Låta leva

Anja Pärson har "kommit ut" men vill inte tjata om saken. Ronnie Sandahl snear över att hon inte vill bli gayikon och Jonas Gardell backar upp honom. Anja ska känna solidaritet med dem som kämpade före henne och gjorde det lättare för henne; hon är kändis och dejtar någon av samma kön och då kommer man inte undan. Det är bara att representera.

Var det verkligen det de kämpade för? Att det fortfarande ska vara en enorm grej, att man måste stå där med väldig skylt och proklamera för hela världen att man förälskat sig i någon av samma kön, att man måste bli politisk och marschera i parader? Var det poängen? Var det slutresultatet vi hoppades på?

Jag är varken kändis eller gay men om jag blir tillsammans med en man så vill jag inte att folk gör en stor grej av det. Jag vill att varenda människa jag känner behandlar honom som de har behandlat mina flickvänner. Om jag sen blir tillsammans med en kvinna igen vill jag inte höra "oj, han var hetero och sen var han gay och nu är han hetero igen". Jag vill bara höra "gött för dig" oavsett vem jag blir tillsammans med.

Jag kan inte tänka mig att Anja Pärson har större lust än jag att arrangera cirkus kring sin senaste kärlek, och varför skulle hon behöva det? Hon är känd för sin skidåkning, inte för sina förhållanden. Det jag längtar efter är en värld där ordet "gayikon" gått i graven för att det inte behövdes längre; ingen bryr sig om vem som ligger med vem. Vi kan börja med att vara glada för Anjas skull och inte ställa krav på henne.