Jag är den förste att säga att den nutida kommunikationsrevolutionen är något riktigt bra. Det som började med telegrafer och telefoner och nu fortsätter med internet och mobiltelefoner har gjort världen till en väldigt annorlunda plats, där mycket av utvecklingen skett på några korta år. Om inte annat så gör de att jag har möjlighet att skriva precis vad jag känner för, publicera det några sekunder senare, och få det läst av en hel hög smarta människor och en handfull riktiga träskallar.
Det finns dock (minst) en nackdel, och den slog mig - inte för första gången - i går när jag gick förbi en reklamskylt som med hjälp av en brutalt snygg kvinna försökte sälja kläder. Modellen var väl retuscherad och digitalt tillfixad, men jag är beredd att sätta en peng eller två på att hon är direkt förödande dekorativ även utan sådana hjälpmedel. Bredvid reklamskylten satt en ung tjej, klart behaglig för ögonen men - naturligtvis - inte i modellens klass. Och där har vi världskommunikationens baksida: vi jämför oss ständigt med de bästa i världen.
I en värld utan blixtsnabb kommunikation från de mest fjärran ställen hade tjejen på bänken varit byns skönhet och förmodligen haft ett självförtroende i stålväggsklass i stället för att masochistiskt snegla mot den plattmagade idealfigur som stirrar mot henne från varenda ledig vägg. I den världen hade jag varit den bäste långdistanslöparen i trakten och det där lokala fotbollsgeniet som på lågstadiet dribblade förbi alla oss andra och sköt rätt upp i krysset hade aldrig behövt krocka med verkligheten och inse att hur hårt han än spöade sina klasskamrater räckte talangen helt enkelt inte till för att det skulle bli mycket mer än så med hans spelande.
I den värld vi lever i, så vet vi alla tre hela tiden att det finns människor där ute som är mycket bättre än vi. Det finns människor så vackra att det är svårt att tro att de alls skapades genom en så slumpanfäktad process som könslig fortplantning. Det finns människor så snabba att de kan ta sig runt en bana som de flesta inte klarar av alls med en hastighet som jag inte hade kunnat uppnå ens om jag hade ägnat mitt liv åt löpningen från åtta års ålder. Det finns människor som har så specifika talanger att de kammar hem nåt hundratal miljoner om året på att vara väldigt skickliga på att hantera bollar.
Detta gör att många människor inbillar sig att de inte är bra alls. Jag har i min bekantskapskrets en person, och han är en rätt flyktig och avlägsen bekant, som mig veterligen kan utmana mig på ett maratonlopp (men han skulle förmodligen spöa mig). Men eftersom jag känner till killar som Haile Gebrselassie som är så nära omänsklig man kan vara och fortfarande ha 46 kromosomer, så har jag en känsla av att det inte är något särskilt imponerande jag gör när jag knatar över fyra mil. Bland dem som tränar och bryr sig och faktiskt dyker upp vid startlinjen så ligger jag stabilt i den bästa fjärdedelen vilket hur man än ser på det är en saftig bragd, men tendensen är att jämföra sig med de bästa som finns och då är jag verkligen inget vidare.
Man kan tycka att det är positivt att se Haile Gebrselassie och Zlatan Ibrahimovic och andra genier inom sina områden, men jag tror faktiskt att den bäste fotbollsspelaren i den lilla isolerade byn gav sin publik samma thrills som Zlatan, eftersom de inte hade sett något bättre. Jag tror att Ugg tände lika hårt på grottkvinnan som var något mindre hårig och kutryggig än de andra grottkvinnorna som vi gör på Rebecca Romijn. I korthet tror jag att den ständiga exponeringen för den översta promillen av promillen av mänsklig prestation huvudsakligen gör oss avtrubbade, så vi får inte ens ut något av att döma våra lokala hjältar till skuggliv av marginell framgång och förvandla sport från en riktigt trevlig företeelse till en surrealistisk biljonindustri vars dragningskraft anses allmängiltig.
I enlighet med detta måste jag erkänna att jag ljög i början av det här inlägget. Med all säkerhet är jag nämligen inte den förste som säger att den nutida kommunikationsrevolutionen är något bra. Jag ska vara glad om jag befinner mig nånstans i den första miljonen.
1 kommentar:
Kloka tankar. Jag brukar vara den förste att dra en lans för medelmåttan - eller kanske en av de hundra första i alla fall :-)
Skicka en kommentar