Hoppas det inte var tänkt att vara ett lyckligt slut

Ibland ser jag en film som jag känner för att bitcha om, och just detta hände just i kväll när jag såg Surrogates. Okej, det var inte en film jag förväntade mig särskilt mycket av utöver en och en halv timmes hyggligt dum underhållning och jag måste säga att den gjorde bra mycket mer av sitt koncept än jag väntade mig, men den exemplifierade en ganska utbredd sjuka inom modern filmkonst: det totalt ogenomtänkta slutet.

Som vanligt: om du inte har sett eländet samt bryr dig om huruvida du får veta slutet innan du har sett det, sluta läsa nu.

Konceptet är att nästan alla människor använder sig av robotkroppar, titelns surrogat, som de fjärrstyr från virtual reality-stolar. Surrogaten är starkare, snyggare, tuffare, känner inte smärta och så vidare. Det finns naturligtvis en grupp människor - dreads - som motsätter sig detta och bor i ett surrogatfritt reservat. Intressant hade varit om de hade vettiga motiv, men naturligtvis är det bara kvasireligiösa "du är en styggelse"-argument.

Hur som helst ställer sig filmen givetvis på sidan att surrogat är dåliga, utan att närmare motivera detta. Det behöver man nämligen inte när man står på "det naturligas" sida mot "det onaturliga"; då har man per definition rätt. Bruce Willis är en surrogatanvändare men börjar luta mot antisurrogatism och så har vi kommit fram till slutet där han har chansen att förstöra alla surrogat i hela världen samtidigt utan att skada människorna.

Givetvis gör han det. Vi får se några bilder på surrogat som ramlar ihop, bilar som kör in i andra bilar och så vidare, och det är väl tänkt att vi inte ska fundera längre än så eftersom Bruce Willis då blir en enormt mycket mindre sympatisk person.

Vi pratar om alla surrogat i hela världen. Siffran som nämns är att 98% av alla människor använder surrogat. Glöm de förbannade bilarna som bara kör in i andra bilar; vi pratar om flygplan som inte styrs, kärnkraftverk som plötsligt står utan personal, sjukhus där bara patienterna rör sig, kirurger som kollapsar mitt under operationer...

Antingen ger jag filmskaparna alldeles för lite respekt och de har i själva verket skapat en mångbottnad moralhistoria som är utklädd till en actionfilm med Bruce Willis, eller så tänkte de verkligen inte en pikosekund bortom sina egna bilder, eller så struntade de i det och räknade med att de flesta tittare skulle vara för dumma för att tänka en pikosekund bortom filmskaparnas bilder, och de har förmodligen rätt i det och det gör mig blå. Att det händer alltför ofta ändrar inte min färg.