Låta leva

Anja Pärson har "kommit ut" men vill inte tjata om saken. Ronnie Sandahl snear över att hon inte vill bli gayikon och Jonas Gardell backar upp honom. Anja ska känna solidaritet med dem som kämpade före henne och gjorde det lättare för henne; hon är kändis och dejtar någon av samma kön och då kommer man inte undan. Det är bara att representera.

Var det verkligen det de kämpade för? Att det fortfarande ska vara en enorm grej, att man måste stå där med väldig skylt och proklamera för hela världen att man förälskat sig i någon av samma kön, att man måste bli politisk och marschera i parader? Var det poängen? Var det slutresultatet vi hoppades på?

Jag är varken kändis eller gay men om jag blir tillsammans med en man så vill jag inte att folk gör en stor grej av det. Jag vill att varenda människa jag känner behandlar honom som de har behandlat mina flickvänner. Om jag sen blir tillsammans med en kvinna igen vill jag inte höra "oj, han var hetero och sen var han gay och nu är han hetero igen". Jag vill bara höra "gött för dig" oavsett vem jag blir tillsammans med.

Jag kan inte tänka mig att Anja Pärson har större lust än jag att arrangera cirkus kring sin senaste kärlek, och varför skulle hon behöva det? Hon är känd för sin skidåkning, inte för sina förhållanden. Det jag längtar efter är en värld där ordet "gayikon" gått i graven för att det inte behövdes längre; ingen bryr sig om vem som ligger med vem. Vi kan börja med att vara glada för Anjas skull och inte ställa krav på henne.

Fejkade orgasmer

Vecka 6-temat är orgasmer, och det känns som om jag borde ha något intressantare att säga om det men jag har ändå tänkt skriva ett inlägg om fejkorgasmer så det känns väl som ett bra tillfälle.

Jag har ingen personlig erfarenhet av fejkade orgasmer. Jag har aldrig gjort det själv - men jag har blivit anklagad för det en gång - och ingen har erkänt att hon fejkat med mig, så om det hänt vet jag inte om det. Jag skulle inte bli förvånad om det hade hänt men om jag skulle satsa pengar skulle det vara på att det inte hänt.

Så jag har ingen anledning att bittra över fejkning, jag förstår det bara inte. Det känns som ett klassiskt dåligt spel och jag fattar inte hur man kan komma på tanken. Man har sex och det funkar inte. Antingen är det bara en sån dag eller så är han (jag tänker vara heteronormativ och utgå ifrån att det är en kvinna som fejkar med en man) dålig.

Om det bara är en sån dag, säg det. "Det kommer inte att hända men det är härligt ändå." Vi förstår det, jag lovar. Vi har varit med om det själva, de flesta av oss, och hur som helst är kvinnlig sexualitet ett sånt mysterium att vi tror på vad som helst.

Om han är dålig är det smartare att säga till. Nej, du ska inte säga "du är kass". Du ska säga "kan du inte göra så här" eller "jag tycker om detta" eller bara ta hans hand eller whatever och visa. Vi läser inte tankar och vad kvinnor gillar varierar. Man kan vara bra med en och dålig med en annan.

Det jag har hört från kvinnor tyder på att ni oroar er över hur han ska ta det. Jag skulle vilja säga att det är en väldigt lätt fråga. Antingen reagerar han positivt, och då får du bättre sex, eller så reagerar han negativt, och är han då verkligen en kille som du vill ha sex med? Jag menar, tänk dig in i en hjärna som hör en sexpartner be om något och snear på det. Vill du ha den hjärnan i närheten av dig? Bryr han sig inte om vad du vill, gör dig av med honom. Det är inte killbrist.

Om du väljer att fejka, vad är den långsiktiga planen? Fortsätta fejka? Det kommer bara att göra dig frustrerad och förbannad, och den mänskliga hjärnan funkar så att du förmodligen kommer att vara förbannad på honom, som är helt oskyldig i sammanhanget.

Eller ska du berätta (vilket ovanstående alternativ förmodligen kommer att sluta med)? Det kan knappt sluta väl. Okej, idealmannen skulle väl säga "jag förstår att det var svårt att berätta, jag är stolt över dig, vad vill du jag ska göra annorlunda?" och jag önskar att jag kunde reagera så men i verkligheten skulle jag bli arg och säga "varför i helvete gjorde du så och varför i helvete sa du ingenting förrän nu?".

Dessutom skulle jag - och detta gör mig ännu mer förbannad - känna precis det som jag förväntas känna. Emaskulering, skuld, knäckt, svid svid svid. Hur väl jag än vet att det inte är mitt fel - hon borde ha sagt nåt i stället för att fejka - så skulle det göra ont.

Så du kan antingen tala sanning och få bättre sex, eller fejka och fortsätta ha dåligt sex medan du bygger upp en massa bitterhet och agg som slutar i ett flammande tjafsgräl. Det känns som ett rätt lätt val. Så varför fejkar nån?

Manlig sexighet

Hannah på One-Way Communication började i går twittra - och skrev sedermera ett blogginlägg - om manlig sexighet. Hon efterfrågade exempel på när män kände sig sexiga och sa "Har fått uppfattningen att många män går runt och ALDRIG känner sig sexiga".

Så är det. Jag kan räkna antalet gånger jag verkligen känt mig sexig utan att ens använda alla fingrarna på ena handen. Det är helt enkelt inget som händer mig. Då har jag ändå inte dåligt självförtroende vad gäller mitt utseende. Jag gillar mitt ansikte, jag är rätt vältränad. Jag är visserligen kort vilket jag förstått diskvalificerar mig i många kvinnors ögon, men faktum kvarstår: när jag tittar i spegeln är det något riktigt snyggt som tittar tillbaka.

Men att detta skulle betyda något för någon annan än mig, att någon annan - specifikt en kvinna - skulle titta på mig och tänka att den kroppen måste jag få i säng inom kort, det finns inte. Det ingår inte i min erfarenhet och jag tror helt enkelt inte på det.

Jag är en av dem som Hannah nämner som aldrig insett att kvinnor tycker att manskroppar är sexiga. Fast "insett" är inte riktigt rätt ord. Jag har hört dem säga det, jag har bara aldrig trott på det. Jag tror inte på att kvinnor ser vackra män och känner samma sak som jag känner när jag ser en vacker kvinna. Jag måste vända bort blicken för att inte stirra, andningen blir skakig, det pirrar i hjärtat. Jag tror inte på att det händer kvinnor. När de säger annorlunda låter det alltid tillgjort i mina öron, som om det är något man måste säga för vi är moderna frigjorda kvinnor med vild okedjad sexualitet.

Det är inte en tes jag är beredd att försvara i en vetenskaplig diskussion, men det är vad min hjärna outputtar efter att ha betraktat världen. När jag hör en vacker kvinna klaga på att ständigt bli objektifierad och stött på så tänker jag alltid samma sak: visst, det är säkert drygt, men jag tror jag vet någonting värre och det är att aldrig bli objektifierad, att gå genom världen som ett neutrum utan en chans att inspirera de känslor jag känner flera gånger om dagen. Jag har svårt att föreställa mig att ha tröttnat på något jag nu skulle mörda för att få uppleva.

