Mina drömmars dröm

Ända sen jag först hörde talas om lucid dreaming har det låtit som en anledning att sova resten av livet av samma anledning som holodecket kommer att vara mänsklighetens sista uppfinning, men vi kommer i alla fall att utrotas lyckliga.

Varför leva i den här ibland trevliga men även rätt dryga världen när man kan leva någonstans där man kan forma verkligheten med sina tankar? Vi pratar om superkrafter, kalorifri mat och - let's face it, det var din första tanke också - trekant med Beyoncé och Halle Berry.

Så jag läste alla råd och instruktioner. Hemligheten är att inse att man drömmer utan att vakna. Skaffa dig små vanor där du kontrollerar om du är i en dröm. Varje gång du t.ex. går genom en dörr, rör vid dörrkarmen och fråga dig själv om du drömmer. Titta på en text eller klocka, titta bort och titta sen tillbaka; om det är en dröm lär den ha ändrats eller vara oläslig. Gör dina försök genom att gå upp tidigt, äta frukost i lugn och ro och sen gå och lägga dig igen.

Det är så jag har haft mina bästa framsteg. Ett par gånger har jag varit väldigt nära att inse att jag drömde. En gång la jag mig ner i soffan efter frukosten, slumrade till och drömde att jag var med i ett avsnitt av Deadwood. Drömmen övergick sen till att jag körde bil på en skolgård och där nånstans började jag tänka att det var fullt möjligt att jag fortfarande drömde, men jag gjorde aldrig det logiska språnget. En annan gång tänkte jag "när sånt här händer brukar det vara en dröm, är det det nu också?" men sen kände jag efter och kom fram till att det var för verkligt, så det kunde inte vara en dröm. Det var det förstås, men man är ju inte på sin mentala topp när man sover.

Och sen, i morse, lyckades jag till slut. Jag vaknade tidigt, åt frukost, och kände efteråt att jag hade vaknat lite väl tidigt så jag la mig i soffan och lät grannens mycket skickliga pianospel vagga mig till sömns. I drömmen skulle jag vara med i Expedition Robinson och eftersom även mitt drömmande jag insåg att det var väldigt out of character så undrade jag vad jag skulle säga när någon frågade hur det kom sig att jag tänkte vara med i en dokusåpa.

Eftersom det var en dröm och jag därför inte mindes hur det kom sig så bestämde jag mig för att jag skulle säga just det: detta är en dröm, så jag minns inte. Där nånstans gjorde min hjärna kopplingen och jag insåg att jag drömde och visste om det. Genast måste jag förstås testa.

Japp, det var tamigfan sant. Jag kunde forma om verkligheten. Det varade inte länge innan jag vaknade - subjektivt kanske två eller tre minuter - och det tog en liten stund att få ordning på mina gudalika krafter och få alla sinnen aktiva, men det gick. I två minuter gjorde jag precis vad jag ville.

Mitt livs första lucid dream och jag är inte besviken. Om man blir så mycket bättre på det med tiden som erfarna drömmare påstår så finns risk att jag vid första bästa tillfälle försätter mig i koma.