Slumpen som uppfinnare

I går såg jag ett avsnitt av det obegripligt briljanta frågesportprogrammet QI, som genom att ha komiker som tävlande, belöna intressanta svar mer än korrekta och bestraffa tråkiga svar mer än inkorrekta har gjort sig till ett av mina absoluta favoritprogram. Den här gången pratades det bland annat om pärlor och ostron, och det faktum att en del restauranger skyltar med att gäster som hittar pärlor i deras ostron får behålla dem. Det visar sig att restaurangerna i fråga behövt uppfylla detta löfte exakt noll gånger, då inga ätliga ostron producerar pärlor. Det jag hickade till över när jag såg det var ordet "ätlig", eftersom det förutsätter att det finns ostron som är oätliga.

Låt oss betrakta ett ostron. Det rör sig om ett hårt skal runt en klump grått slem som i idealfallet fortfarande lever när den hugade gourmeten sveper in den i munnen och sväljer den hel, och till och med han erkänner att det smakar ungefär saltvatten. Trots detta finns det alltså ostron som inte betraktas av ätliga ens av människor som kan tänka sig att äta ostron.

Man undrar vad det är för fel på dem. Är de giftiga? Bits de tillbaka? Har de stridstränade bläckfiskar som allierade? Någon som inte har problem med att tvinga upp skalet på ett vanligt ostron (orsaken till motståndet är för övrigt att ostronet försöker hålla igen skalet om sig; tänk på det nästa gång) och lustfyllt sluka den obeskrivliga vidrigheten som lurar däri har en extremt hög tröskel till att börja med, men tydligen finns det en gräns även för honom, och den går nånstans mellan restaurangostron och pärlproducerande ostron (som tydligen inte är särskilt nära släkt med den första sorten, men nu ska vi inte komplicera saker i onödan).

Detta aktualiserade också en gammal fundering hos mig. Jonathan Swift sa en gång att den förste som åt ett ostron måste ha varit en mycket modig man, men jag tror snarare att han var väldigt, väldigt hungrig. Hur utsvulten ska man vara innan man ger sig på ett ostron utan att ha årtusenden av kollektiv kulinarisk erfarenhet i ryggen? Ungefär så utsvulten, skulle jag tippa, att hans val stod mellan att äta det förbannade ostronet och att svälta ihjäl. Pang, så uppfann han en helt ny maträtt som långt senare förvandlades till en romantisk symbol och kallades för kärlekens mat, vilket får mig att drabbas av akut kognitiv dissonans. Det finns människor som tycker att det är romantiskt och erotiskt att svälja levande slemklumpar - okej, fint för dem, tur jag inte dejtar dem.

Bruket att äta ostron måste alltså ha tillkommit av en slump; en svältande människa instängd nånstans där det bara fanns ostron. Mögelost sägs ha upptäckts när nån glömde en bit ost i en grotta som råkade tillhandahålla nära nog optimala omständigheter för att rätt sorts mögel skulle uppstå och fel sorts mögel skulle hållas borta. Metall ska i våra trakter ha uppfunnits genom att järnoxid hittades i myrar, vilket innebär att nån pre-bronsålder-snubbe knallade runt i en myr, hittade en rostklump och sa "jag slår vad om att man kan göra ett schysst svärd av det här". Det låter inte helt sannolikt, eller hur?

Det är ändå inte särskilt konstiga exempel. Tänk på bröd. Vem kom egentligen på att om man tar den här totalt oätliga växten och sliter loss de här små värdelösa kulorna och slår dem sönder och samman och gör några andra saker med dem som den moderna människa jag är vet ytterst lite om och sen blandar alltihop med vatten och lite annat bös så blir det en klibbig smet som man inte heller kan ha till något vettigt men om man stoppar den i elden så går det att äta efter ett tag.

Jag försöker föreställa mig en process som leder till en uppfinning som brödet. Slumpen, som tydligen har väglett mycket av människans utveckling, förmår inte förklara det. I så fall måste nån ha, jag vet inte, snubblat i en klunga vete, råkat få med sig fröna, råkat krossa dem när han satte sig ner... jag tänker inte ens fortsätta. Ändå måste det ha hänt.

En helt annan fråga väcks. Om det nu finns ätliga ostron och mögelostar och svärdsmaterial och potentiellt bröd överallt och våra förfäder hittade dem av akut nöd eller av slump... vad finns det då som vi inte har upptäckt än? Nånstans finns det en blomma och om man bara river av kronbladen motsols och blandar dem med bäverblod och lägger till en nypa strösocker så har man ett botemedel mot cancer, men ingen har råkat göra det än. Vi bara inbillar oss att teknologisk utveckling är en rak linje; i själva verket är den en labyrint, och massor med gångar är ännu outforskade.

Som avslutning känner jag mig manad att avge bloggens första shoutout: grattis Mats. U rule.