Och även om jag skulle bestämma mig för att försöka, så vet jag inte vad jag skulle göra. Det är precis som Hannah säger att jag inte har något recept. Jag har nån form av aning om vad min flickvän tycker om men där tar det slut; jag har inte en aning om vad jag skulle kunna prova för att vara sexig för kvinnor i allmänhet. Hannahs exempel med latinos i uppknäppt skjorta illustrerar problemet: en man som tycker att han är sexig och visar det och spelar på det blir något fånigt, något att förlöjliga. Man måste nästan vara sexig av misstag för att det ska fungera.

Så jag läser alla förslagen Hannah fick från kvinnor på vad de tycker är sexigt och blir inte klokare. Även om mäns preferenser varierar så vet kvinnor på ett ungefär hur sexighet ser ut. De allra flesta män gillar bröst och rumpa och ben och så vidare. Men händer, käke, nyckelben och den där biten mellan örat och halsen? Hur klär man sig för att accentuera sina nyckelben? Även om jag skulle lyckas så funkar det bara på den kvinnan som råkar gilla nyckelben.

När jag pratade om detta med min flickvän sa hon att det inte var samma sak att känna sig sexig som att någon annan tyckte man var sexig, att det kunde finnas kläder som hon visste att jag tyckte var sexiga men som hon ändå inte kände sig sexig i. Det förstår jag inte. För mig är sexighet samma sak som att någon annan vill slita av mig kläderna och do me like an animal och det är precis det Hannah skriver om: det handlar om bekräftelse från någon annan. Jag kan tycka jag är trevlig att titta på, jag kan önska att jag vore någon annan så jag kunde hångla med mig, men för att jag ska vara sexig måste någon annan vilja hångla med mig och det betyder oändligt mycket mer, hur snygg jag än själv tycker att jag är.

Ni ska fan inte ge oss gratisreklam

Det är "jag begriper mig inte på människor"-dags igen. Det fanns en tid när Disney pysslade med såna produktiva aktiviteter som att stämma strumporna av förskolor som hade Musse Pigg på väggarna, men till slut insåg de att det kanske a) inte såg bra ut att ett enormt företag trakasserade förskolor och b) var till deras fördel att småungar hade Musse Pigg runt sig även i förskolan.

Det är en insikt som den amerikanska olympiska kommittén tydligen inte nått. De har sneat ur på att stickningscommunityn Ravelry arrangerar en tävling och kallar den för Ravelympics; tanken är att man ska sitta och sticka medan man tittar på OS. Jag har nog aldrig hört talas om något så fullständigt oförargligt.

Men så kan vi naturligtvis inte ha det. Ordet Ravelympics är "a simulation of the mark OLYMPIC tending to falsely suggest a connection to the Olympic Movement". Tävlingen "tends to denigrate the true nature of the Olympic Games" och är "disrespectful to our country's finest athletes and fails to recognize or appreciate their hard work". Och självklart kan man inte låta människor sticka tröjor med OS-ringarna på eftersom... som sagt, det är självklart.

Okej, ingen varelse som kvalificerar till att kallas fungerande människa kan inbilla sig att någon skulle tro att Ravelympics har med OS att göra. Det är uppenbart även för de mindre begåvade att de har lånat namnet, just därför att OS är den definierande tävlingshändelsen. Ingen kan tro att idrottsmännen som tävlar i OS skulle bli förtvivlade för att ett stickningsevent kallas Ravelympics. Jag hoppas i alla fall det. Lite grann förtroende för sina medmänniskor vill man ju klamra sig fast vid.

Så vad är det egentligen som pågår här? Om kommittén hade sagt "vårt varumärke, ge oss en säck med guld så får ni använda det" så hade jag förstått det. Men de säger nej, stopp och belägg, belägg och stopp. Varför? Vad tror de att de förlorar på Ravelympics? Varför förstår de inte att de bara kan vinna på varje droppe publicitet (förutom just den de själva nu skapat)?

Vi är så vana vid att företag svartsjukt bevakar sina varumärken att vi - och tydligen de själva - glömt varför de gör det till att börja med. Det är inte för att icke vinstdrivande hobby-communities vid Gud inte ska få roa sig.

Och varför just Ravelympics? Scooby-Doo's Laff-A-Lympics går fortfarande på TV här och där. Det fanns ett datorspel på den gamla goda tiden som hette Pogostick Olympics. Att slänga på "Olympics" eller "-lympics" är rätt standard i sammanhanget. Men de där satans stickarna ska inte komma här och komma.

På det hela taget en av de incidenter som gör att jag längtar hem till min egen planet.

När Jorden stannar

Häromdagen satt jag på ett flygplan och läste Stephen Hawkings och Leonard Mlodinows The Grand Design, som för övrigt rekommenderas till alla som har minsta intresse för vetenskap men aldrig hade tid att doktorera i teoretisk partikelfysik. Den fick mig att fundera lite i praktiska vetenskapliga termer kring det här med flygplan, jordklot och tröghet.

Om Jorden plötsligt slutade rotera skulle jag fara rätt in i mitt vardagsrums östra vägg och förvandlas till pastasås. Tja, egentligen skulle väl hela mitt hus rasa sönder i östlig riktning, men poängen är att jag skulle fortsätta åt öst i helt ohanterlig hastighet och möta ett oblitt öde. Är vi överens?

Bra. Tänk dig nu att två flygplan lyfter från samma punkt på ekvatorn. Det ena flyger rakt österut, det andra rakt västerut. Jordens rotationshastighet vid ekvatorn är strax över 1650 km/tim. Planet som flyger västerut behöver inte bränna på med 1650 km/tim mer än planet som flyger österut för att de ska ha samma hastighet relativt marken utan de hänger med Jordens rotation även när de inte rör vid marken. Är vi överens?

Bra. Så vad händer med planen när Jorden plötsligt slutar rotera? Hur upplever piloten och passagerarna händelsen? Den kataklysm som får mitt hus att bli till damm och mig till att bli sextio liter kladd, vad gör den med de två planen och deras invånare? Planen påverkas av Jordens rotation så de måste rimligen påverkas av att den upphör, men på vad sätt? Jag fattar att mitt hus går i bitar när grunden vill stanna men ovanvåningen fortsätta österut, men samma sak händer ju inte med de här planen. Om vi bortser från eventuella bieffekter med blåst och virvelvindar och trams, vad händer?

Det är sånt jag sitter och grubblar över när jag flyger.

John Galt är ett satans arsel: Part III

Då var det dags att avsluta kapitlet Atlas Shrugged och nu går vi in på Rands syn på det personliga. Hon ansåg sig ha en heltäckande filosofi och världsbild som byggde på odiskutabla, rationella, objektiva sanningar. Om man är en Randhjälte så syns det inte bara i det professionella livet utan i familjelivet, hur och med vem man har sex, vilken musik man lyssnar på, vilken konst man gillar och så vidare i oändlighet.

