Jag kan inte minnas att jag nånsin har velat ha barn. Jag vet att jag i unga år pratade om det som något jag skulle göra en dag men det var ju bara för att det var något man gjorde när man blev vuxen, ungefär som att dricka kaffe och pyssla med bokföring, två saker som jag för övrigt inte heller började med. Så fort jag hade en rimlig hjärna att reda ut det hela med blev jag dock kvickt tämligen negativ och har så förblivit.
Detta har flera orsaker. Till att börja med har jag blivit rätt bekväm av mig, särskilt efter att de senaste fem åren bara haft mig själv att ta hänsyn till. Tanken på att i princip avtala bort all flexibilitet, alla lediga kvällar, alla sovmorgnar och många andra av livets små glädjeämnen under de närmaste två årtiondena har aldrig känts vidare attraktiv, för att inte tala om vad det hela skulle göra med relationen till den för närvarande hypotetiska modern.
Och vad får man för detta? Bortskämda, otacksamma snorungar som har oändligt med energi och en enda uppgift i livet: att bekämpa sina föräldrar. Jag var en hyggligt go unge och jag skäms ändå över en del saker jag hade för mig. Uppsidan lyser fortfarande med sin frånvaro.
Vidare är jag rädd att jag inte skulle vara bra på det. Jag må låta som en robot av is när jag skriver, men i den obehagliga verkligheten har jag haft ett och annat problem med min impulskontroll. Jag är inte heller särskilt förtjust i människor och det jag ogillar hos vuxna är mer eller mindre de egenskaper som utmärker barn. Visst, jag har hört att det löser sig när man väl har ett barn för alla älskar sina barn, men kom igen. Vi har alla läst tidningen ibland. Det finns gott om folk som borde ha tänkt som jag och kommit fram till att de inte borde skaffa barn.
Inget av detta vore förstås ett problem om det inte vore för en ganska kraftig skrynkla: jag vill inte bli gammal utan att ha barn. Den tanken är möjligen ännu mer obehaglig än tanken på att skaffa barn, hur mycket det än skulle vrida mitt bekväma och välordnade liv i spiral.
I helgen var jag på en släktings sextioårskalas och när det slutade tyckte vi att det var alldeles för tidigt, så jag och bröderna och brödrasamborna (två av varje) drog med våra föräldrar ut, först till en bar och sen på Etage, vilket (för icke-malmöiterna) är ett mörkt, trångt, skränigt ställe där folk dansar till musik som består enbart av rytmer och som ingen egentligen gillar. Jag trodde ärligt talat att jag aldrig skulle dansa med min sextioåriga mor på Etage, men det var ett tag sen jag hade roligare.
Ungefär i samma veva (och här kommer kopplingen mellan förra stycket och resten av inlägget, så håll i er) insåg jag hur gärna jag ville vara i mina föräldrars nuvarande livssituation. De har vuxna, skötsamma barn som klarar sig själva, tycker om dem, gärna umgås med dem och låter dem höja snittåldern på diverse syndanästen.
Det är trist att man måste tillryggalägga en tjugo år lång transportsträcka för att komma dit. Om jag bara kunde skippa tjugofem år och gå direkt på att tycka att det är dags att få barnbarn, då skulle hela den här "bilda familj"-grejen vara bra mycket mer tilltalande.
4 kommentarer:
Ok, jag kan förstå din tvekan att skaffa barn. Men jag kan intyga att det inte är en transportsträcka (åtminstone inte det första året - vilket är det jag har erfarenhet av), det är en jävligt häftig upplevelse att se ett barn - ditt eget barn - växa och utvecklas. Visst är det också jobbigt, men det vägs upp med råge.
Jo, ni säger det. Vi socio-emotionellt handikappade förblir skeptiska.
Den narcissistiska sidan av att avla nya skapelser med dina alldeles egna gener, är det inget som tilltalar?
Gud nej. Det finns tillräckligt med miffon i världen utan att utsätta den för fler exemplar av mig. Om något så skulle jag hellre adoptera.
Skicka en kommentar