Förutsägbarhet och oförutsägbarhet

En av de genomgående egenskaperna hos fiktion är förutsägbarhet. Visst, vi tror gärna att det vi ser eller läser är spännande och att vi inte har en aning om vad som ska hända härnäst, men vi vet mycket väl att Schwarzenegger kommer att skjuta skiten ur skurkarna, att Sherlock Holmes kommer att lösa mordgåtan och att Luke Skywalker kommer att spränga Dödsstjärnan. Det vore en överraskning om hans X-Wing sköts ner precis i början av attacken, basen på Yavin blåstes till vad det nu finns för helvete i en galax långt långt borta och upproret dog ut. Den filmen hade nog inte slagit något vidare med det slutet.

I de fall där vi verkligen blir överraskade av ett slut har berättelsen tidigare gjort klart att vi ska förvänta oss något oförutsägbart. Man håller sig borta från klichéer och gamla traditioner, och därmed informerar man läsaren om att det här inte är ett vanligt hjärnuppmjukningsverk. I de flesta fall är läsaren hur som helst varnad från början och vet mycket väl att det är något highbrow han sänker ner sig i.

Författarens grundproblem är därmed att han på något sätt måste få berättelsen att verka oförutsägbar samtidigt som den i möjligaste mån är förutsägbar. Detaljerna måste skifta och överraska medan den stora bilden troget följer mönstret. Luke Skywalker hör Obi-Wans röst under den sista attacken. Sherlock Holmes håller sin slutsats för sig själv tills det är dags för det stora avslöjandet, och vi ser hans äventyr genom den dummare Watsons ögon. Schwarzenegger mördar sina sista motståndare på klart okonventionella sätt. Vi vill inte veta exakt vad som ska hända, men gärna ungefär.

Det är därför lustigt att vi inom ett annat område vill ha det precis tvärtom. Jag pratar om sport. För mig som ickesportfan är det egalt vem som vinner och förlorar; när jag tittar på sport är det för att det är coolt att se människor som är bra på det de gör, särskilt om det är något som jag inte kan göra alls. För människor som faktiskt gillar sport hänger allt på resultatet, och det är oförutsägbart. Vi vet att vi kommer att få se folk som springer, hoppar, kastar och sparkar, men vi har inte en aning om hur bra det kommer att gå för dem. Inte ens när Veberöd möter Göteborg eller Vitryssland Sverige är utgången given på förhand. Märkliga saker händer.

Min sedvanliga förmåga att spinna teorier jag i alla fall själv finner övertygande faller här samman. Orsaken till att sporten ibland är så vansinnigt spännande - när det hänger på slutsekunderna i en sammandrabbning mellan de bästa i världen och alla våra hopp står till en liten grupp människor som är eliten i sitt gebit - är att den kan göra en besviken. Ibland förlorar favoritlaget. Ibland gör de en riktigt usel match. Om vi visste att de skulle vinna, bara inte exakt hur, skulle sporten vara grå och tråkig.

Så varför vill vi ha det på ett sätt i litteraturen och på ett annat sätt i sporten? Är det för att vi har vant oss vid att litteraturen är förutsägbar medan sporten alltid har varit vild och otämjd? Skulle vi i själva verket kunna älska en skönlitteratur som var lika oförutsägbar som sporten, men vi har lärt oss att vissa saker ska hända när vi öppnar en bok och andra ska hända när vi sätter oss framför en fotbollsmatch?

Klara regler

Jag är inte den som glorifierar det förflutna, särskilt inte nu när framtiden är mindre än 36 timmar bort, men det tycks mig ibland som om gångna tider hade sina poänger bland all ojämlikhet och okunskap.

Något som har irriterat mig sen jag var för liten för att förstå vad det var som irriterade mig är att det finns regler som ingen berättar men som man absolut inte får lov att bryta. Varje grupp människor med fler medlemmar än två verkar utveckla ett socialt regelverk som till varje pris hålls hemligt såvida ingen bryter mot det. Då är delinkventen inte bara en obehaglig individ utan direkt efterbliven som inte själv räknade ut att han inte borde bete sig på det viset.

Låt mig ta ett osedvanligt konkret exempel. Jag spelar titt som tätt Betapet. När motståndaren där gör en rullning (använder alla sina bokstäver) är det tydligen kutym att gratulera. Jag hade naturligtvis lagt märke till att mina motståndare ofta gratulerade när jag rullade och jag gjorde det själv också när det var en rullning som berodde på skicklighet (rätt ofta är de enbart tur; jag gratulerar hellre för ett snyggt ord) men det var inte förrän en motståndare surade ur för att jag inte gratulerade som jag insåg att det fanns en regel om saken.

