John Galt är ett satans arsel: Part I

När filmbloggen fick Atlas Shrugged: Part I som önskefilm insåg jag att det till slut var läge att öppna Ayn Rands tegelsten Atlas Shrugged och få klart för mig vad det egentligen var hon skrev så att jag skulle veta vad jag inte tyckte om. Visst, det fanns väl en chans att fjällen skulle falla från mina ögon och jag bli övertygad fullblodsegoist och anhängare av objektivismen, men det kändes inte helt sannolikt. Inget av det jag hade läst om hennes verk hade fört mig närmare hennes ståndpunkt.

Boken var mycket, mycket bättre än jag väntade mig. Den hade sina brister - ibland fick den mig att längta efter en rödpenna och det finns knappt en karaktär i den som kan öppna munnen utan att predika - men det är en bra historia och jag tyckte om att läsa den. Jag hade väntat mig att den skulle vara fasansfullt tråkig och det var den inte, även om John Galts ökända, evighetslånga radiotal var precis så orimligt och evighetslångt som jag hört.

Och den är även mycket mer övertygande än jag väntade mig. Den gör ett bra jobb med att argumentera för Rands filosofi. De flesta frågor jag räknade med att ställa, besvarar den. De flesta hål jag räknade med att peka ut, täpper den till. Men filosofin är fortfarande bara en mer utbroderad version av något som mången smart fjortonåring kommit på för att rättfärdiga att göra precis vad hen vill. 

För dem som inte själva tagit sig igenom de tolvhundra sidorna: Premissen är att "men of the mind", dvs de smarta, ambitiösa, kreativa och framgångsrika har dragit sig tillbaka från världen. Trötta på att utnyttjas av människor som inte kan matcha deras talang har de gått i strejk. Företagsledare, uppfinnare och konstnärer har lämnat världen och dragit sig tillbaka till Galt's Gulch, en dold dal där de byggt sitt eget samhälle. De som fortfarande rör sig utanför Galt's Gulch utför enbart simpla arbeten, nätt och jämnt tillräckliga för att hålla dem vid liv. De förnekar världen sina hjärnors frukter. 

Mannen som kom på det här är John Galt, en briljant ingenjör och uppfinnare som bland annat har byggt en revolutionerande motor. Han startade det ihop med sina studentkompisar Francisco d'Anconia, arvtagare till d'Anconia Copper som är det äldsta företaget i världen, och Ragnar Danneskjöld. d'Anconia lever som depraverad playboy för att förgöra d'Anconia Copper utan att lämna en cent åt plundrare och snyltare medan Danneskjöld är en pirat som tar tillbaka det han hävdar att USA:s regering stulit från sina bästa medborgare. 

Galt glider runt i USA och rekryterar nya till strejken, vilket gör att samhället faller sönder när alla doers hänger i Galt's Gulch. Vi följer Dagny Taggart, järnvägsarvtagerska, och Hank Rearden, stålmagnat som uppfunnit den revolutionerande Reardenmetallen som är lättare, billigare och starkare än stål, medan de försöker frodas i en värld som håller på att gå åt helvete och reda ut vad det är som har gått så fel. Skurkarna - vänsterpolitiker, Dagnys värdelöse bror Jim, svekfulla vetenskapsmän - försöker lösa allt genom mer och mer socialistisk politik, vilket givetvis inte slutar väl i Rands värld. 

Jag och Rand håller med varandra om mycket. Hon förespråkar rationalitet och hyllar vetenskapen, det gör jag också. Hon hatar vaghet, vidskepelse, hyckleri och halvmesyrer, det gör jag också. Hon tycker att man ska säga vad man menar och mena vad man säger, det gör jag också. Hon hyllar den mänskliga hjärnan, detta fantastiska ting som skapat underverk, där är jag med henne. Vi anser båda att ens inställning till världen ska springa ur verifierbara fakta, inte ogrundade känslor eller rena påhitt. Världen är verklig och kännbar.

Rand gillade kapitalism ungefär som Tom Cruise gillar att springa på film, men det går inte att använda det vi i dag brukar betrakta som kapitalismens baksidor mot henne. Hon hade inte tyckt bättre om dagens finanskris eller dess orsaker än jag gör. Hon hade inte gillat att människor blev rika på att köpa och sälja sånt som inte finns eller att de ljög för sina kunder om vad det var de sålde. Hon hade avskytt statligt stöd till kraschade företag och aldrig accepterat "too big to fail".

