Den fruktade atomklyvningen

När mina två trognaste läsare båda vill se ett inlägg om kärnkraft kan jag naturligtvis inte säga nej, särskilt som det råkar vara ett ämne jag kan gaffla om i oändlighet. Vi börjar därför från den allra yttersta början.

Vi behöver ström. Det må verka uppenbart, men det förtjänar att sägas. Alla energiproblem skulle kunna lösas eller åtminstone reduceras till insignifikans om vi drog ner vår elkonsumtion till en bråkdel. Detta är säkert de hängivna miljökämparnas favoritalternativ, men det är bara inte realistiskt.

Jag är inte beredd att ändra mitt liv på det viset, det är inte du heller, och även om vi blev övertygade så har vi en hel värld full av människor som jobbar hårt på att öka sin energikonsumtion. Kina och Indien kommer inte att sluta utveckla sig så orimligt fort det bara går; de kommer att spruta ut nya kraftverk och nya teknikens under och oroa sig över miljön efteråt, precis som vi gjorde. Visst, det vore vackert och allt om vi bara kunde sluta bränna så mycket energi, men i verkligheten kommer det inte att hända på ett bra tag.

Så vi behöver ström, och vi behöver en hel massa av det. Vilka alternativ finns? Vi skulle alla vilja se att hela energibehovet täcktes av vind, sol, vatten och jordvärme. Det kommer säkert att ske också, i framtiden. Problemet är att de här energikällorna helt enkelt inte är särskilt bra. Danmark är till exempel det land i världen som har mest utvecklad vindkraft. Det är ett frimärksstort tättbefolkat land och efter tjugo års hårt arbete får de för närvarande 21% (PDF) av sin energi från vindkraft. Det är en fantastisk bedrift och ändå inte mycket att skriva hem till mamma om.

Det finns ställen i världen som inte har någon som helst anledning att använda "smutsig" el. Santorini får sin energi från ett oljekraftverk från femtiotalet trots att de har ungefär oändligt med soldagar varje år och en vulkan som ger så mycket värme att man kan gräva tio centimeter ner och hitta jord som är för het att hållas i. Sverige är inte ett av de ställena.

Det pågår massor med forskning på de här områdena. Det är jättebra. Vi blir bättre och bättre på det, vi bygger fler och fler kraftverk drivna av sol och vind och vatten och jordvärme, och det är fantastiskt. En dag kommer vi inte att ha någon anledning att klyva atomer längre. Den dagen är inte i dag.

Förutom diverse marginalmetoder som kanske kan bli enorma en dag så har vi kvar kol, olja och kärnkraft. Det är här vi kommer in på PR-problemet som jag nämnde. Människor fruktar kärnkraft av samma anledning som de fruktar terrorism: det är spektakulärt och får mycket uppmärksamhet. De är rädda för att sprängas i luften, något som händer så sällan att det knappt kan sägas hända alls, medan de glatt hoppar in i bilar och kör för fort i Stockholms innerstad.

Kärnkraften har problemet att folk kopplar ihop den med atombomber, som är både spektakulära och destruktiva, och att dess olyckor är så uppenbara och därför får mycket uppmärksamhet. Jag antar att de flesta av mina läsare är gamla nog att minnas Tjernobyl. Jag var åtta och kommer ihåg det som en hemsk olycka med oöverskådliga men definitivt fasansfulla följder. Radioaktiv aska skulle blåsa in över Sverige och döda okända antal människor.

I Tjernobyl gick allting fel. Det var en föråldrad Sovjetreaktor med grava designproblem. Teknikerna bestämde sig för att testa vad som hände när man stängde av nästan alla säkerhetsåtgärderna och fräste på. Det var med andra ord en kombination av precis allt elände som kan hända. Dålig design, uråldrig teknik, en mänsklig faktor som var mänskligare än någonsin. Och hur många dog?

Så här långt, under hundra. Det kommer väl att bli några fler men på det hela taget var Tjernobyl remarkabelt milt, särskilt jämfört med skräckkampanjen som omgav olyckan. Det blev inga mutantgenerationer, ingen massdöd i cancer. Området runt Tjernobyl är fortfarande stängt för allmänheten men djur- och växtlivet har hämtat sig och mår till synes finfint.

Där har vi den värsta svarta fläcken i kärnkraftens historia. Three Mile Island dödade inte en enda människa. Fukushima vet vi väl inte säkert än, men det ser inte ut som om det kommer att vara någon katastrof heller.

Jag vet: varje människoliv är ovärderligt, ingen ska offras etc etc. Men om vi accepterar att vi behöver ström måste vi acceptera att den kommer nånstans ifrån och kärnkraften spöar skiten ur sina medtävlare. Kolbrytning är det näst farligaste yrket i USA (PDF) och kolförbränning både förstör atmosfären och släpper i sig ut en massa radioaktivitet från kolbundet uran. Olja är marginellt säkrare, inte renare, och håller dessutom på att ta slut.

Ett välskött kärnkraftverk producerar stora mängder billig energi och är både säkert och rent. Varenda gång ett kärnkraftverks säkerhetsåtgärder fungerar blåses det upp i media som ett bevis på att kärnkraften är farlig, ett logiskt språng som jag hoppas att jag inte behöver förklara det bisarra i.

Men allt är förstås inte solsken och rosor. Kärnkraftverk producerar radioaktivt avfall, som är farligt på riktigt och förblir farligt i nåt i stil med hundratusen år. Exakt vad vi ska göra med det vet vi inte än. Just nu förvaras det huvudsakligen på kärnkraftverken där de kan sköta om det, men det känns som en temporär lösning och sånt gillar människor inte. Det går teoretiskt att återvinna och använda om och om igen och därmed reducera till ännu mindre mängder än det redan är, men vi har ingen bra process för det och kärnkraftsmotståndet har gjort forskning på området förbjuden i stora delar av världen.

Vi har med andra ord ett problem som är så farligt att vi inte får lov att försöka lösa det. I stället ligger avfallet där och låter bli att ruttna, i förhoppning om att någon ska få en snilleblixt. Utan att tänka alltför mycket på saken, för det får man inte. I stället borde vi inse att kärnkraften är en fantastisk gåva som vi ska göra det allra bästa av så länge den behövs. Jag har inte minsta tvivel om att det finns en lösning om smarta människor bara tillåts hitta den. I värsta fall kan vi väl skjuta in eländet i solen, där en så liten gnutta materia inte ens kommer att märkas.

Om det handlade om kärnkraftens vara eller icke vara i en i övrigt oförändrad värld skulle jag också vilja sluta klyva atomer. Men om det står mellan att hoppas att folk spontant kommer att sluta använda ström, att använda kol eller olja, och att använda kärnkraft, så tänker jag hojta för det senare.