Jag försöker inte verka dummare än jag är, men jag undrar verkligen hur det är tänkt att man ska veta sånt. Seder och bruk finns inte nerskrivna någonstans utan man måste plocka upp dem genom osmos, och om man har otillräckligt permeabla membran blir man utskälld.

Det riktigt fascinerande är hastigheten. Grupper som Betapetspelare hinner inte existera mer än minus två minuter innan de utvecklat komplicerade, hemliga regelverk som endast miffon i världsklass drömmer om att bryta mot.

Det är här vi kommer in på det förflutnas få fördelar. De hade minst lika komplexa regler som vi, men i min erkända okunskap hävdar jag att de i alla fall var välkända. Om man inte fick vända ryggen mot ett kungligt porträtt så fick man vid Gud lära sig det på ett tidigt stadium. Om man måste bära pantalonger på salongerna så gjordes det tydligt.

Man hade sin plats. Man hade sin roll. Man visste vad som förväntades av en och vad som var förbjudet. Om man helt saknade rättigheter så var det i alla fall något man informerades om. Det är trist att det enda det användes till var att bredda sociala klyftor och hålla de uppnosiga arbetarna i gyttjan, för i övrigt låter det som en rätt hygglig situation för såna som jag.

Kunglig konfekt

Hans Majestät Konungen Carl XVI Gustaf höll i dag sitt traditionella jultal, vilket är en utmärkt ursäkt för ett blogginlägg. Denne man och systemet han representerar är nämligen ett mycket bisarrt inslag i det Sverige jag annars älskar så mycket även om det råkat producera Jimmie Åkesson.

Jag antar att det inte är nödvändigt att slösa ord på att förklara varför det är mycket märkligt att i ett annars demokratiskt land ha en statschef som fötts till sin ställning. Att hans uppgifter enbart är ceremoniella är i mina ögon inte mycket till förmildrande omständighet, då det betyder att vi skulle kunna göra oss av med honom helt och hållet.

Annars är ju ett av de rojalistiska argumenten att vi utan kungen skulle behöva någon annan, lika dyr, till att göra det han gör. Tydligen sitter det hårt i många skallar att en stat måste ha en chef som faktiskt gör nånting och en chef som bara är en galjonsfigur. Sant, många stater har det så, men inte alla. USA verkar klara sig bra utan en låtsasboss vars enda uppgift är att klippa band och skaka händer. De har i stället för vana att skicka presidenten själv eller andra rediga högdjur när det är dags för den sortens aktiviteter och även om det finns en del man kan invända mot USA så är inte kungabristen att beskylla för det.

Även om man accepterar monarkins inneboende besynnerlighet så måste den svenska modellens idiosynkrasier orsaka ett och annat höjt ögonbryn. Vi pratar här om en familj som på grund av sitt blod:

1. Har immunitet mot brottsanklagelser

2. Får betalt med skattemedel oavsett om de gör något eller inte

3. Har annat lagskydd än andra medborgare

Men samtidigt:

1. Inte får uttrycka politiska åsikter

2. Saknar religionsfrihet

3. Inte får gifta sig med vem de vill

Kungafamiljen, som i teorin ska representera det svenska folket, är själva en spegelbild av oss. De rättigheter som vi håller för viktigast saknar de, och rättigheterna de har placerar dem permanent i en helt annan kategori än Olle Svensson.

När man påpekar det ovanstående, eller nöjer sig med att offentligt notera att den nuvarande tronsittaren inte är den skarpaste spaden i ladan, brukar den lokale rojalisten säga att han bryr sig föga om det där då kungafamiljen genom att marknadsföra Sverige skeppar hit otaliga miljarder av valfri valuta. Några bevis för det erbjuds aldrig utan det framförs som ett axiom.

Jag är inte så förtjust i axiom utanför matematiken. Jag vet att det vore knepigt att genomföra en kontrollerad dubbelblind studie av monarkins inverkan på Sverige, men vi kan jämföra oss med andra länder. Tyskland och Frankrike saknar kungafamiljer medan Storbritannien och Spanien håller sig med sådana, och om det finns någon större skillnad på deras utrikiska företagande så har den förbigått mig. USA har ingen kung, Thailand har en. Indien har ingen, Lesotho har en. Jag ser inte mönstret.

I själva verket gör kungen förmodligen ingen större skada, frånsett pengarna han subtraherar från statskassan, men jag behöver en rätt ordentlig näve bevis innan jag accepterar att en hög utländska potentater köper telefoner från Ericsson för att Carl XVI Gustaf visade nyllet i deras land.

Jag får väl också prata om det

Det har pratats om det de senaste dagarna och om du inte vet vad det är det pratas om så har jag hittat någon som är ännu mer avskärmad från verkligheten än jag, så tack så mycket för det, det känns bra. Vi mutanter har föga egna erfarenheter på området så det som slår mig när jag läser vad det pratas om är den otroliga bredden på upplevelserna som samlas under detta paraply.