I mitt första inlägg om Atlas Shrugged jämförde jag Rands objektivism med en filosofi som smarta fjortonåringar kommer på, och här ser vi den tydligaste kontaktpunkten. Fjortonåringar vill desperat gärna att deras musiksmak ska vara objektivt korrekt och gör sitt bästa för att hävda det. Rand gör samma sak. Hennes filosofi sträcker sig till det estetiska. Jag tycker det är enormt lustigt att inga av de Randförespråkare jag träffat i verkligheten delar hennes smak på det här området.

Hur som helst. Rand har en udda, män-äger-kvinnor-inställning till relationer. Det ska synas ännu tydligare i The Fountainhead, som jag inte läst, där hjälten våldtar en kvinna och hon är nöjd med det. Att vara kedjad sägs vara det mest feminina som finns. Det finns stoff till en hel hög psykologiuppsatser i Rands inställning till sitt eget kön.

Det är nästan lika illa i Atlas Shrugged. När Hank Rearden och Dagny Taggart till slut låter sig falla för varandra så verkar deras kärleksliv huvudsakligen bestå av att han bryter upp hennes arm på ryggen och kastar ner henne i sängen varpå de har fantastiskt sex. Här finns inget safe-sane-and-consensual, inga safe words, ingen diskussion i förväg. Han gör det han vill och hon älskar det. Det sägs flera gånger i texten att han tilltalar henne som en ägodel vars medgivande inte är nödvändigt, och det tycker hon är hett.

Jag frågar mig även hur bra sex man egentligen kan ha med någon som är en total egoist. Allra minst får man ju hoppas att man har fullständigt kompatibla preferenser och spiksäker förmåga till samtidig orgasm.

Det man attraheras av avgörs också av filosofin. Säg mig vem en man tänder på så ska jag berätta allt om hans inre liv, för att parafrasera Atlas Shrugged. Det är därför Hank Rearden är gift med Lillian, som inte passar honom alls: han föraktar sin sexualitet och anser att det är lågt för en kvinna att sänka sig till att ha sex. När han får ordning på sig själv börjar han i stället tända på Dagny Taggart (som för övrigt lika gärna kunde ha hetat Mary Sue Taggart; de tre bästa karlarna i boken kastar sig över henne).

I sina relationer ska man leva efter objektivismen. Det är till exempel fel att gå på en middag för att ens fru vill ha en där, men det är helt okej att beordra sin älskarinna att göra det samma. Det är okej att ge sin älskarinna presenter om man gör det av egoistiska skäl, men om man gör det för att göra henne glad bör hon kasta dem i ansiktet på en. Om det är något bevänt med henne. Och annars hänger man ju bara med henne för att man föraktar sig själv.

Jag tror inte jag skulle vara lycklig som Randman, och jag tror få kvinnor skulle vara lyckliga som min Randkvinna. Men det beror väl bara på att jag inte är någon Randman utan en av de föraktliga, lågtstående varelser som vill stjäla frukterna av bättre mäns ansträngning. Jag vill dock inte räkna in mig där.

Det är inte helt lätt att som Randmotståndare läsa Atlas Shrugged. Som jag sa i förrgår gör den en bra insats med att argumentera för hennes ståndpunkt. Jag må inte vara överdrivet förtjust i hjältarna men de är i alla fall ärliga och hängivna. De säger vad de menar och menar vad de säger. De står för vad de tycker och vågar dra sin filosofi hela vägen till målet utan att fjanta ur på vägen.

Och skurkarna är vidriga. Reardens familj består av nedlåtande, otrevliga, bortskämda snyltare. Jim Taggart är en feg, krävande mask vars värsta tänkbara straff är att tvingas inse vad han själv står för. USA:s toppolitiker är konspirerande, krälande, smygande kräk. Dr Floyd Ferris sviker den vetenskap han påstår sig tjäna och förespråka. Jag hatade dem medan jag läste, varenda ett av de hycklande kräken, och jag kände igen dem från människor jag hatar i verkligheten.

Där har vi problemet. Det finns ingen "jag" i Atlas Shrugged. Hjältarna håller jag inte med, skurkarna är svin, och endast ett ypperligt litet fåtal faller däremellan. Dr Robert Stadler är mannen som kunde ha blivit god men ger upp sina ideal (och även den vars tal om mänsklig dumhet fick mig att nicka medhållande så hårt att huvudet riskerade att falla av). Ynglingen som Rearden kallar för The Wet Nurse börjar som fluffig fiende och slutar som allierad. Men i allmänhet så gäller att den som inte håller med Rand om allting, håller inte med henne om något.

Om man inte stödjer den libertarianska tanken, då hävdar man automatiskt att A inte är A, att verkligheten inte existerar, att människor inte vet någonting. Det finns ingen som är rationalist och tror på vetenskapen men inte står bakom John Galt.

I verkligheten finns vi. Även om vetenskapliga framsteg sedan Rands tid mer och mer pekar på att det inte finns någon objektiv verklighet så stödjer jag Humes tanke att även om vi inte kan veta säkert att det finns en objektiv verklighet så har vi inget annat val än att bete oss som det finns (jag ser på fri vilja på samma sätt) och jag hyllar mänsklig intelligens och företagsamhet. Vi är fantastiska, vi hårlösa apor. Och vi finns på riktigt, och det vi gör betyder något på riktigt. A är A.

Och just därför att A är A, och verkligheten finns (typ), och det vi gör betyder något, så står jag mot Rand. För det som spelar roll är det som händer i verkligheten, inte vilka godtyckliga abstrakta värden som tillfredsställs. För hur hårt hon än argumenterar för motsatsen så finns det inget som säger att människans enda mål är att arbeta för sig själv. Den biten har hon hittat på själv och det är ett hål i en världsbild hon kallar objektiv.

Det är ändå inte det uppenbaraste hålet. Rand, liksom hennes sentida anhängare, hatar papperspengar som inte backas upp av annat än statens föränderliga löften. Jag säger inte emot; ju mer jag funderar på saken desto bättre verkar guldmyntfoten. Rand hyllar den som grundbulten i all mänsklig aktivitet och om du tror jag överdriver, läs boken.

Så i Galt's Gulch är det naturligtvis guld som gäller. När Dagny Taggart försöker växla till sig Galt's Gulch-pengar får hon veta att det inte finns någon växelkurs; hennes utomvärldspengar är inte värda något i Galt's Gulch. Där, säger Galt, accepterar de bara objektiva värden.

Men det är inget objektivt med värdet hos guld. Det är bara värdefullt för att människor anser det värdefullt, liksom löftespengar. Liksom praktiskt taget allt, faktiskt. Men Rands folk måste ha något som pengar, och hon hatade löftespengar, och hon älskade guldmyntfoten, så hon kallar guld för ett objektivt värde och hoppas att vi inte märker något.

Tillbaka till skurkarna, Inte ens i politiken känner jag igen mig i dem, och det tror jag knappt någon gör. Till att börja med har Rand fallit för konspirationsteoriförklaringen på att inte alla håller med henne. Hon hävdar bestämt att den som säger "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" inte menar det utan har i skuggorna dolda motiv. Det är en enkel förklaring, förstås. Attraktiv, rentav. Men den är inte sann.

