Vad hände sen?

Jag har inte precis gjort någon hemlighet av att jag gillar film, och inte heller av att jag gillar att fundera kring historieberättandets konst, oavsett medium. På så vis har jag kommit underfund med att en hel hög filmer slutar vid helt fel tillfälle. Det intressanta är egentligen vad som händer efter att de har slutat, och orsaken till att de slutar när de gör är att det som rimligen måste hända helt skulle sabba temat och budskapet. Det är som de säger, skillnaden mellan fiktion och verkligheten är att verkligheten varken har tema eller budskap.

Ta Return of the Jedi. Få Star Wars-fans har aldrig hört talas om Ewokernas förintelse. Ni vet de där små ulliga gulliga skogslevande nallebjörnarna som med stenåldersteknologi spöar skiten ur kejserliga elitlegioner. När filmen slutar har hjältarna precis sprängt en rymdstation i månstorlek, som befann sig i bana runt deras hemmåne. Vad tror ni händer när man gör det? Och då har vi ändå inte gått in på att rebellernas stora seger var att döda kejsaren; det finns fortfarande en hel galax full av kejsarpretendenter och deras lojala soldater. Inte så konstigt att George Lucas hellre gjorde prequels än uppföljare.

Några andra exempel följer. Varning för spoilers etc osv.

As Good As It Gets. Jack Nicholson har tvångssyndrom och kan bland annat inte trampa på sprickor eller skarvar. Han träffar Helen Hunt och de kärar ner sig i varandra (vad i helvete hon ser i honom är en obesvarad fråga) och i slutet trampar han av misstag på en skarv, och flippar inte ur. Eftertexter. Okej, är det någon som tror på att han helt plötsligt är frisk? Finns det en chans i världen att han inte går rakt tillbaka till att vara fullständigt skruvad? Och om det finns det så beror det snarare på de där pillren han började ta än på Helen Hunts helande influens.

Grosse Pointe Blank. En av mina favoritfilmer, men bara om jag låter bli att tänka på vad som händer efter slutet. John Cusack, som har varit yrkesmördare sen han tog studenten, slutar med det för att bli tillsammans med Minnie Driver. Vad exakt ska han göra, resten av sitt liv? Den enda utbildning han har kom från militären, som av allt att döma omedelbart började skola honom till just lönnmord. Ska han byta livsstil och bli antilönnmordsrådgivare (inte för lätt) eller hanka sig fram på pengarna han redan har (arbetslöshet mördar förhållanden)? Om han vill behålla Minnie Driver är det dags att komma på en plan.

The Lion, the Witch and the Wardrobe. Okej, vi har precis levt några årtionden som kungar och drottningar i ett sagoland. Nu är vi tillbaka i den vanliga världen och är barn igen. Minns vi ens vad folk hette? Orkar vi bry oss när vi vet vad som finns på andra sidan av den där käcka garderoben? Varför i helvete ska vi lyssna på vuxna som är yngre än vi och som aldrig har varit kungligheter av någonting alls?

Kill Bill. Så vi har den förmodligen dödligaste människan i världen som först tillbringade ett halvt liv som internationell yrkesmördare, sen låg i koma i fyra år, och sen dödade några hundra på sin väg mot hämnd. Nu har hon en liten dotter som hon ska försöka ge en bra uppväxt. Lycka till. Det är nog grundproblemet med riktigt bad-ass filmkaraktärer: detta att vara bad-ass gör att man är rätt illa lämpad till att vara normal. Jag kan inte riktigt se Beatrix Kiddo slå sig ner och baka bullar till ungens skollotteri.

Det finns en massa mer exempel - Midnight Express, Oldboy, Ransom och så vidare - som har sin grund i att Hollywood helt enkelt ignorerar att man inte bara går rakt genom en traumatisk upplevelse och kommer ut normal på andra sidan. Världen är inte likadan när man har suttit i turkiskt fängelse, skurit ut sin egen tunga och legat med sin dotter eller varit kidnappad och nätt och jämnt kommit undan med livet i behåll.

Ibland tror jag att det är tur att jag inte är filmskapare. Vilka deppiga filmer det skulle bli.