Det här befinner sig till exempel inte i närheten av någon gråzon och det är inte sex-by-surprise, vad det nu är man menar med den bisarra termen. Händelsen hon beskriver är en våldtäkt. Tydligt och klart, inget snack om saken, en våldtäkt, en sådan händelse som ordet våldtäkt är till för att beskriva. Den historien hör inte hemma i närheten av övergrepp som man kanske inte har kallat övergrepp men nu ska vi börja.

Å andra sidan har vi Lisa Magnusson. Det enda som antyder att hennes historia kan klassas som ett övergrepp är att hon är övertygad om att killen i fråga visste om att han gick för långt, detta trots att han aldrig förstod varför hon inte ville träffa honom längre, vilket rätt tydligt pekar på att han inte visste. Eftersom hon aldrig sa något vare sig under tiden eller efteråt så vet han fortfarande inte, om han nu inte råkar läsa hennes spalt och förstå vem den handlar om.

Eftersom exakt samma handling kan vara enormt behaglig och vidrigt motbjudande har jag ofta undrat hur det är tänkt att man ska veta säkert, och svaret brukar bli något i stil med "det vet alla, alla har den känslan, det är jag helt övertygad om". Det är inget annat än den mänskliga tendensen att utgå ifrån att alla andra människor är telepater. Jag lider av samma åkomma själv, men hur man kan leva tjugo konsekutiva år på den här planeten utan att inse att det faktiskt inte är så är oförståeligt.

Det som är uppenbart för en är inte uppenbart för en annan, särskilt inte när det handlar om interpersonella trevanden i en ännu odefinierad relation. Jag tycker också att det är helt obegripligt att alla inte tycker och tänker och förstår precis som jag, men nu är det en gång så och något man måste leva med om man inte ska hoppa framför en buss.

Prata om det, för Guds skull. Men särskilt när det händer.

Något smart

Jo, jag hade ju läst något smart också. Till allas förvåning kom det från Aftonbladet, där en ledarkrönika nämner att man inte har lyckats bevisa att terrorister är knäppare än vi andra. Det är förmodligen rätt många som tycker att det är en väldigt obehaglig tanke, men det är en av de saker som vi måste fatta för att kunna bekämpa eländet. Man vill gärna tro att någon som spränger oskyldiga är väsensskild från en själv och lätt att upptäcka när han sitter dold under en svart huva och mumlar om tangodansande sköldpaddor, men så är det inte.

För att citera huvudpersonen i en av mina favoritfilmer: "Psychopaths kill for no reason. I kill for money. It's a job... that didn't sound right." Om man dödar för att grannens hund säger åt en att göra det, eller för att ett liv utan slumpmässiga mord är för tråkigt, eller för att man bara vill ligga med egenhändigt skapade lik, då är man inte riktigt klok. Om man dödar för att man ärligt tror att universums härskare - med makt över liv och död och kapacitet att styra över huruvida man nuppar sjuttiotvå jungfrur i Jannah eller dricker kokande vatten i Jahannam - vill att man ska göra det, då är man visserligen ett sanslöst pucko men inte galen.

Det är fullt rationellt att döda när man har en vettig anledning. Huruvida pengar är en tillräckligt god anledning lämnar jag åt hoppfulla hitmen att avgöra, men vi kan i alla fall vara överens om att en ärlig religiös övertygelse räcker. Jag skulle döda om jag måste och kom fram till att det var rätt, och det skulle varenda en av mina läsare också, förmodligen inklusive dem som sitter och skakar på huvudet nu.

Vi ska därför inte tro att vi kommer åt människor som Taimour Abdulwahab genom att speja efter psykopati. Han är inte ett problem som kan lösas med Zoloft. Problemet var inte att han inte fattade att Sverige är fantastiskt, utan att han inte höll med om det.

Vi kan bara vinna genom att vara så fantastiska vi över huvud taget kan. Visa att vi är bäst och fortsätter vara det även när vi blir skakade och rädda. Kort sagt, visa att vårt system fungerar. För det gör det.

Något dumt

Jag ska inte skriva en massa om självmordsbombaren, den biten sköter pressen, men nu råkade jag läsa något dumt och något smart om honom och om den här bloggen inte är till för att jag ska prata vitt och brett om vad jag vill så har jag missuppfattat något grundläggande.

Vi börjar med det dumma, som förekom i gårdagens Metro. En enastående artikel frågar hur Taimour Abdulwahab rimligen kunde undkomma Säpos listor över misstänkta muslimer, trots att följande varningssignaler fanns:

Han bodde i Luton. Behöver detta kommenteras? Tydligen är Luton ett "drivhus för islamistiska extremister med kopplingar till al-Qaida". Även om vi bortser från att al-Qaida i praktiken inte existerar betyder detta alltså att en adress i Luton i sig är misstänkt. Jag förmodar att det är likadant med Malmö och därmed tycker Metro alltså att jag bör registreras av Säpo.

