Varken avrättning eller tvångsfödande

Den gode Tore kom med en kommentar som jag tyckte var värd ett inlägg. Det här är det inlägget.

Låt oss först hantera snitt/maximum-dikotomin. Varför man skulle gå efter snitt kan jag inte för mitt liv begripa. Ju mer lycka, desto bättre. Även om lycka verkar vara relativ andras lycka så förstår jag inte varför det i en viss situation ska spela roll hur lycklig nån helt orelaterad är. Därför behöver man heller inte avrätta den olyckligaste människan i världen, men inom parentes sagt skulle jag nog vara rätt okej med att vara död om jag var den olyckligaste människan i världen.

Det handlar alltså om att maximera mängden lycka i världen. Olikt Tore anser jag inte att detta automatiskt innebär ett moraliskt obligatorium att maximera mängden människor i världen. En icke existerande människa är tämligen irrelevant i sammanhanget; hon varken lider eller njuter och har därför inte mycket att tillföra. Låt oss koncentrera oss på de människor som faktiskt finns, inte på de teoretiska.

Vidare skulle den värld som skapades genom detta synsätt - gravt överbefolkad, förgyllda gamla ekonomer i Buckingham Palace - inte vara en lycklig värld. Tvärtom skulle den skapa en hel massa lidande som knappast skulle uppvägas av den eventuella lycka som alla extramänniskorna bidrog med.

Hur skulle vi för övrigt skapa den här världen? Genom abortförbud och tvångsgraviditeter? Skulle det verkligen bidra till lycka? Produktion av nya människor är något som för normala människor är lyckobringande, förutsatt att de gör det frivilligt eller åtminstone av ett hyggligt trevligt misstag. Att tvingas producera barn på löpande band för att medvetet frambringa en mardrömsvärld - kalla mig originell om du vill, men det låter inte spektakulärt mysigt alls.

För att sammanfatta det jag hoppas har varit ett föredömligt kort blogginlägg: jag har fortfarande inte stött på ett hållbart argument mot utilitarismen.

TILLÄGG EN TIMME SENARE:

Nej, det blev inget föredömligt kort blogginlägg. Tore läste det nämligen och var icke nöjd och jag gillar ju ändå killen så jag får väl ta och utveckla. Tyvärr kräver det en genomgång av en massa teori och abstraktioner och det är ju begränsat festligt, men ibland får man ta sig i kragen och bita tjuren i svansen.

"The repugnant conclusion" som Tore nämnde är slutsatsen av en paradox som (förkortat och förenklat, fuckin' Google it) går ut på att vi har en situation A, där det finns ett gäng människor som är väldigt lyckliga. Sen lägger vi till ett gäng människor som är något mindre lyckliga, men ändå fett nöjda med livet. Eftersom vi nu bara har lagt till människor som är lyckliga så måste denna situation (B) vara bättre än A. Sen lägger vi till ett gäng människor till och så vidare tills vi är framme vid Z, med enorma mängder människor som är precis tillräckligt lyckliga för att deras liv ska vara värda att leva, men mer är det inte. Derek Parfit, som lade fram den här paradoxen, hävdar att Z faktiskt är sämre än A och därmed är den nyttomaximerande utilitarismen ohållbar.

Till att börja med är det här så extremt teoretiskt och abstrakt att tillämpning på verkligheten blir något väldigt fjärran. Liksom simulationshypotesen är det något som är trevligt att sitta och prata om när festen nått den punkten att man är tre-fyra vänner som sitter och smuttar på varsitt whiskyglas men som inte spelar någon faktisk roll. Om vi ändå ska röra oss i dessa abstrakta, strikt logiska vatten så kan jag inte undgå att Parfit helt enkelt deklarerar att Z är sämre än A. Jag kan med andra ord säga att Z (som för övrigt skulle vara rätt likt vår värld av i dag) är bättre än A och så står jag och Parfit på samma grund.

Låt oss lämna det därhän, främst därför att jag faktiskt tycker att A är bättre än Z. Jag ser hellre en liten population av extremt lyckliga människor än jag ser en stor population av knappt lyckliga människor. Nu är det bara intressant om vi sitter och bygger en planet från grunden och försöker räkna ut hur vi ska fördela den mängd lycka vi har till vårt förfogande. Det är en situation som extremt sällan uppstår. Jag tror aldrig att det har hänt mig, men det finns vissa luddiga perioder i mitt liv. Det första året, till exempel.

Vill jag då döda alla olyckliga? Om det är det de vill, visst. Det är upp till dem; det hemskaste jag personligen kan tänka mig är att vilja dö och inte få. I andra fall tror jag att det orsakar mer lidande att avrätta olyckliga än att låta dem leva. Visst, i något slags teoretisk värld där vi perfekt och utan felmarginal kan avgöra exakt hur olycklig någon är och hur mycket människor skulle sörja över dem och utföra en blixtsnabb smärtfri avrättning och så vidare och så vidare klausul invändning förbehåll, men det är likadant här som med nyttomonstret: det finns inte. Vi håller oss till verkligheten.

I verkligheten mår människor på ett visst sätt och det är bättre att göra dem lyckligare än att göra dem olyckligare, så det är det vi ska jobba för. Jag är utilitarist för att det är det bästa sättet att göra världen bättre, inte för att det besvarar en hypotetisk abstraktion utan betydelse utanför bokens pärmar. Jag tittar på världen som den är och undrar vad vi ska göra med den. Det är min utgångspunkt, inte situation A. Inte ens situation A+.

Framför allt har jag aldrig hävdat att utilitarismen uppnår något slags teoretisk perfektion, bara att den är bättre än allting annat. Om nu utilitarismen är helt ohållbar på grund av en britts tankeexperiment, vad är bättre? Vilken filosofi är det optimala alternativet? Jag känner inte till någon.