Hennes hjältar är inga fjärran, misslyckandeisolerade pampar utan hennes idealmänniska är i stället en som började med ett jobb på lägsta nivå, arbetade sig upp till toppen och fortfarande kunde verksamheten utan och innan. Hennes bilmagnat hade kunnat ställa sig vid löpande bandet och montera ihop en bil, och han hade sannerligen koll på vad som behövdes för att bygga en bra bil. De som ärver förmögenheter, som Francisco d'Anconia, ska ändå se till att jobba i skiten för att skaffa förståelse för det de äger. De ska inte tro att de bara kan glida in och ta över ett enormt företag och driva det lika bra som grundaren. Man ska inte lägga sig i det man inte begriper.

Så här långt har jag bara hållit med Rand och vi har, trots allt, en gemensam utgångspunkt. Men utifrån den utgångspunkten hamnar vi på helt olika ställen. Rands filosofi kan sammanfattas som att det är moraliskt fel att inte vara egoistisk. Människan ska leva för sig själv och bara göra det hen själv vill, för hens egen skull. Det är precis så extremt och draget till sin spets som man kan tänka sig. Rand jobbade inte med kompromisser. 

Det är ingen lätt ståndpunkt att argumentera mot, främst därför att Rand anser den vara självrättfärdigande. Hon ger sig aldrig på att lösa det Hume kallade för is-ought-problemet. Han sa att moralfilosofer först säger en massa is, om hur saker är och ter sig, för att sedan övergå till ought, om hur vi borde bete oss, och bron däremellan är inte uppenbar. Jag löser inte heller is-ought-problemet och hävdar att det inte finns någon lösning; moral är en åsiktsfråga. Jag tar mig i stället runt det genom att formulera premisser och muntert erkänna att den som inte köper mina premisser - i korthet att lycka är bra och lidande dåligt - inte heller har någon anledning att köpa min moraliska filosofi. 

Hos Rand är premissen och slutsatsen den samma. Människan ska leva för sig själv så människan ska leva för sig själv. Hon tillbringar en massa tid med att argumentera för detta, men det rör sig om ett solklart fall av is-ought. Människan är rationell och har en fantastisk hjärna och verkligheten är verklig… så därför ska man vara egoist. Övergången förklaras aldrig. 

Det är inte lätt att arbeta med en logikkedja som innehåller en länk. Antingen accepterar man Rands premiss eller så gör man det inte. Jag gör det inte. Varför inte? Därför att jag inte inser varför min lycka skulle vara viktigare än någon annans. Min lycka är viktig - det är därför jag till exempel inte säljer allt jag äger och donerar pengarna till välgörenhet, eller begår självmord för att sjuka människor ska få mina friska organ - men andras lycka är också viktig. Sen erkänner jag villigt att jag lägger ner mycket mer energi på min egen lycka än på någon annans, delvis av praktiska skäl och delvis för att jag är i unik position att bättra på min egen lycka.

Så jag hävdar att lycka är bra och lidande är dåligt, så moral måste handla om att maximera det förra och minimera det senare. Jag påstod aldrig att jag var originell. Man kan, vilket många gjort, argumentera för att det målet uppnås genom egoism. Om alla gör det som är bäst för dem själva blir det bäst för alla.

Rand höll säkert med om det, men det är inte därför hon förespråkar egoism. Tvärtom gör Hank Rearden fullständigt klart, i det tal han håller under sin rättegång, att han inte bryr sig ett satans dugg om vad som är bäst för alla. Även om det visades att det var överjävligt för hela mänskligheten om han fick behålla rättigheterna till Reardenmetall så skulle han ändå kräva det, för den är hans, frukten av hans hjärna. 

Inte ens den kraschade världen i Atlas Shrugged är ett sådant argument. Världen har rasat därför att Galt och hans likar har dragit sig tillbaka, inte för att den vägrade leva efter Rands filosofi. Vissa, som Francisco d'Anconia och Ragnar Danneskjöld, anstränger sig till och med aktivt för att förstöra den.

Så Rands argument är inte praktiskt. Vi ska inte vara egoistiska därför att det ger bra konsekvenser; det är irrelevant. Därför är det kanske att missa poängen att formulera ett praktiskt motargument, men det är den enda sorten som finns. Det enda jag kan göra med hennes premiss är att säga att jag inte håller med om den, men på ett pragmatiskt plan kan jag argumentera.

Det får dock bli i morgon, för det här inlägget är redan rackarns långt. Titta alltså in i morgon för den halsbrytande fortsättningen.