Han kastades ut ur Islamic Center. Ja, det är han säkert ensam om. De enda som någonsin lämnar religiösa organisationer är de som är två dåliga morgnar från att spränga sig själva i luften mitt under värsta julhandeln, eftersom religiösa brukar vara så toleranta mot medlemmar med avvikande åsikter och trosuppfattningar.

Han har varit i Jordanien, kanske även i Irak och/eller Jemen. I dessa länder finns det träningsläger för terrorister. Alltså måste man vara terrorist för att åka dit. Jag ser inget fel med den logiken.

Han uttryckte extrema åsikter på sin Facebooksida. På min Facebooksida skrev jag för inte så länge sen att jag planerade att köpa ett bältdjur. Det har jag inte gjort.

Han måste ha haft hjälp av minst tre personer. Jag vet inte hur inkompetenta de var alla fyra med tanke på hur dåligt attentatet gick, men det Metro säger här är alltså att om man behövde hjälp att göra något så borde man ha misstänkts innan man gjorde det. Jag antar att det de menar är att han måste ha umgåtts med andra islamister, och vi vet ju hur det är med såna som har sociala band till människor som delar deras religion och politiska ståndpunkter. Terrorister, hela bunten.

Säpo kan omöjligt vinna. Vi vill inte att de ska syssla med åsiktsregistrering och bevakning, men de får fan inte missa en enda potentiell terrorist heller. Om de inte hade koll på en bombmakare har de gjort fel. Om de håller koll på folk som inte visar sig vara bombmakare har de gjort fel. Om de hade koll på en bombmakare men han ändå lyckades spränga en bomb har de gjort fel. Det måste vara rätt bekvämt att sitta på en redaktion och veta att man kan skriva en upprörd artikel oavsett vad som händer.

Mina inlägg blir alltid längre än jag hade tänkt. Fortsättning följer i morgon.

Nu ska vi inte bli korkade

Sverige har alltså fått sig en självmordsbombare. Som tur var lyckades han bara döda sig själv och nu gäller det att se till så att vi inte gör hans jobb åt honom, så som många andra länder har gjort. Vi ska inte göra en USA. Det är mycket viktigt att vi inte blir korkade.

Ingenting har nämligen förändrats. Vi har alltid, precis som alla andra länder i världen, löpt risken att någon fåne skulle hänga på sig hemgjorda bomber och försöka ha ihjäl några slumpmässigt utvalda medlemmar av vårt samhälle. Nu har det hänt. Det kanske händer igen, det kanske inte händer igen, men oavsett vilket ska vi fortsätta precis som vi alltid har gjort.

Vi ska inte inbilla oss att världen är farligare i dag än den var i fredags. Vi ska inte inbilla oss att varenda muslim bygger rörbomber hemma i köket och drömmer om blod och explosioner. Framför allt ska vi inte inbilla oss att vi kan rädda vårt samhälle genom att förstöra det själva.

Inga löjligt överdrivna säkerhetsåtgärder som ändå inte gör någon nytta. Inga förföljelser eller uppblåsta registreringsförfaranden vars enda effekt är att göra människor förbannade. Sverige ska fortsätta vara öppet och fritt. Annars gör vi terroristernas jobb åt dem.

Jag skrev nyligen om att jag älskar Sverige. En del av det jag älskar med det här landet är att vi - faktiskt - tar det mesta med ro. När vi får en könsneutral äktenskapslag märks det knappt medan andra länder skriker och spränger och åberopar sagofigurer. Jag hoppas bara att vi kan ta detta med samma ro, för annars kan vi lika gärna ge rikets nycklar till första bästa kaftanbärande bombkastare.

Behåll perspektivet. Det är en man, som misslyckades. Det finns fler som han, absolut. De har alltid funnits, men hittills har de inte gjort mycket. Fundera på varför, och hur vi kan få det att förbli så.

Positiv patriotism

Jag älskar det här landet och det är trist att fler inte gör det så högljutt som möjligt. De som skriker högst om Sverige är människor som jag inte vill associeras med och som dessutom har en högst luddig uppfattning om vad som är typiskt svenskt. Det finns massor med vettiga anledningar att älska Sverige och jag är säker på att det är fler än jag som inser det, och därmed kommer vi in på det svenska lynnets stora defekt.