Jag begriper inte hur Rand uttalat kunde strunta i handlingars konsekvenser. Jag begriper inte hur hon kunde förespråka den sortens relationer som hon gjorde. Men jag tror på att hon menade det. Jag hittar inte på en konspirationsteori som hävdar att hon i själva verket håller med mig om allt men är ond och därför ljuger. Jag tror på att hon tyckte allt det hon sa. Jag tycker bara att hon hade fel.

Hon har fel om mig också. När jag förespråkar mina politiska ideal, då är det inte för att jag är rädd för John Galts kompetens. Det är inte för att jag avundas hans kapacitet. Det är inte för att jag vill bli kejsare över världen. Det är inte för att jag vill lura hela världens arbetare till att bli slavar. Det är för att jag faktiskt tror på dem. Men det kunde Rand inte köpa.

Hon framför också en karikatyr av socialism och utilitarism som hon sedan argumenterar emot, men eftersom ingen faktiskt står för den karikatyren så faller argumenten. I hennes värld vill vänstermänniskor förslava de duktiga och upphöja de inkompetenta, göra de förra till slavar åt de senare och se till att alla ständigt måste arbeta för alla andra men aldrig för sig själv.

Riktigt så fungerar det inte. Ja, jag ska vara ärlig, eftersom både jag och Rand värderar det högt: jag vill ta en del från dem som har och ge till dem som inte har och inte kan skaffa sig. Jag vill ha skatter som betalar sådant som sjukvård och hjälp åt handikappade. Jag vill ta mer från dem som har mer och mindre från dem som har mindre. Allt detta är fullständigt sant och jag förnekar det inte.

Men det betyder inte att de framgångsrika arbetar för alla utom sig själva. Det innebär inte att samhället ständigt är alla andra, som Rand påstår. Det innebär att vi arbetar tillsammans, för oss. Samarbete i stället för tävling. Hjälp i stället för slaveri. Och jag tycker inte att man ska beställa varor från dåliga företag för att stödja dem, eller begränsa hur mycket stål man får sälja för att jämna ut marknaden, eller något av det som Rands skurkar håller på med. Men inte för att sådana drag är ondskefulla, utan för att de är korkade.

Rand drar det hela till sin spets i berättelsen om företaget Twentieth Century Motors, som instiftade "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" på sin fabrik. Det ledde till katastrof. Detta är en av de bättre bitarna i boken, en välformulerad attack mot socialismen och en bra beskrivning av vad Rand tror skulle hända under fullt genomförd socialism. Det gav mig en och annan ny tanke, vilket händer sällan nog för att vara anmärkningsvärt.

Men i slutändan missar det ändå målet, för systemet som Twentieth Century Motors använde sig av är det ingen som förespråkar. Till exempel hade de sina bästa arbetare till att arbeta mer än alla andra, så ingen ville visa sig bra. Det finns element av det i hela världen, men skulle någon vara dum nog att försöka driva ett företag så? Knappast.

Rands skurkar har helt enkelt inte så mycket gemensamt med hennes fiender i verkligheten. Hon tar allting hon avskyr - irrationalism, socialism, lögner, hyckleri, vetenskapsfientlighet och så vidare - och samlar det i samma människor. På så sätt framställer hon en rad karaktärer som förmodligen inte någon skulle känna igen sig i, men historien bygger på dem lika mycket som på hennes hjältar, som är lika osannolika.

Det börjar bli dags att dra åt bromsen innan det här inlägget blir ännu längre. Förmodligen finns det mer att säga, men det dyker väl i så fall upp vad det lider. För närvarande är min slutsats denna. Trots att Atlas Shrugged var mycket bättre, mycket mer genomtänkt och mycket mer övertygande än jag väntade mig, så tycker jag fortfarande att John Galt är ett satans arsel.

John Galt är ett satans arsel: Part II

Välkomna tillbaka. Nu är det alltså dags för mitt pragmatiska argument kring Rand och objektivismen. Låt mig först ännu en gång göra fullständigt klart att Rand själv inte skulle acceptera något av det nedanstående, för det handlar om vad Rands tankar, utförda i praktiken, skulle få för konsekvenser. Det handlar om vilken värld man vill leva i. Och Rand gör klart att hon inte bryr sig om konsekvenser. Hon helighåller abstrakta värden, inte deras följder.

För mig är det en obegriplig ståndpunkt, särskilt när den kommer från en uttalad rationalist som Rand. Om man inte släpper in gudomar eller annat fluff i sin världsbild, vad skulle möjligen kunna vara viktigare än faktiska konsekvenser? Hur kan något annat vara viktigt över huvud taget? Men så är det hos Rand.

Så om du håller med henne om att vad som händer i verkligheten inte spelar någon roll, då håller du inte med mig. Men du får gärna förklara varför, för jag förstår det inte.

Så, över till själva texten. Först och främst: det vore naturligtvis jättebra för män som John Galt, Francisco d'Anconia, Ragnar Danneskjöld, Hank Rearden och resten av Rands halvgudar och superhjältar om hennes drömvärld blev verklighet. De är vansinnigt intelligenta och talangfulla och kommer i princip automatiskt att uppnå framgång om de anstränger sig. Högerutopier brukar se ut ungefär så: alla blir egna företagare och lever i marknadsmässig harmoni med omvärlden.

Rand sticker inte under stol med att alla inte är som de. Det handlar inte bara om att vara flitig och moraliskt rättrådig utan man måste ha förutsättningarna från början. Detta illustreras genom karaktären Eddie Willers, som är lika god som hjältarna men inte lika smart. Det sägs tydligt att han aldrig hade kunnat uppfinna Reardens metall eller Galts motor, och han hade aldrig kunnat bygga upp en transkontinental järnväg. Så Eddie kan kämpa hur mycket som helst och aldrig göra så bra ifrån sig som Galt och de andra. Han har inte tillräckligt av den heliga egenskap Rand kallar "ability".

Även om man har sina egna förutsättningar så måste världen samarbeta. När det håller på att rasa dealar Rearden med en icke namngiven yngling som i en annan tid hade blivit en stor industriledare men nu förmodligen skulle dö som en simpel brottsling.

Det spelar alltså roll vilka egenskaper man föds med och var man föds. Vem som helst kan inte bli John Galt. Att det i praktiken är så, det begriper jag också. Men att förespråka det, att tycka det är rätt, att det är bra, det är för mig oförståeligt. Om inte annat så borde vi motarbeta det av egoistiska skäl; tänk på alla de dyrkade framsteg som vi går miste om för att genier föds i träskdjungler i Afrika. Men Ragnar Danneskjöld angriper biståndsfartyg och ser till att de geniernas hemländer inte får någon hjälp.

Jag har redan gått igenom några av mina problem med arv, men Rand delar inte den åsikten. Hon är piggt med på att de som ärver en förmögenhet ligger bättre till än de som föds utfattiga, och verkar inte anse att det är ett problem eller ens något att bry sig om. Sen ska man förvalta sitt arv; Francisco d'Anconia blir hatad därför att alla tror att han slösar bort de resurser han föddes med och därför inte är värdig dem.

