullt utvecklad mänsklighet. Det verkligt rationella beslutet är att inte delta i det dumma spelet till att börja med eller - om man är någorlunda klipsk – komma överens med den andre om att stanna på 1 cent och splitta dollarsedeln.

Okej, det där är väl fusk precis som att försöka slingra sig runt etiska problem; i Spelteoristan får man inte deala eller opta ut. Det man däremot får göra är att inte bjuda, för annars finns det inte mycket till beslutsutrymme att vara rationell om. När den förste bjuder 1 cent är den andres rationella beslut inte att bjuda 2 cent utan att inse att följden kommer att bli just det ovanstående och därmed inte bjuda alls. Slutresultat: en har plussat 99 cent, en har gått plus minus noll. Inte så illa jämfört med att gå back oändligt med cash och vara fastlåst i en trist auktion i resten av sitt naturliga liv.

Är det bara jag eller verkar det som om ekonomer inte har en aning om vad de snackar om?

Aj

Ett enormt kort inlägg i dag enbart för att whinea lite mer om det jag whineade om för ett par veckor sen, så att jag håller mina läsare uppdaterade. Det blev i korthet inget Göteborgsvarv eftersom det började göra ont på morgonen, detta fixade sig inte magiskt på nolltid så det blir inget Stockholm maraton heller. Lite bittert, det hela. Nytt maraton i höst i stället, ser ut som det blir Florens.

Något av en miss

En av versionerna om Peter Mangs motivation är att han sköt folk för att få brudar. Och jag trodde att jag hade varit desperat. Tanken var alltså att efter ett liv av socialt misslyckande skulle han få ordning på sitt kärleksliv genom att profilera sig som fängslad massmördande galning och det skulle hjälpa honom att scora.

Jag tänker inte ifrågasätta logiken. Det är ett väldokumenterat fenomen och ärligt talat finns det nog inte många fängslade massmördande galningar som inte får kärleksbrev och frierier från omhändertagande kvinnor som är övertygade om att de kan frälsa våldsbrottslingar med sin snövita kärlek. Nu tror jag inte att "rasistisk serieskytt" är den optimala identiteten att anta; det brukar snarare vara något i stil med "styckmördande våldtäktsman". Men det ska nog kunna funka, det också.

Det jag däremot började fundera över hur bra det funkar om det är allmänt känt att det var därför han gjorde det. Jag ska inte påstå att jag fattar exakt vad badboyattraktionen går ut på, men jag tror inte att desperation är en bra ingrediens. Och om han dessutom inte är en riktig trasig psykopat, är det verkligen lika roligt då? Sen kan man kanske säga att någon som skjuter folk för att få brudar faktiskt är en riktig trasig psykopat, men jag tror inte att hybristofilerna skulle se det på samma sätt.

Så genom att berätta varför han gjorde det har han kanske försäkrat sig om att det inte kommer att fungera. Han har skjutit folk för att få ligga och kommer inte ens att få ligga.

Krossa inte Israel

I söndags åkte jag spårvagn förbi en parad som skanderade "leve Palestina" och "krossa Israel", och jag tänkte att jag är med er halvvägs. Det där är en situation som saknar lösning och kommer att fortsätta sakna lösning tills folk slutar bry sig så förbannat mycket om vilka deras förfäder var.

Israel gör mycket djävulskap i regionen och jag tror att det hade varit bättre om landet aldrig hade skapats. Om man nu skulle ge judarna ett eget land efter andra världskrigets illdåd kunde man väl gjort det mitt smack i Tyskland i stället för att hacka ut en bit jord i ett oskyldigt område som dessutom redan bestod av judarnas arvsfiender? Visst, jag vet att det inte är fullt så enkelt och att sionistiska bosättare fanns på plats långt före 1948, men det känns som en plan vars möjliga långsiktiga dåliga följder borde ha varit fullt uppenbara.

Problemet är att sextio år har gått. I dag bor i Israel människor vars far- och morföräldrar föddes där. Ska vi säga åt dem att det här är inte ert land längre, för andra som bor här kan visa längre släktlinjer bakåt? Då börjar vi tjafsa om huruvida dagens palestinier är ättlingar till filistéerna och hur trovärdigt Gamla Testamentet egentligen är. Det är frågor vi inte kommer att lösa utan tidsmaskin.