Vi är helt enkelt inte vidare bra på att hylla oss själva eller landet Sverige. Visst, vi hojtar gärna högt om enstaka svenskar - som inte är vi - som har nått framgång, helst internationellt. Vi är förtjusta i ABBA, Roxette och Ingvar Kamprad och det finns nog en och annan förtappad själ som är rätt stolt över Ace of Base också. Vi kan till och med yvas över svenska köttbullar, svenska ord som lånats till andra språk och svensk influens i EU, men det ligger inte för vår stam att prata alltför vitt och brett om hela landets fördelar och än mindre när det gäller oss själva. Med vissa undantag. Jag är till exempel fantastisk.

Detta är riktigt trist. Amerikaner kan oförblommerat och skamlöst säga "un-American" om sånt de hatar men när svenskar säger "osvensk" föregås det alltid av adverb som "uppfriskande" och jag tror aldrig jag har hört någon säga "osvensk" i negativ betydelse, trots att det här stället är den bästa fläcken på Jordens yta.

Kanske beror det på att vår historia de senaste två århundradena skulle bli en så dålig actionfilm. Inga krig, inga revolutioner, inga stora folkets ledare som karvat in sitt namn i historieböckerna. Det är lätt att resa en svulstig staty över en militär ledare; det är bara att sätta honom på en häst och ge honom ett svärd och det där myndiga pondusuttrycket i ansiktet. En monumental mustasch kan inte heller skada. Det är svårare att bygga ett monument till permittenttrafiken. Vare sig den var ett lysande eller mörkt kapitel i vår historia kan vi vara överens om att det är knepigt att måla en patriotisk fresk över den.

I stället behåller vi med glädje statyer av gamla kungar, sjunger glatt om fornstora dar då Sveriges namn ärat for över Jorden, och ignorerar att de där kungarna var expansionistiska, aggressiva diktatorer, att de mest hyllade av dem förde oprovocerade angreppskrig och att Sveriges namn inte var lika ärat som det var fruktat under de fornstora dagarna. Ingen hyllar längre vikingahövdingar som spred skräck över hela den kända världen, men de lika våldsamma kungarna behåller vi som vårt stolta arv. För att vi inte anser oss ha något annat.

Men det har vi. Problemet är att våra meriter är tråkiga. Det handlar om civilisation och jämlikhet och framsteg, och sånt får inte blodet att koka på samma sätt som kanonkulor och sablar. Samtidigt har vi kanske det här ödmjuka i oss, kanske finns det något kulturellt som gör att vi hellre talar väl om andra än om oss själva, och resultatet är att de enda svenska patrioterna är nationalister som älskar ett Sverige som bara finns i deras drömmar och dessutom märks det knappt eftersom de är så upptagna med att hata allt annat än Sverige.

Nej, fram för positiv patriotism. Älska Sverige, det här fantastiska stället vars undergång har förutspåtts varenda vecka sen 1932 och som fortfarande travar på, friskt och piggt och starkt. Älska det med en kärlek som inte innebär hat mot allt utanför våra gränser och allt som man förvirrat kan inbilla sig inte passar in. Det finns ett och annat gruskorn i maskineriet och kanske någon liten mask i äpplet, men maskinen snurrar vidare och äpplet är förbannat gott.

Frisera friheten

Annelis kommentar till förrförra inlägget fick mig att fundera på religionsfrihet och när jag funderar brukar det allt som oftast sluta med att jag häver ur mig ett nytt inlägg. Så även denna gång.

Först och främst: jag är, i allmänna termer, för religionsfrihet. Inte för att religion är något bra - det är det inte - utan för att jag tror att det är värre att förbjuda eländet än att tillåta det. Se på ryska kyrkan som alldeles utmärkt överlevde att vara förbjuden i sjuttio år men nu håller på att vissna. Om vi ska döda religionen så ska det vara med kunskapens ljus, inte med förbud och undangömning som bara får anhängarna att känna sig som förtryckta rebeller mot en ondskefull övermakt.

Annars skulle jag gärna se religion förpassas till historieböckerna och att man i skolan fick lära sig att det rör sig om sagor som folk förr i tiden trodde var sanna. Tyvärr är inte världen så beskaffad att det vore en bra lösning i nuläget, så tills vidare förespråkar jag religionsfrihet.

Däremot får naturligtvis inte religionsfriheten vara obegränsad. Jag tror inte att det finns någon som inte håller med om detta. Vi är inte beredda att tillåta människooffer eller barnsex bara för att utövarna hävdar att det ingår i deras religion. Det finns ingen skarp gräns mellan vad som är okej och vad som inte är okej utan den måste vi dra mer eller mindre godtyckligt. Om någon, till exempel Anneli, tycker att en kvinna i ansiktsslöja inte ska få undervisa barn så kan jag inte objektivt hävda att hon har fel.