Så det är mitt första problem med Rands värld: Massor av människor kommer, oavsett hur goda och arbetsamma de är, att bli knallade. Andra kommer, oavsett hur onda och lata och depraverade de är, att glida fram på en räkmacka. Det är inte den sortens värld jag vill leva i.

Än värre blir det när man börjar prata om människor som lider av något värre än fattigdom eller att inte vara lika smarta som geniet Galt. Människor föds handikappade, utvecklingsstörda, eller bara under hemska omständigheter därför att deras föräldrar är fuckups. De här människorna har inte ens möjligheten att vara goda och arbetsamma. Jag vill att de som har resurser ger en del av dem till människorna som, hur mycket Rand än hatar det uttrycket, aldrig hade en chans.

Rand hatar det konceptet. Att ta pengar från de produktiva och ge till de icke produktiva, oavsett hur en människa blivit icke produktiv, är djävulstyg för henne. Men vad är alternativet? De flesta libertarianer brukar hävda att om man bara tar bort skatt och bidrag och Staten Storpappa så kommer människor att bli givmilda och goda och frivilligt ge pengar till de behövande. Jag tror inte på det och framför allt förstår jag inte varför vi då inte bara kan ha skatter och bidrag, men Rand kommer inte ens med det argumentet. Galts pojkar är inte förtjusta i välgörenhet - ordet "give" är förbjudet i Galt's Gulch. Om någon är svårt handikappad - trist, men det är inte mitt fel. Fuck him.

Och naturligtvis är det ingen i Atlas Shrugged som har barn, för då skulle de antingen få sluta vara egoistiska eller visa vad följderna av egoism verkligen är. Det finns barn i Galt's Gulch; de två vi möter har turen att ha en mamma som inte kan tänka sig något bättre - för sin egen skull - än att ta hand om dem. Hon betraktar dem som sitt jobb.

Galt tar även upp barn under sitt radiotal när han talar om uppoffring, som är något av det fulaste som finns. Han säger att det är inte uppoffring att ge sitt barn mat i stället för att köpa en ny snygg hatt, förutsatt att man hellre har ett barn än en ny snygg hatt. En mor som föredrar hatt framför barn ska inte mata sitt barn utan köpa hatten i stället. Ingen kan anklaga Rand för att inte följa sitt argument till dess logiska slutpunkt. Det betyder dock att emedan jag tycker att man ska vara riktigt säker på att man vill ha barn innan man skaffar några, så ska en objektivist se till att vara riktigt riktigt riktigt säker. Och om barnet är förståndshandikappat och föräldrarna tycker att den extra vården är för dryg? Trist, men nu har de i alla fall råd till varsin ny snygg hatt.

Det är mitt andra problem med Rands värld. En normalbegåvad, flitig man (ursäkta att jag tjatar om män hela tiden, men det är det Rand gör; hon verkar ha haft lite problem med sitt eget kön och hennes favoritrecension kallade henne för man) kan i alla fall arbeta sig upp men de som föds utan den möjligheten, eller råkar ut för en olycka, eller får en oförutsägbar sjukdom, har ingen utväg. Och ett barn kan svälta ihjäl för att mamman slutar bry sig. Det är inte den sortens värld jag vill leva i.

Vidare tror jag inte att Rands värld skulle se ut som Rands värld. Låt oss titta på hennes hjältar. I sitt efterord hävdar Rand att bokens existens är ett bevis på att dessa människor finns - som jag tolkar det menar hon att eftersom hon lyckades skriva och publicera den så är hon en av dem. Deras blotta existens och betydelse för mänskligheten är ett av argumenten för hennes filosofi, och jag hävdar att de dels inte finns och dels inte är fullt så betydelsefulla som Rand påstår.

Låt oss ta det senare först, eftersom det är en vanlig vänsterkäpphäst och jag vill distansera mig lite. Visst, fabriksledaren behöver fabriksarbetare och kan inte fungera utan dem. Men fabriksledaren har en funktion att fylla, hen kan vara bra eller dålig. Vi behöver entreprenörer, uppfinnare, företagare, formella profitgeneratorer. Det är inget fel med att vilja göra pengar, och det är inget fel med att göra pengar. Mänskligheten hade inte kommit långt utan ambition.

Men frågan kvarstår: vem bär ut posten i Galt's Gulch? Vem tar hand om de gamla? Vem städar toaletterna? En del av de enklare sysslorna utförs av nyanlända som håller på att arbeta sig upp. Men de kommer alla att arbeta sig upp och bli framgångsrika, för annars hade de inte fått komma till Galt's Gulch till att börja med. Det verkar inte finnas plats för dem som inte tänker sluta som framgångsdrabbade företagsledare eller hyllade konstnärer (för Rand såg förstås till att inkludera sig själv).

Vi behöver de människorna också. Galt är förbannad på människor som tjatar om att företagsledare parasiterar på sina arbetare, och hur länge skulle han klara sig utan dem, och därför har han nu gått i strejk och frågar hur länge världen klarar sig utan honom. Jag erkänner hans poäng, men han borde erkänna motståndarnas också. Båda behövs.

Dessutom tror jag inte att det - som i boken - bara skulle ta tolv år från det att Galt inledde sin strejk till att världen gick helt åt helvete, men det beror på att boken snarare är en symbol och en allegori än en hundraprocentigt verklighetstrogen beskrivning av något som skulle kunna hända. Rand har själv sagt att Galt inte är en karaktär utan en arketyp. Så det kan jag tänka mig att lämna därhän, bortsett från att säga att Galt och hans likar inte är så essentiella som Rand påstår. Viktiga, ja. De enda viktiga, nej.

Vidare då till själva karaktärerna, som Rand bestämt påstår existerar. Vi pratar här om människor som automatiskt uppnår framgång om de försöker, för de är bara så satans bra och smarta. Alla Rands hjältar är Joakim von Ankor, kvickare än de kvicka och smartare än de smarta. Till och med Francisco d'Anconia, född till rikedom, är redan som barn en superhjälte.

Jag tror inte att de finns. Jag tror att det inte bara låg förstånd och flit bakom IKEA, jag tror det fanns en del flax där också. Jag tror det finns människor som var lika duktiga och smarta som Ingvar Kamprad men inte lyckades komma särskilt långt. Jag tror att det finns författare som är mycket bättre än J K Rowling och aldrig uppnått en procent av hennes framgång.

Även om man är aldrig så genialisk och flitig så kan man satsa fel, eller drabbas av olyckor, eller bli omsprungen av en ny uppfinning som man aldrig kunde förutse. För Rand är det bara ursäkter. För mig är det sånt som faktiskt händer, och skulle hända hennes idealmänniskor.

