Fri vilja finns inte heller

I min ansträngning att rensa lösa trådar har det nu blivit dags att förklara att fri vilja, liksom viljestyrka, inte finns. Den fria viljan är en gammal stötesten och ett väldigt seglivat koncept som överlevt trots att det inte finns någon anledning att tro att den finns.

Låt oss börja från början, och med början menar jag den riktiga början, den början som alla andra... börjor(?) bara är bleka imitationer av. Big Bang. En singularitet; all materia samlad i en enda punkt. Den utvidgas, partiklar kolliderar med varandra, snurrar åt olika håll, skickas iväg i olika riktningar, samlas, och sprids under några miljarder år medan himlakroppar skapas och börjar gå i bana runt varandra. Detta ger upphov till synbarligen komplicerade processer, varav vi kallar en för "liv".

Och någonstans i denna procedur ska det hända något fantastiskt: nämligen att vissa av universums partikelklumpar plötsligt - nästan magiskt - får förmågan att resa sig över de lagar som styr alla andra partikelklumpar och själva bestämma vad de ska göra i stället för att som de hittills gjort planlöst fara omkring och krocka med andra partikelklumpar.

Jag kan inte se det hända, särskilt som ingen mig veterligen har framlagt en rimlig mekanism som låter den fria viljan fungera. Det klassiska försvaret för den fria viljan är i stället något i stil med "Vi har fri vilja och det kan du inte motbevisa!", ett argument som jag hoppas att mina trogna läsare lätt genomskådar.

Även om vi accepterar att det vore möjligt, att en partikelklump så radikalt kan skilja sig från andra partikelklumpar, så är det ingen anledning att tro att det faktiskt är så. Jag ber att få åkalla Occams rakkniv och efterfrågar ett fenomen vars förklaring kräver den fria viljan. Ett enda räcker bra. Vad i världen kan inte förklaras utan att vi skapar det koncept - postulerar en mångfald, så att säga - som vi kallar för fri vilja? Fungerar världen inte precis lika bra om vi liksom resten av universum är deterministiskt mekaniska? Varför finns det anledning att tro att vi är något annat än robotar med väldigt käcka biologiska datorer i skallarna?

Inte nöjd än? Okej. Säg att vi både accepterar att fri vilja kan uppstå och att den har uppstått. Då är det bara ett problem kvar: Den finns inte. Här vänder jag mig till Benjamin Libet, som 1985 i The Behavioral and Brain Sciences 8 (om du inte är pigg på att rota fram utrikiska, tjugofem år gamla vetenskapliga tidskrifter finns det en utmärkt genomgång i Tor Nörretranders bok Märk världen) publicerade en studie där han hade undersökt det mänskliga medvetandet och kommit fram till något märkligt. När man utför en handling - han brukade använda att lyfta ena armen - sker det cirka 0,5 sekunder efter att hjärnan satt igång den bioelektriska processen som i slutändan leder till att armen lyfts. Problemet är bara att det medvetna beslutet tas endast 0,2 sekunder innan armen lyfts. Då har processen redan varit igång i 0,3 sekunder.

Medvetandet är bara en liftare som hoppar på förbipasserande bilar och inbillar sig att han kör dem. När biokemiskt jox och dansande elektroner redan hållit på med sitt jobb i 0,3 sekunder kastar de en liten godbit till det stackars medvetandet som annars känner sig utanför men nu kan låtsas att det sitter i chefsposition. "Här, medvetandet. Visst är det du som bestämmer. Säg till oss att göra det vi redan har hållit på med ett tag. Du vill lyfta armen? You've got it."

Japp, våra medvetanden är medelålders manliga mellanchefer. Tur man inte är dystert lagd.