Jag kan däremot låta bli att hålla med. Slöjor finns, muslimer finns, och det kan inte skada att barn får se det. Jag antar att man löper risken att barnen då ser det som något normalt, men då det antagligen är en kvinna i barnens hela bekantskapskrets så tror jag att den risken är rätt liten även om barn - i ännu större grad än andra människor - har för vana att anta att allt i deras omedelbara begreppsvärld är standard.

Förutsättningen är naturligtvis att när barnen frågar om slöjan så är svaret "vissa människor tror att...", inte "Allah påbjuder att...". Ingen religion, varken kristendom, islam, judendom, sikhism eller västskånsk postschismanabaptism ska prackas på barn.

Här kommer vi in på skolans neutralitet. Den är omöjlig att uppnå. Vi indoktrinerar redan våra barn i skolan och det har vi inga planer på att sluta med. Vi lär dem att demokrati är något fint och att nazismen sög rätt fett. De tankarna har inte större objektiv giltighet än islam; vi har bara bestämt att det är det vi ska lära våra barn. Alla skillnader mellan oss och religiösa fundamentalister rör sig om vad vi lär ut och hur villigt vi accepterar andra ståndpunkter. Det är ingen skillnad i sak.

Därmed över till religiösa friskolor, där jag helt och hållet är på Annelis sida. Som samhälle har vi bestämt att vissa värderingar ska läras ut, att vissa handlingar inte täcks av religionsfriheten och att alla våra medborgare ska ha samma tillgång till landets goda. Vi kräver att människor följer våra lagar oavsett vilken religion de har. Därför är det inget konstigt med att förbjuda särskilda skolor som specifikt är till för att stänga in barn och indoktrinera dem i en viss religion. Jag kan inte se någon positiv följd av det.

Då vi har skolplikt i Sverige kan man inte hålla barnen hemma om det inte finns en muslimsk skola att skicka dem till, utan då måste de gå i den vanliga skolan. Försöker man med det så finns det polis. Om man lämnar landet för att undvika att barnen får en vettig utbildning - det är väldigt, väldigt synd, men vi kan inte rädda alla. Det enda vi kan göra är att se till att människorna som är här har det så bra som möjligt, och däri ingår att ge dem tillgång till en skola som vi, som samhälle, anser vara bra.

Vi fattar nog inte mycket

Jag tror att vi fattar bra mycket mindre än vi tror, och redan medan jag skriver det inser jag att det är en paradox, men mina skarpslipade läsare kan säkert snoka reda på innebörden. Om de nu inte fattar bra mycket mindre än jag tror.

Det förflutna är ett annat land. Det liknar nutiden men folk tänker och gör allting annorlunda. De är samma människor, men stöpta i andra formar än vi. Internet må ha fått memskapandet och memspridningen att explodera, men det finns ingen anledning att tro att det inte bara är en uppförstoring av ett fenomen som har funnits sen vi började fundera över den här nymodigheten "eld".

Jag har här en bibel med förklarande fotnötter som på många ställen tar upp två tredjedelar av sidan. Det tar dubbelt så mycket utrymme att hjälpligt förklara texten som texten själv tar. Läs en sådan upplaga av Moby Dick och upptäck hur full den är av referenser till populärkultur och aktuella ämnen; saker som går en modern läsare helt förbi. Det förflutnas invånare hade sina skämt, sin kulturella kontext och sin omvärld som de lika gärna skojade med som vi gör.

Vi missförstår totalt väldigt mycket av vårt arv. Nicolo Machiavelli kommer vi ihåg som en intrigerande sociopatisk manipulatör på grund av ett enda verk: Fursten. Allt annat han skrev under ett ganska produktivt liv hyllade motsatsen till den stat han beskrev i Fursten, som var ett satiriskt verk. Han menade inte ett ord, men eftersom resten av hans böcker har fallit i glömska finns det bara en Machiavelli kvar och hans spöke skriker i ångest varje dag.

Aristofanes Lysistrate handlar om hur hela Greklands kvinnor sexstrejkar för att tvinga männen att sluta kriga. Vi ser den fortfarande som en komedi, men inte som den bisarra absurditet den var på sin tid. De gamla grekerna visste ju att så fort en kvinna fått kuk blir hon besatt av sex och blotta tanken på att kvinnor skulle influera män genom att vägra ligga var hysteriskt löjlig. Man såg den som vi hade sett en likadan fast könsreverserad historia i dag. Det framgick aldrig när jag läste den i skolan.

Det här får mig att tänka på gamle Shakespeare, vars verk för övrigt också har ett helt annat rykte i dag än de hade på sin tid när de framfördes till hysteriska garv från Londons lägre klasser, och hans Merchant of Venice. Juden Shylock är skurken, ett riktigt svin till ockrare som hellre vill skära ett skålpund kött ur en kristens kropp än ha sina pengar tillbaka.