Ta Hank Rearden, som uppfann den revolutionerande Reardenmetallen, eller John Galt, som uppfann en revolutionerande motor. I verkligheten kunde det lika gärna slutat med att Rearden insåg att hans metall var omöjlig eller att Galt insåg att han jagat ett genombrott som fysikens lagar inte tillät (vilket jag för övrigt tror att de i verkligheten inte gör; nån förbipasserande fysiker som läst Atlas Shrugged får gärna uttala sig). Det är så det är i verkligheten. Kemister arbetar i åratal och kommer ingenvart, uppfinnare kämpar i evighet utan att nå ett genombrott. Kemisten och uppfinnaren som lyckas är inte nödvändigtvis smartare än den som misslyckas, hen kan bara ha råkat satsa rätt. Framgång är helt enkelt ingen ofelbar värdemätare.

Så i verkligheten kan Rands hjältar misslyckas. Det är förstås en viktig del av ideologin; friheten att lyckas innebär risken att misslyckas. Men hennes halvgudar misslyckas aldrig, kan aldrig misslyckas, skulle aldrig misslyckas. Möjligen förlorar de någon liten strid mot en annan halvgud och det slutar med att alla är rätt nöjda ändå.

Rands hjältar är också vansinniga multitalanger. De är duktiga på det de gör, vare sig det är att tillverka bilar eller bygga järnvägar eller gräva koppar, och även när de är generationer ifrån den som grävde den första gruvan så ser de till att vara kapabla att ta en hacka och sätta igång om det skulle behövas. De är inga styrelseproffs utan kan sin egen verksamhet utan och innan. Ett ganska fint ideal för en företagsledare, tycker jag.

Men när bilmagnaten Lawrence Hammond öppnar en närbutik i Galt's Gulch så är det den bästa butiken i världen. Flygplanskungen Dwight Sanders blir svinfarmare och av allt att döma minst lika bra på det som de som varit svinfarmare i flera generationer. Tydligen är just svinfarmning ett område där man inte behöver någon skicklighet, det är bara att glida in och vara smart. Trots all emfas på att man måste kunna det man gör så kan de här människorna göra vad som helst, för de är så satans bra.

Jag menar precis vad som helst. Ragnar Danneskjöld är en filosof som blir pirat, och så skicklig på det att han blivit skadad en gång under sin decennielånga karriär. Han kan driva ett piratskepp lika bra som en filosofisk diskussion. Och när Galt är tillfångatagen och hålles inspärrad i en militär anläggning, då bildar stålmagnaten Rearden, kopparbrytaren d'Anconia, järnvägsdirektören Taggart och Danneskjöld ett kommandosoldatteam som befriar honom. Och lyckas. För de är så satans bra.

De är också hängivna Rands ideal och inte nog med att de är bra på det de gör, de älskar det. Om man är en enligt Rand god människa, då vill man vara företagsledare och entreprenör och uppfinnare och göra ohemula mängder cash. Att någon skulle vara talangfull men oambitiös, det finns inte i hennes värld. Allt vettigt folk pressar sig ständigt till det yttersta, jobbar åttiotimmarsveckor och gillar det. Lever för sina jobb. För att nå lycka får man inte ha något liv utanför jobbet. Det sägs tydligt att det mest moraliska är att leva för sin verksamhet och det är fint för män som Hank Rearden, som vill ha det så. Men till och med han och Dagny Taggart tar semester.

Galt's Gulch är ett Utopia. Det beror på att det är ett litet samhälle där alla är överens. Alla vill vara där, alla har samma mål, alla är Rands A-människor. Det är inte svårt att hitta på en liten plats som fungerar perfekt. Det går att göra med vilken ideologi som helst, och är faktiskt ett av de vanligare argumenten mot Rands favorithatobjekt kommunismen: det skulle bara fungera i en värld av hängivna kommunister.

Må så vara. Så låt oss då se vilket som känns mest sannolikt. Rands utopi skulle bara fungera om alla vore totala egoister men ändå hundraprocentigt respekterade varandras rättigheter, upprätthöll kontrakt, accepterade rättvisa förluster och betedde sig som rationella robotar. Det är inte så egoister är.

Rand säger att bland rationella män finns inga intressekonflikter. Det håller jag med om. Nu ska vi bara hitta en hel hög rationella män. Jag tror inte att de kommer att likna John Galt särskilt mycket.

Även det här inlägget har blivit längre än jag tänkte mig, och jag har fortfarande lite kvar att säga. Återkom i morgon för den hisnande avslutningen när jag pratar om Rands filosofi kring den personliga sfären och lite småprat om boken.

John Galt är ett satans arsel: Part I

När filmbloggen fick Atlas Shrugged: Part I som önskefilm insåg jag att det till slut var läge att öppna Ayn Rands tegelsten Atlas Shrugged och få klart för mig vad det egentligen var hon skrev så att jag skulle veta vad jag inte tyckte om. Visst, det fanns väl en chans att fjällen skulle falla från mina ögon och jag bli övertygad fullblodsegoist och anhängare av objektivismen, men det kändes inte helt sannolikt. Inget av det jag hade läst om hennes verk hade fört mig närmare hennes ståndpunkt.

Boken var mycket, mycket bättre än jag väntade mig. Den hade sina brister - ibland fick den mig att längta efter en rödpenna och det finns knappt en karaktär i den som kan öppna munnen utan att predika - men det är en bra historia och jag tyckte om att läsa den. Jag hade väntat mig att den skulle vara fasansfullt tråkig och det var den inte, även om John Galts ökända, evighetslånga radiotal var precis så orimligt och evighetslångt som jag hört.

Och den är även mycket mer övertygande än jag väntade mig. Den gör ett bra jobb med att argumentera för Rands filosofi. De flesta frågor jag räknade med att ställa, besvarar den. De flesta hål jag räknade med att peka ut, täpper den till. Men filosofin är fortfarande bara en mer utbroderad version av något som mången smart fjortonåring kommit på för att rättfärdiga att göra precis vad hen vill. 

För dem som inte själva tagit sig igenom de tolvhundra sidorna: Premissen är att "men of the mind", dvs de smarta, ambitiösa, kreativa och framgångsrika har dragit sig tillbaka från världen. Trötta på att utnyttjas av människor som inte kan matcha deras talang har de gått i strejk. Företagsledare, uppfinnare och konstnärer har lämnat världen och dragit sig tillbaka till Galt's Gulch, en dold dal där de byggt sitt eget samhälle. De som fortfarande rör sig utanför Galt's Gulch utför enbart simpla arbeten, nätt och jämnt tillräckliga för att hålla dem vid liv. De förnekar världen sina hjärnors frukter. 

Mannen som kom på det här är John Galt, en briljant ingenjör och uppfinnare som bland annat har byggt en revolutionerande motor. Han startade det ihop med sina studentkompisar Francisco d'Anconia, arvtagare till d'Anconia Copper som är det äldsta företaget i världen, och Ragnar Danneskjöld. d'Anconia lever som depraverad playboy för att förgöra d'Anconia Copper utan att lämna en cent åt plundrare och snyltare medan Danneskjöld är en pirat som tar tillbaka det han hävdar att USA:s regering stulit från sina bästa medborgare. 