Dessutom är det helt irrelevant. Det som spelar roll är människorna som bor där nu, inte människorna som kanske eller kanske inte bodde där för femtio eller hundra eller tvåtusen eller tretusen år sedan. Men om man är tredje generationens israel kan man inte i någon rimlig värld ombes dra åt helvete för nu ska vi lägga ner det här landet.

Så "krossa Israel" är ingen rimlig lösning och att hojta det slagordet för oss inte en mikrosekund närmare fred i Mellanöstern. Men "krossa Palestina" är en lika dålig lösning. Förr eller senare måste de här människorna inse att det inte spelar någon roll vilket blod som rinner i ådrorna eller vilken religion man har. Annars kommer de att fortsätta spränga varandra i bitar tills någon med större bomber tröttnar på alltihop och förvandlar hela Mellanöstern till en parkeringsplats.

Mer Seved

Nån anonym tycker tydligen att jag underdrev faran med Malmö i mitt förra inlägg. Låt oss resonera som gentlemän.

Vem som helst kan se och märka att våldet i Malmö har eskalerat de senaste åren.

Huruvida våldet har eskalerat vet jag inte. Jag upplever det inte så, men det är förstås möjligt att det hänt och jag bara har haft tur. Hur som helst har jag inte uttalat mig om det; jag har bara sagt att Malmö är bättre än sitt rykte - vilket det är - och att det är högre brottslighet i Stockholm än i Malmö - vilket det är. Det är inte den bilden man får av mediafloden om våldet i Malmö och jag vänder mig emot de lyckade försöken att framställa Malmö som ett brinnande hål av kaos.

Hur många skottlossningar hade vi detta och förra året?

Det har varit många dödsskjutningar de senaste månaderna. Det kan vara en ny trend som kommer att hålla i sig; det får framtiden utvisa. Mer troligt är att det rör sig om sammankopplade händelser eller en statistisk blipp. Ovanliga brott kommer förr eller senare att klumpa sig på en viss plats under en viss tidsperiod. Det är så sannolikhet fungerar.

Dessutom kan jag tänka mig en spilleffekt där dödsskjutningar gör det mer troligt att dödsskjutningar sker. Brottslingar som ser andra mörda kanske tänker att de också måste mörda för att behålla sin skräckfaktor och sitt streetcred, eller whatever.

Hur ofta är ni egentligen ute på krogen och rör Er bland folk på kvällarna?

Hur så, brukar du bli beskjuten när du gör det? I så fall hänger du på andra ställen än jag. De som allra mest fruktar Malmö är inte de som kör krogrunda varje helgkväll och gör stan hela nätterna. De är väldigt vanliga Svenssons och de har väldigt lite att vara rädda för, men media anstränger sig för att få dem att tro något annat.

Jag såg Seved och överlevde

I dag blev det till slut dags för mig att ta reda på var Seved egentligen ligger. Vi har alla hört talas om denna enklav av total laglöshet, där brevbärarna inte vågar dela ut posten och där en vanlig hygglig medborgare inte kan sätta sin fot utan att bli åtminstone trakasserad, förmodligen rånad och eventuellt ritualmördad. Trots över ett decennium i Malmö visste jag ändå inte var denna dödszon låg, och det kan ju vara viktigt att veta så att jag inte råkar traska in där och innan jag vet ordet av så ligger mina inälvor på trottoaren.

Döm om min förvåning när det visade sig att Seved består av så få gator att jag utan att märka det knallat därigenom ett oräkneligt antal gånger. Är detta Malmös självmordsslum? Hur får ens så mycket elände plats på en så liten yta, och varför är eländet så diskret? För att det inte är så mycket elände, förstås. Men Malmö-som-kriminellt-helveteshål är en massmedial fullträff och medierna lever på att berätta det folk vill och förväntar sig att höra. Rädslan och dumheten sprider sig.

Men jag trodde i alla fall att det bara hade drabbat dem som inte bodde här. Själva vet vi ju att vi går till jobbet varje dag utan att bli beskjutna. Men så pratade jag med några andra malmöiter när en av dem frågade om vi sett Malmöpolisen, TV-programmet som gjort Seved rikskänt. Det hade jag inte men jag hade läst nog om det för att räkna med att nästa mening skulle vara "Gud, vilket skitprat". Tyvärr visade den sig vara "Vad händer med den här staden?". Tja, inte särskilt mycket om du måste se det på TV i stället för att märka det själv, eller hur?