Så varför skrev Shakespeare ett så vackert försvarstal till honom, där han förklarar att även judarna är människor, precis som de kristna? Visst, en del av det förklaras med att det är Shylocks förklaring till varför han ska få hämnas, men hur tänkte egentligen publiken när Shylock frågar om inte han också har händer och sinnen och passion?

Det kanske var tänkt att de skulle se rakt igenom det. På samma sätt skulle vi kunna lägga fina ord i en ond vampyrs mun, där han säger att han också har ögon och läppar och händer, att han åtrår och hatar, och jämför människors utnyttjande av djur med vampyrens utnyttjande av människor. Publikens blod isas och effekten är uppnådd.

Var det så den samtida publiken såg Shylock? "Titta på den vidrige girige juden som står där och försvarar sin ras med ord av honung, som alla från hans opålitliga folk"? Men hans monolog lever som ett vackert anti-antisemitiskt tal, och så snurrar historiens hjul.

Att utesluta de uteslutna

För ett par år sen var det en kvinna som ville gå i skolan och bära ansiktstäckande slöja samtidigt, vilket rektorn på skolan fann helt omöjligt. Det blev anmälan till DO och nu har utslaget kommit. Under tiden har kvinnan gått färdigt utbildningen i fråga, så helt omöjligt var det tydligen inte ändå.

Till att börja med: jag skulle naturligtvis helst av allt vilja se att den här kvinnan kastade sin slöja och den därtill hörande tron och i stället drog full nytta av att hon bor nånstans där hon inte måste dölja sitt ansikte. När hon nu inte vill det står jag dock helt och hållet på DO:s sida, särskilt som hon tydligen gjort allt hon känt sig kunna. Hon satt längst fram i klassrummet med slöjan av och hon visade ansiktet för lärarna så fort de var skeptiska till huruvida det faktiskt var hon.

Detta är först och främst ett pyttelitet problem som berör väldigt få människor. Hur livrädda diverse typer än är eller låtsas vara för den så kallade islamiseringen av Sverige så är det inte ens bland muslimer - och särskilt inte bland de folkgrupper som svenska muslimska invandrare huvudsakligen kommer ifrån - vanligt med maskering.

Vidare är de kvinnor som bär ansiktsslöja de sista vi vill utestänga från utbildning eller någon annan del av samhället, för den delen. Låt dem komma ut och förkovra sig och arbeta och skaffa sig ett liv som inte går ut på att vara en instängd hustru. Det är bra för dem och bra för alla oss andra också, inklusive barnen hon nu ska arbeta med och som knappt kan ta skada av att veta att det finns människor som bär slöja.

Det har naturligtvis funnits argument emot. Sverigedemokraternas reflexartade respons kan lämnas utan åtgärd då de som vanligt drar upp det imaginära hotet mot skolavslutningar och i största allmänhet visar att de skäl de anför bara är alibin. De är emot av samma anledning som Kristdemokraterna är okej med att ensamstående kvinnor skaffar barn medan de är emot att lesbiska par gör det. Det är inte för barnens skull, de tycker bara illa om homosexuella och allt annat är fasad.

Skolborgarrådet Lotta Edholm tycker att man inte ska utbilda slöjbärande kvinnor till yrken där slöjbärande kvinnor inte anställs. Med samma argument försökte man på sin tid hålla kvinnor utanför den akademiska världen, för var skulle en kvinnlig akademiker nånsin få jobb? På något sätt ordnade det sig faktiskt. Jag tror nog att även en slöjbärande kvinna kan få jobb som barnsköterska någonstans i Sverige, och även om det är helt omöjligt så är det inte skolorna som ska bedöma sina elevers chans att få anställning. Många av de mer teoretiska universitetsinstitutionerna skulle få skära ner sina kursstorlekar till en tiondel om så vore fallet.

Man kan prata om det här hur länge som helst, men till slut handlar det om vad som händer om vi utestänger de här kvinnorna från utbildning. Kommer de att kasta sina slöjor och integrera sig i en blågul Åkessondröm? Nej. De kommer bara inte att skaffa sig en utbildning. Det är dåligt för alla.

Cherry säger nej

Jag har tidigare pratat om sexrobotar. Då handlade det om teori, för jag visste inte att det redan då fanns en robot vid namn Roxxxy som rör sig, pratar, svarar på tilltal och beröring, och kan bli din för det låga låga priset $2995.

Nu är Roxxxy inte vad jag menar när jag tänker mig en sexrobot även om hon är närmare än allt annat jag sett. Ingen kommer att förväxla henne med en människa och de demonstrationer av hennes interaktionskapacitet som jag har sett har i och för sig imponerat men inte till den grad att jag kan tänka mig att ha en konversation med henne, hur mycket hennes skapare än tjatar om att hon kan prata fotboll och börskurser. Å andra sidan har jag redan märkt att jag inte verkar vara lika mottaglig för ELIZA-effekten som andra, så det kanske bara är jag.

