tisdag 3 augusti 2010

Inte fullt så ultimat


Jag har alltid gillat att berätta historier. Som barn hittade jag helt enkelt på bara för att jag tyckte om att se folks reaktioner på vad det nu var för nåt jag stod och hävdade. I någon mening håller jag väl fortfarande på med samma sak, men jag struntar i att låtsas att det är sant. Det blir bara så dålig stämning när de upptäcker att man ljuger.

Numera är jag också intresserad av historieberättande på ett mer teoretiskt plan. Det är helt enkelt fascinerande att det finns knep som har fungerat sen den förste stenålderspoeten skanderade vid elden, knep som dyker upp och växer i popularitet för att sedan försvinna, och knep som faller platt praktiskt taget varenda gång. En del går igen i alla kulturer och alla tider, om och om igen, om än inte på det sätt som Joseph Campbell kände sig tvungen att börja hävda när han upptäckte att han inte kunde fylla en hel bok med det han hade.

Till exempel skriver man aldrig "det är helt enkelt fascinerande att det finns knep...", varken som berättarröst eller som en karaktärs replik; man låter i stället händelser och dialog visa att karaktären tycker att detta är förbannat fascinerande. Det kallas för "show, don't tell". Det är en regel man ibland kan göra undantag ifrån, men då för att visa att karaktären har en hyggligt god grad av självinsikt och pratar från hjärtat. Det man verkligen inte gör är att genom berättarröst försäkra läsaren om att en karaktär är otroligt intelligent för att sen fylla en bok eller film med diverse idiotier som den karaktären tar för sig. Det är amatörmässigt, det är klantigt, och det är irriterande.

Vadan nu detta etterspyende? Har jag månne upplevt något överskattat och behöver bitcha? Ni känner mig alltför väl, kära läsare. Nej, jag har inte läst om The Da Vinci Code (det kommer jag inshallah aldrig att göra). I stället har jag sett The Notebook, en film som kallats för den ultimata chickflicken. Om den är det har jag aldrig varit säkrare på att jag är man än just nu.

Jag har inte i allmänhet något emot chickflicks. Jag tycker riktigt bra om filmer som Legends of the Fall, The Remains of the Day och Titanic, och Before Sunrise tillhör mina favoritfilmer någonsin. Vet du vad de har gemensamt? Ingen av dem säger "han var så smart och trevlig och härlig att hon blev kär i honom nästan direkt" utan att visa minsta lilla tecken på personkemi mellan karaktärerna. De visar, de berättar inte.

I skarp kontrast har vi då The Notebook. Den manliga huvudrollen är en halvpsykotisk typ som presenterar sig för den kvinnliga huvudrollen genom att inte acceptera ett nej och hota att skada sig själv om hon inte går med på att träffa honom. När de har suttit tysta och åtskilda i en mörk biosalong i en och en halv timme är hon plötsligt mycket piggare på att umgås med honom, vilket han utnyttjar till att racka ner på hennes liv. Sen serveras vi informationen att de blivit kära i varandra. Troligen är grunden till deras djupa connection att de båda två saknar personlighet.

Berättarrösten informerar oss om så spännande saker som att de först tillbringade varje vaket ögonblick tillsammans och sedan blev oskiljaktiga. Den berättar att det var en osannolik romans, vilket vi håller med om, och att de två bråkade och grälade precis hela tiden men helt enkelt var galna i varandra ändå, vilket väl kan verka lite smågulligt om man är nio år gammal, men vilken vettig människa kan höra en berättarröst kallt säga "they were crazy about each other" och känna ett pirr i hjärteroten? Show, don't tell. En karaktär beskrivs som "smart, funny, sophisticated and charming" utan att vi får se honom göra eller säga något smart, roligt, sofistikerat eller charmigt.

Det känns, för att tjata lite mer om Dan Brown, som när jag läste The Da Vinci Code. Människor som har läst mer än en handfull böcker borde inte gilla den, och människor som har sett mer än en handfull filmer borde inte gilla The Notebook. Men det gör de. Jag antar att det är något slags verklighetsflykt, uppfyllande av en fantasi, men vilken fantasi? Fantasin om en kille som man inte har något gemensamt med, som tvingar till sig ens sällskap och som skäller ut en så fort han får chansen?

Inte så jävla konstigt att en annan har torka.

2 kommentarer:

Simon sa...

På tal om. Lägg upp fler noveller!

Patrik sa...

Ja, det borde jag verkligen göra. Ska bara hitta nåt jag vill lägga upp.