Om man lever här och ändå går på mediabilden av Malmö måste man bo i en gated community i Limhamn och aldrig gå ut utan två rottweilers och en livvakt. I verkligheten händer det förstås mycket skit här, men inte tillnärmelsevis så mycket skit som myten gör gällande. Jag hade bott här i ett par år innan jag insåg att Malmö ens hade det ryktet runt om i landet.

Malmö har problem, men samtidigt lägre brottslighet än Stockholm och efter ett decennium som oförsiktig, småvuxen och kritvit malmöbo är jag fortfarande oskadd. Myten är väl alldeles för praktiskt användbar för att dö, men kan vi åtminstone sluta sprida den själva?

Dagens ungdom

Jag inte bara föddes gammal, jag har dessutom blivit kronologiskt äldre allt eftersom tiden går, vilket förefaller högeligen orättvist. Det gör mig hur som helst till en fantastisk kandidat för att ondgöra mig över dessa tider, sakernas tillstånd, hur mycket bättre det var förr och den yngre generationens förfall, trots att jag lever på den bästa fläcken i den bästa tiden i vår arts historia.

Så jag försöker att inte säga "dagens ungdom" alldeles för ofta. Det är hur som helst inte dagens ungdom, det är gårdagens och förrgårdagens och säkerligen morgondagens också. Det är bara en grej människor gillar att göra, tro att civilisationen håller på att gå under och det har vi säkert gjort så länge vi haft civilisation (men dra inte upp det där Sokrates-citatet, det är en myt).

Men utan att dra för stora växlar på att jag blir äldre så förändras värld och civilisation och stämning. Oftast är det bra; det var så vi tog oss från medeltidens mörker till dagens upplysning, från teokratiskt tvingad okunskap till mänsklighetens finaste stund hittills. Ibland är det dåligt och man närmar sig att muttra "dagens ungdom" och hötta med eventuell käpp. Och det finns två saker som jag efter övervägande faktiskt tror är annorlunda nu.

Den ena handlar om ansvar. När jag var en osnuten snorunge gjorde vi en hel del skit, som ungar gör. Jag påstår på intet vis att vi uppförde oss bättre än våra efterföljare. Men det vi hade, som jag tycker har bleknat bort, var en uppfattning om att det trots allt var vi som gjorde det.

När man åkte dit, så åkte man dit. Helvete också, de fick mig. Bara att hänga med huvudet och ta emot en avhyvling. Vi förstod att det fanns regler. Att handlingar har konsekvenser, att dumma handlingar har dåliga konsekvenser, och att om man ville göra det ena så fick man ibland stå ut med det andra. Det var inte lönt att tjafsa om det.

Numera verkar det som om tjafsa är det enda man gör i den situationen. Det är låtsasilska mot världens orättvisa, slinger och krångel och försök att smita undan ansvaret, och alldeles för ofta kommer föräldrarna till undsättning när deras lilla ängel gjort något dumt. På min tid var det inte lönt att hoppas på det. Visst blev jag skyddad och omhändertagen, men inte från sånt jag dragit på mig själv.

Den andra handlar om rättigheter. Nu för tiden tycks grundinställningen vara att jag jag jag har rätt till allt, att allting är till för mig mig mig, och att alla andra varelser är insignifikanta detaljer vars uppgift är att se till så att jag jag jag har det så bra som möjligt. Uppfattningar om frihet under ansvar, förtjänade privilegier och att det finns andra människor i världen med precis samma rättigheter som man själv, de känns döende.

Det är beklämmande för ett förvuxet vänsterkid som jag, som tror på samarbete över allt annat. Jag har alltid sett samhället som något som är till för oss alla, vilket i praktiken betyder att det fungerar som om det är till för alla utom mig, och tanken att det ses som en organisation specifikt frambringad för att gynna en enskild person - även om den personens identitet skiftar med perspektivet - går ungefär rakt emot allt jag tror på.

Hård mot sig själv och mjuk mot andra. Tänk om vi alla levde efter den enkla devisen i stället för institutionaliserad egoism.

Filler

Det är dåligt med uppdateringsfrekvensen häromkring (även om jag ännu inte anser mig ha trillat i hålet jag lovade att inte trilla i), vilket har ungefär tre orsaker. Dels börjar det bli knepigare att hitta saker att skriva om och jag har funderat på att lägga ner, men två minuter efter att jag gör det kommer jag att vilja skriva nåt och snea över att jag inte har nånstans att skriva det. Dels har jag gått och skaffat mig nåt slags liv och det har helt enkelt varit mycket. Och dels så har jag det i skallen som jag tänkte skriva om nu, inte för att det är särdeles intressant för någon utom de närmast sörjande utan för att det är det närmaste ni kommer att få som ursäkt för att er ständiga trohet belönas så fattigt.