Galt glider runt i USA och rekryterar nya till strejken, vilket gör att samhället faller sönder när alla doers hänger i Galt's Gulch. Vi följer Dagny Taggart, järnvägsarvtagerska, och Hank Rearden, stålmagnat som uppfunnit den revolutionerande Reardenmetallen som är lättare, billigare och starkare än stål, medan de försöker frodas i en värld som håller på att gå åt helvete och reda ut vad det är som har gått så fel. Skurkarna - vänsterpolitiker, Dagnys värdelöse bror Jim, svekfulla vetenskapsmän - försöker lösa allt genom mer och mer socialistisk politik, vilket givetvis inte slutar väl i Rands värld. 

Jag och Rand håller med varandra om mycket. Hon förespråkar rationalitet och hyllar vetenskapen, det gör jag också. Hon hatar vaghet, vidskepelse, hyckleri och halvmesyrer, det gör jag också. Hon tycker att man ska säga vad man menar och mena vad man säger, det gör jag också. Hon hyllar den mänskliga hjärnan, detta fantastiska ting som skapat underverk, där är jag med henne. Vi anser båda att ens inställning till världen ska springa ur verifierbara fakta, inte ogrundade känslor eller rena påhitt. Världen är verklig och kännbar.

Rand gillade kapitalism ungefär som Tom Cruise gillar att springa på film, men det går inte att använda det vi i dag brukar betrakta som kapitalismens baksidor mot henne. Hon hade inte tyckt bättre om dagens finanskris eller dess orsaker än jag gör. Hon hade inte gillat att människor blev rika på att köpa och sälja sånt som inte finns eller att de ljög för sina kunder om vad det var de sålde. Hon hade avskytt statligt stöd till kraschade företag och aldrig accepterat "too big to fail".

Hennes hjältar är inga fjärran, misslyckandeisolerade pampar utan hennes idealmänniska är i stället en som började med ett jobb på lägsta nivå, arbetade sig upp till toppen och fortfarande kunde verksamheten utan och innan. Hennes bilmagnat hade kunnat ställa sig vid löpande bandet och montera ihop en bil, och han hade sannerligen koll på vad som behövdes för att bygga en bra bil. De som ärver förmögenheter, som Francisco d'Anconia, ska ändå se till att jobba i skiten för att skaffa förståelse för det de äger. De ska inte tro att de bara kan glida in och ta över ett enormt företag och driva det lika bra som grundaren. Man ska inte lägga sig i det man inte begriper.

Så här långt har jag bara hållit med Rand och vi har, trots allt, en gemensam utgångspunkt. Men utifrån den utgångspunkten hamnar vi på helt olika ställen. Rands filosofi kan sammanfattas som att det är moraliskt fel att inte vara egoistisk. Människan ska leva för sig själv och bara göra det hen själv vill, för hens egen skull. Det är precis så extremt och draget till sin spets som man kan tänka sig. Rand jobbade inte med kompromisser. 

Det är ingen lätt ståndpunkt att argumentera mot, främst därför att Rand anser den vara självrättfärdigande. Hon ger sig aldrig på att lösa det Hume kallade för is-ought-problemet. Han sa att moralfilosofer först säger en massa is, om hur saker är och ter sig, för att sedan övergå till ought, om hur vi borde bete oss, och bron däremellan är inte uppenbar. Jag löser inte heller is-ought-problemet och hävdar att det inte finns någon lösning; moral är en åsiktsfråga. Jag tar mig i stället runt det genom att formulera premisser och muntert erkänna att den som inte köper mina premisser - i korthet att lycka är bra och lidande dåligt - inte heller har någon anledning att köpa min moraliska filosofi. 

Hos Rand är premissen och slutsatsen den samma. Människan ska leva för sig själv så människan ska leva för sig själv. Hon tillbringar en massa tid med att argumentera för detta, men det rör sig om ett solklart fall av is-ought. Människan är rationell och har en fantastisk hjärna och verkligheten är verklig… så därför ska man vara egoist. Övergången förklaras aldrig. 

Det är inte lätt att arbeta med en logikkedja som innehåller en länk. Antingen accepterar man Rands premiss eller så gör man det inte. Jag gör det inte. Varför inte? Därför att jag inte inser varför min lycka skulle vara viktigare än någon annans. Min lycka är viktig - det är därför jag till exempel inte säljer allt jag äger och donerar pengarna till välgörenhet, eller begår självmord för att sjuka människor ska få mina friska organ - men andras lycka är också viktig. Sen erkänner jag villigt att jag lägger ner mycket mer energi på min egen lycka än på någon annans, delvis av praktiska skäl och delvis för att jag är i unik position att bättra på min egen lycka.

Så jag hävdar att lycka är bra och lidande är dåligt, så moral måste handla om att maximera det förra och minimera det senare. Jag påstod aldrig att jag var originell. Man kan, vilket många gjort, argumentera för att det målet uppnås genom egoism. Om alla gör det som är bäst för dem själva blir det bäst för alla.

Rand höll säkert med om det, men det är inte därför hon förespråkar egoism. Tvärtom gör Hank Rearden fullständigt klart, i det tal han håller under sin rättegång, att han inte bryr sig ett satans dugg om vad som är bäst för alla. Även om det visades att det var överjävligt för hela mänskligheten om han fick behålla rättigheterna till Reardenmetall så skulle han ändå kräva det, för den är hans, frukten av hans hjärna. 

Inte ens den kraschade världen i Atlas Shrugged är ett sådant argument. Världen har rasat därför att Galt och hans likar har dragit sig tillbaka, inte för att den vägrade leva efter Rands filosofi. Vissa, som Francisco d'Anconia och Ragnar Danneskjöld, anstränger sig till och med aktivt för att förstöra den.

Så Rands argument är inte praktiskt. Vi ska inte vara egoistiska därför att det ger bra konsekvenser; det är irrelevant. Därför är det kanske att missa poängen att formulera ett praktiskt motargument, men det är den enda sorten som finns. Det enda jag kan göra med hennes premiss är att säga att jag inte håller med om den, men på ett pragmatiskt plan kan jag argumentera.

Det får dock bli i morgon, för det här inlägget är redan rackarns långt. Titta alltså in i morgon för den halsbrytande fortsättningen.

Våra fjärran rötter

I går såg jag Prometheus (recension kommer på filmbloggen i morgon tisdag) som bland annat pratar om möjligheten att mänskligheten uppkom genom rymdvarelsers inverkan. Det finns gott om sådana hypoteser, en del möjliga, andra fullständigt bisarra.

Det kan gälla medvetna handlingar som när en tekniskt överlägsen art genmanipulerar våra förfäder till att producera människor, eller slump som när en asteroid råkar krascha och bär på mikrober från en annan värld. Det kan gälla bara mänskligheten eller allt liv på Jorden. Det är naturligtvis spännande saker att tänka på och ur vetenskaplig synvinkel intressanta men som svar på De Stora Frågorna delar de den svaghet som de flesta svar gör. De är svar som egentligen inte är svar.