En mer intressant feature är att hon har olika personligheter som man kan byta mellan som man vill. Man kan förändra dessa personligheter lite hur man vill - även här är jag skeptisk till hur bra resultatet egentligen blir - eller nöja sig med en av de fem grundpersonligheterna som varierar från vild och kåt till en som säger nej.

Jag försöker vara öppen och tycka att allt som involverar frivilliga vuxna är okej. Tills krematoriedörrarna stängs bakom mig kommer jag att hävda att det är helt okej att tänka, fantisera, drömma och vilja precis vad som helst. Det är endast handlingar som spelar roll. Om någon erkände för mig att hans högsta önskan var att våldta sjuåringar så skulle han inte precis vara mitt första barnvaktsval men så länge han aldrig hade rört en sjuåring skulle jag försöka undvika att fördöma eller förskjuta honom. Jag vet inte hur väl jag skulle lyckas men man är ju bara människa.

Men det här... det creepar mig sönder och samman. Tanken på en människa som köper en sexrobot och programmerar den att göra motstånd får det att krypa i skinnet på mig. Jag vet inte varför det är värre än att ha dominanssex med en riktig människa som deltar frivilligt, och just eftersom jag inte vet det så är det här väl en rent emotionell reaktion som jag borde kunna strunta i. Men det är fan svårt.

Det jag verkligen undrar är vad detta gör med den typen av person som vill ha en motspänstig sexrobot till att börja med. Är det ett utlopp för såna impulser eller kommer det bara att göra dem starkare? Jag har länge undrat hur det är med t.ex. barnporr som är tecknad eller i textform, om det hjälper eller förvärrar. Det här kan vara bättre - eftersom det är närmare den upplevelse man är ute efter - eller värre - eftersom hjärnan är mer lättlurad ju närmare verkligheten man kommer. Inte ett ämne som är lätt att forska på.

Lycka 3: Vänner

Något som man i alla fall blir lycklig av är vänner. Därför är det inte upplyftande att läsa studie efter studie som hävdar att vi har färre vänner i dag än för femtio år sen och att det bara blir värre. Många moderna människor har inte en enda nära vän.

Det kan jag knappt föreställa mig, och jag är ändå Kapten Piggsvin. Men hur man än definierar 'vän' så har jag många fler än noll och även många fler än två som jag har hört sägas vara dagens genomsnittsvärde.

Friends help you move, real friends help you move bodies. Det ligger en viss sanning i det, beroende på hur liket i fråga hamnade i en situation där det behövde flyttas. Om jag har slumpmördat någon oskyldig kan jag inte komma på en enda människa som jag kan ringa och be om hjälp, men det är nog snarare ett sundhetstecken. Om jag däremot har en bra förklaring och behöver akut hjälp för att undkomma ett långt besök i stillot - räknar snabbt i huvudet - så har jag åtminstone sju såna människor. Förmodligen fler.

Nakenfototestet. Tänk dig att du har ett foto på dig själv där du - traditionellt naken - utför någon aktivitet som du inte vill se publicerad. Man får även här utgå ifrån att det handlar om något som en vän kan tänka sig acceptera eller åtminstone tolerera, så inga hundvalpsvåldtäkter tack. Hur många personer skulle du kunna anförtro det fotot och känna dig säker på att det inte skulle dyka upp på Facebook dagen efter? Med det här måttet har jag många fler. Det är inte många människor jag känner som faktiskt skulle börja sprida en sån bild. Såna kräk håller man sig helst borta ifrån.

Hong Kong-testet. Mitt namn, men konceptet kommer från Robin Dunbar, författaren till How Many Friends Does One Person Need? där han även la fram konceptet apsfär som tidigare avhandlats i denna blogg. Tänk dig att du befinner dig på flygplatsen i Hong Kong klockan tre på morgonen, går in i transferrummet och ser någon du känner igen. Om det är en person som du går fram till och hälsar på, och som förmodligen skulle småsnea om du inte gjorde det, så räknas han in i ditt Dunbartal, dvs den grupp av människor som du har stabila sociala relationer med. Den här gruppen orkar jag inte ens börja räkna.

Jag har aldrig betraktat mig som en särdeles social varelse. Möjligen jämfört med eremitkräftor, men inte men andra människor. Ändå har jag tydligen lyckats samla på mig betydligt fler vänner än genomsnittsmänniskan och även om det titt som tätt händer att jag känner mig ensam - få av mina vänner befinner sig i samma sociala fas som jag, det börjar bli dags att byta ut dem - så vet jag att jag inte är det. Det gör mig lycklig, och jag får ångest av att tänka på dem som räknar i huvudet och kommer till noll.