Manlig sexighet

Hannah på One-Way Communication började i går twittra - och skrev sedermera ett blogginlägg - om manlig sexighet. Hon efterfrågade exempel på när män kände sig sexiga och sa "Har fått uppfattningen att många män går runt och ALDRIG känner sig sexiga".

Så är det. Jag kan räkna antalet gånger jag verkligen känt mig sexig utan att ens använda alla fingrarna på ena handen. Det är helt enkelt inget som händer mig. Då har jag ändå inte dåligt självförtroende vad gäller mitt utseende. Jag gillar mitt ansikte, jag är rätt vältränad. Jag är visserligen kort vilket jag förstått diskvalificerar mig i många kvinnors ögon, men faktum kvarstår: när jag tittar i spegeln är det något riktigt snyggt som tittar tillbaka.

Men att detta skulle betyda något för någon annan än mig, att någon annan - specifikt en kvinna - skulle titta på mig och tänka att den kroppen måste jag få i säng inom kort, det finns inte. Det ingår inte i min erfarenhet och jag tror helt enkelt inte på det.

Jag är en av dem som Hannah nämner som aldrig insett att kvinnor tycker att manskroppar är sexiga. Fast "insett" är inte riktigt rätt ord. Jag har hört dem säga det, jag har bara aldrig trott på det. Jag tror inte på att kvinnor ser vackra män och känner samma sak som jag känner när jag ser en vacker kvinna. Jag måste vända bort blicken för att inte stirra, andningen blir skakig, det pirrar i hjärtat. Jag tror inte på att det händer kvinnor. När de säger annorlunda låter det alltid tillgjort i mina öron, som om det är något man måste säga för vi är moderna frigjorda kvinnor med vild okedjad sexualitet.

Det är inte en tes jag är beredd att försvara i en vetenskaplig diskussion, men det är vad min hjärna outputtar efter att ha betraktat världen. När jag hör en vacker kvinna klaga på att ständigt bli objektifierad och stött på så tänker jag alltid samma sak: visst, det är säkert drygt, men jag tror jag vet någonting värre och det är att aldrig bli objektifierad, att gå genom världen som ett neutrum utan en chans att inspirera de känslor jag känner flera gånger om dagen. Jag har svårt att föreställa mig att ha tröttnat på något jag nu skulle mörda för att få uppleva.

Och även om jag skulle bestämma mig för att försöka, så vet jag inte vad jag skulle göra. Det är precis som Hannah säger att jag inte har något recept. Jag har nån form av aning om vad min flickvän tycker om men där tar det slut; jag har inte en aning om vad jag skulle kunna prova för att vara sexig för kvinnor i allmänhet. Hannahs exempel med latinos i uppknäppt skjorta illustrerar problemet: en man som tycker att han är sexig och visar det och spelar på det blir något fånigt, något att förlöjliga. Man måste nästan vara sexig av misstag för att det ska fungera.

Så jag läser alla förslagen Hannah fick från kvinnor på vad de tycker är sexigt och blir inte klokare. Även om mäns preferenser varierar så vet kvinnor på ett ungefär hur sexighet ser ut. De allra flesta män gillar bröst och rumpa och ben och så vidare. Men händer, käke, nyckelben och den där biten mellan örat och halsen? Hur klär man sig för att accentuera sina nyckelben? Även om jag skulle lyckas så funkar det bara på den kvinnan som råkar gilla nyckelben.

När jag pratade om detta med min flickvän sa hon att det inte var samma sak att känna sig sexig som att någon annan tyckte man var sexig, att det kunde finnas kläder som hon visste att jag tyckte var sexiga men som hon ändå inte kände sig sexig i. Det förstår jag inte. För mig är sexighet samma sak som att någon annan vill slita av mig kläderna och do me like an animal och det är precis det Hannah skriver om: det handlar om bekräftelse från någon annan. Jag kan tycka jag är trevlig att titta på, jag kan önska att jag vore någon annan så jag kunde hångla med mig, men för att jag ska vara sexig måste någon annan vilja hångla med mig och det betyder oändligt mycket mer, hur snygg jag än själv tycker att jag är.