Det kan inte på något sätt vara tillfredsställande att få veta att vi tillkom genom rymdexperiment, att vårt riktiga ursprung inte är på Jorden. Det låter som det föräldralösa barnets dröm - "mina riktiga föräldrar är rika och snälla och älskar mig, och en dag kommer de att hitta mig". Om de som går omkring och undrar över mänsklighetens ursprung och syfte får det här svaret, så flyttas väl bara frågan ett steg bort? Varifrån kommer de här rymdvarelserna? Skapades de av en ännu mer tekniskt överlägsen art från ännu en annan planet? Var kom i så fall de ifrån?

Det är en variant på den sorts samtal jag haft alldeles för ofta, där den andre försöker injicera Gud som ett botemedel mot precis alla brister och fel.

Religiös: "Universum kan inte ha funnits alltid, det måste ha skapats."

Jag: "Hur då?"

Religiös: "Av Gud!"

Jag: "Och var kom han ifrån?"

Religiös: "Åh, han har funnits alltid."

Det löser ingenting, det bara flyttar problemet.

Jag tror att det rör sig om en storskalig version av den inställning som gör att många automatiskt tror på sådant som kommer från fjärran ställen, särskilt om det är uråldrigt. Fem tusen år gammal kinesisk visdom måste vara jättebra. Aboriginernas muntliga historia måste innehålla djupa sanningar. De orörda folken i Amazonas är visare än oss moderna människor som glömt vad som är viktigt. Och rymdvarelser från en planet långt borta måste vara bättre än vi.

Det tror jag inte att de är. Vi är nämligen fantastiska.

Vad är detta?

I dag var jag och hälsade på i byn där jag växte upp eftersom en barndomsvän just köpt hus där och installerat fru, barn, bil och andra moderna bekvämligheter. Vi tog en nostalgisk skogspromenad och stötte på något som fick mig att börja teoretisera kring aliens. Jag är i och för sig en pushover på den fronten.

Det var ett träd med större delen av barken avskalad, som stod i mitten av en cirkel där inget gräs växte. Trädet hade kapats cirka två meter från marken och på toppen satt en kort vertikal järnstång som stack upp genom ett hål på ett grått block av okänt material.

Bortsett från aliens, hedniska riter etc kunde jag inte klämma ur mig en förklaring på det hela, så jag tog ett par bilder och tänkte fråga mina läsare. Så: vad är detta?

Kön i bild

Häromdagen läste jag om Magnus lista över de gubbigaste rollspelsomslagen. Det finns några där som jag håller med honom om. Strippan på Showdown: Berlin finns det ingen ursäkt för. Varför kvinnan på Svart Duell / Skönheten och Odjuren är naken vill jag minnas att jag undrade redan på åttiotalet, i den mån jag hade hjärnkapacitet över till att undra det.

Men de flesta är ett problem inte i sig själva utan för att de är en del av ett mönster. Det är inte fel att rita ett omslag med en man som skyddar en kvinna, det är fel när det finns hundra sådana omslag och inte ett enda med en kvinna som skyddar en man. Det är inget fel med lättklädda kvinnor, det är fel när kvinnor bara syns lättklädda.

Och några av dem har jag inga problem med alls. Elipam och Järnringen visar absolut upp kvinnor som objekt, men primärt för de andra karaktärerna. Elipam visar en magdansös och hennes publik. Järnringen visar någon form av show, kanske en slavmarknad. De omständigheterna innehåller lättklädda kvinnor i vår värld och det skulle de göra i de här fantasivärldarna också. En kvartsciviliserad postapokalyptisk värld som Mutant skulle ha platser som den som visas på Järnringen. Ska man då inte kunna visa det?

Jag känner likadant inför Draculas hämnd, som Magnus utser till värst av allihopa eftersom den visar en kvinna som blivit våldtagen och mördad. Nu tror jag att Dracula nöjde sig med mord, men även om det inte vore så, ska man inte kunna visa ett offer för våldtäkt och mord? Ska de ämnena vara tabu?

Jag spelar inte mycket rollspel nu för tiden, men jag spelar en massa Magic. Det spelet har en uttalad policy om att inte visa svaga, utsatta, värnlösa, av män skyddade kvinnor. Inga damsels in distress. Det är naturligtvis en bättre policy än ingen alls, och definitivt en bättre policy än den som producerade några av Magnus hatobjekt, men jag har alltid funnit den alldeles för kategorisk. Visst, den har gett oss en massa coola beväpnade änglar men den innebär ju också att så fort man ska visa ett offer måste det vara en man. Jag antar att i en kultur där motsatsen fortfarande är det rådande så är det ett bra beslut att ta, men är det i förlängningen bättre än att ha kvinnliga offer överallt?

Problemet är inte i en bild utan i mönstret. Man ska kunna visa svaga kvinnor och svaga män, starka kvinnor och starka män, mördade kvinnor och mördade män, nakna kvinnor och nakna män. Det är bara när det väger över för mycket åt ett håll som det går snett. Och i ett spel som Magic, som ger oss så många badass kickass beväpnade starka kvinnor, kan det då inte överleva en damsel in distress ibland? Inte för att det är ett självändamål, utan för att det är okej, det med.

Lejondieten

Om du missat att vi lever i en envis trenddietperiod så avundas jag dig; jag är inte alls lika skicklig på att hålla mig borta från de mer deprimerande delarna av vår moderna tid. Den enda slutsats jag har lyckats dra av alltihop är att det bästa är att inte äta alls. Det finns sånt som alla är överens om är dåligt, men ingenting som alla är överens om är bra. Följaktligen är all mat dålig och bör undvikas.

Det som däremot var en nyhet för mig var att någon lyckats kombinera två av mina favorithatobjekt: trenddieter och religion. Japp, det finns en bibelbaserad trenddiet. Om du öppnat Bibeln fler gånger än den genomsnittlige kristne försöker du nu åminna dig bibliska recepttips; de enda jag har hittat är matreglerna som regnade över hebréerna under deras promenad genom öknen. Om de var tänkta att skapa hälsa och abs så var det något Gud höll tyst om.

Men de som trots floder av fakta vägrar inse att Bibeln är en hopkokad blandning av människoproducerade texter fortsätter tro att bokeländet innehåller svar på livets alla frågor, och när nu diet är på tapeten så måste det ju finnas där, det också. Gud skulle ju inte missa att GI skulle bli poppis, så naturligtvis la han in lite ledtrådar vars betydelse inte skulle bli uppenbar förrän några tusen år senare, och då bara för knäppskallar.

Vad innebär då bibeldieten, eller Daniel Plan? Den bygger på profeten Daniel, känd från lejonkulan; en av hans mindre välkända bragder var att totaldissa den dåvarande kungens matvanor. Vad hade Daniel, som levde för över 2500 år sedan, tyckt om att stenrika sentidingar använde hans liv för att lösa ett seriöst i-landsproblem? Han hade nog inte förstått grejen om han så fått en månad på sig.

Men det gör väl ingen illa, antar jag. Jag kan bara inte låta bli att tänka att om folk bara la ner lika mycket ansträngning på att gå ner i vikt som de gör på att hitta lätta sätt att gå ner i vikt så skulle de vara smala som vidjor, hela högen.