Jag ska springa Stockholm maraton den 2 juni. Ett maratonlopp är något jag börjar se fram emot typ morgonen efter mitt förra maratonlopp. Jag tränar oavbrutet och på något plan är det alltid för att jag förr eller senare kommer att springa ett maraton till. När jag väl anmält mig har jag något särskilt att tänka på, och det sista halvåret tränar jag specifikt just för det loppet. Så man skulle kunna säga att det är en ganska stor grej för mig och jag tänker mer och mer på det ju närmare jag kommer.

Förra året var första gången jag tog mig igenom en hel löparsäsong utan att behöva pausa på grund av sjukdom/skada/invasion från Mars och resultatet blev ett bättre maratonlopp än jag hade hoppats på. Jag hade höga förhoppningar på den här säsongen men det snöt sig när det en dag högg till i vaden och jag förlorade två av de hårdaste träningsveckorna. Det var ingen farlig skada, men den kom alltså vid ett väldigt olämpligt tillfälle.

Jag har sprungit tillbaka och det har gått okej, men så gjorde jag i fredags första långpasset efter skadan och det gick inte bra alls. Jag räknade med att det skulle gå långsamt, jag räknade med att det kunde göra ont, men det som inte fick lov att hända var det som hände: efter en och en halv mil var fötterna plötsligt av bly. Jag blev helt enkelt trött, vilket jag praktiskt taget inte ska kunna bli utan att springa i två timmar först. Musklerna får bli svagare och allt möjligt, men energin får inte lov att ta slut. Då blir jag orolig.

Så nu är jag ganska orolig. Det är Göteborgsvarvet på lördag. Det var tänkt att det skulle gå fantastiskt bra och ge mig en tjock injektion självförtroende inför maraton, och i stället är jag rädd att det kommer att gå mediokert och ge mig en hammare i pannan.

Det kan tyckas att jag tar det här på lite väl mycket allvar när jag bara är en simpel amatör, men långdistanslöpning är det ultimata inom uppskjuten tillfredsställelse och när det slutar med bara uppskjutning och ingen tillfredsställelse (okej, träningen är förstås härlig för det mesta också, men man lever för sluttiden ändå) så är det ett formidabelt elände.

Så den tid jag har över till att tänka använder jag till att tänka på detta, och mina stackars läsare blir lidande. Livet är inte rättvist.

De allmänt hatade

Det finns människor som alla - man och kvinna, rik och fattig, svart och vit, hög och låg - kan enas om att vi hatar. Oavsett sällskap kan man säga "vet ni vad jag hatar, folk som står i en lång snabbmatskö och inte har bestämt sig när de kommer fram" och få entusiastiskt medhåll. Människor som pratar på bio. Förare som kör för nära bilen framför. Högljudda mobilanvändare i små offentliga utrymmen. Ingen skulle försvara dem, och ändå finns de.

Hur kan detta komma sig? Människor som står i kö i en kvart på Burger King och tillbringar den tiden med att stirra i golvet för att först när det är deras tur börja fundera över vilken av de utmärkta gourmeträtterna de ska belöna sina gommar med, de hatar väl också när personen framför dem i kön gör samma sak?

Antingen gör de det, och då begriper jag inte varför de gör samma sak själva, eller så gör de inte det, och vad säger de då om ämnet kommer upp? Sitter de förvånade och undrar varför någon skulle störas av självupptagna snabbmatsköare? Jag är inte av naturen en man som förstår sig på sina medmänniskor, men detta måste väl vara en gåta även för normalare människor?

Det är på sätt och vis lättare att förstå brottslingar. De rationaliserar. De känner sig nerstampade av världen. De är skitstövlar, medvetna om att de är skitstövlar och att alla tycker att de är skitstövlar, och struntar i det. De får i alla fall nån form av belöning av det, även om den oftast är inbillad. Men när någon i övrigt är en vanlig medborgare och bara råkar pyssla med något allmänt hatat vid sidan om, då börjar jag verkligen undra. Inte för att det är ondare att prata på bio än att mörda någon, utan för att jag åtminstone kan föreställa mig en situation där jag skulle mörda någon, men jag kan inte komma på en enda där jag skulle prata skit på bio.