Vi fattar nog inte mycket

Jag tror att vi fattar bra mycket mindre än vi tror, och redan medan jag skriver det inser jag att det är en paradox, men mina skarpslipade läsare kan säkert snoka reda på innebörden. Om de nu inte fattar bra mycket mindre än jag tror.

Det förflutna är ett annat land. Det liknar nutiden men folk tänker och gör allting annorlunda. De är samma människor, men stöpta i andra formar än vi. Internet må ha fått memskapandet och memspridningen att explodera, men det finns ingen anledning att tro att det inte bara är en uppförstoring av ett fenomen som har funnits sen vi började fundera över den här nymodigheten "eld".

Jag har här en bibel med förklarande fotnötter som på många ställen tar upp två tredjedelar av sidan. Det tar dubbelt så mycket utrymme att hjälpligt förklara texten som texten själv tar. Läs en sådan upplaga av Moby Dick och upptäck hur full den är av referenser till populärkultur och aktuella ämnen; saker som går en modern läsare helt förbi. Det förflutnas invånare hade sina skämt, sin kulturella kontext och sin omvärld som de lika gärna skojade med som vi gör.

Vi missförstår totalt väldigt mycket av vårt arv. Nicolo Machiavelli kommer vi ihåg som en intrigerande sociopatisk manipulatör på grund av ett enda verk: Fursten. Allt annat han skrev under ett ganska produktivt liv hyllade motsatsen till den stat han beskrev i Fursten, som var ett satiriskt verk. Han menade inte ett ord, men eftersom resten av hans böcker har fallit i glömska finns det bara en Machiavelli kvar och hans spöke skriker i ångest varje dag.

Aristofanes Lysistrate handlar om hur hela Greklands kvinnor sexstrejkar för att tvinga männen att sluta kriga. Vi ser den fortfarande som en komedi, men inte som den bisarra absurditet den var på sin tid. De gamla grekerna visste ju att så fort en kvinna fått kuk blir hon besatt av sex och blotta tanken på att kvinnor skulle influera män genom att vägra ligga var hysteriskt löjlig. Man såg den som vi hade sett en likadan fast könsreverserad historia i dag. Det framgick aldrig när jag läste den i skolan.

Det här får mig att tänka på gamle Shakespeare, vars verk för övrigt också har ett helt annat rykte i dag än de hade på sin tid när de framfördes till hysteriska garv från Londons lägre klasser, och hans Merchant of Venice. Juden Shylock är skurken, ett riktigt svin till ockrare som hellre vill skära ett skålpund kött ur en kristens kropp än ha sina pengar tillbaka.

Så varför skrev Shakespeare ett så vackert försvarstal till honom, där han förklarar att även judarna är människor, precis som de kristna? Visst, en del av det förklaras med att det är Shylocks förklaring till varför han ska få hämnas, men hur tänkte egentligen publiken när Shylock frågar om inte han också har händer och sinnen och passion?

Det kanske var tänkt att de skulle se rakt igenom det. På samma sätt skulle vi kunna lägga fina ord i en ond vampyrs mun, där han säger att han också har ögon och läppar och händer, att han åtrår och hatar, och jämför människors utnyttjande av djur med vampyrens utnyttjande av människor. Publikens blod isas och effekten är uppnådd.

Var det så den samtida publiken såg Shylock? "Titta på den vidrige girige juden som står där och försvarar sin ras med ord av honung, som alla från hans opålitliga folk"? Men hans monolog lever som ett vackert anti-antisemitiskt tal, och så snurrar historiens hjul.